Cult of Luna och Julie Christmas - Mariner

Cult of Luna had gjort sitt 7:e album och även den här gången är det ett konceptalbum, temat är rymden.

Skivan gästas av amerikanska sångerskan Julie Christmas (som förutom ett soloalbum mest är känd som sångerska i Made out of babies och Battle of mice) Skivan består av 5 ganska långa låtar (mellan 8 och 15 minuter) Som vanligt så bevisar  Cult of Luna att dom är verkliga mästare när det gäller att spela dynamiskt, dom kan konsten att växla mellan det mest lågmälda och det hårdaste mangliga, utan att det ens låter som dom anstränger sig. På Vertikal så var det väldigt mycket synthar och ett väldigt maskinellt sound, nu är det lite mindre av det, men två låtar (The wreck of the S.S. Needle och Cygnus) har fortfarande det maskinella drivet. Förutom första singeln A greater Call så tycker jag dessa två låtar är helt fantastiska mästerverk, de innehåller allt man behöver, förutom det maskinella så är det sköna dynamiska riff, monotoni, skriksång och Julies växlande sång. Den största skillnaden jämfört med övriga skivor är ju så klart sången. Jag har ibland sagt att det enda med Cult of Luna som skulle kunna bli bättre är sången, ibland tycker jag att den är lite enahanda och variationslös, men på den här skivan så kan man inte säga det. Johannes skrik låter väl ungefär som dom brukar, men det är mindre av den varan och ganska mycket av Julie Christmas. Hon har en väldigt spännande och varierande röst, allt från barnsligt ljust viskande till rakbladsvass skriksång, men även bra melodiös sång helt enkelt. Det kommer säkerligen att finnas en del i Cult of Lunas publik som inte riktigt köper Julies sång, sådana som anser att det skall vara mörkt grymtande hela tiden för att det skall vara tillräckligt hårt, men det är i så fall dessa individers förlust, jag tycker helt klart att Julies medverkan höjer Cult of Luna ytterligare ett snäpp. Det enda med skivan som är lite segt är låten Approaching transition, en 13 minuter lång lugn låt med melodiös sång nästan hela vägen, den låten känns lite som en transportsträcka, men i övrigt är det här riktigt bra! Jag är ganska säker på att den här skivan kommer att vara med högt upp på min lista över årets bästa skivor när det blir dags att summera 2016.