Lördag på trästockfestivalen

Stefan Sundström och Jonny Dunders Elektriska Cirkus

Jag har varit svag för Stefans visor sen första gången jag hörde honom i mitten av 90-talet, jag är dock inte lika imponerad av det rockiga elektriska svänget. Men det var inte dåligt, han är ju en stark scenpersonlighet, både rolig och engagerad. Jag har dock lite svårt med skränig rock som skall vara svängig, stökig och till råga på allt innehålla saxofon!, där går gränsen för mig. Det blir liksom för mycket. Men emellanåt så är det riktigt bra. men fick jag välja så skulle jag hellre se honom med bara en akustisk gitarr (och ett par gummistövlar).

Penniless

Första gången jag såg dom hette dom fortfarande Penniless people of Bulgaria, jag vet inte när dom skalade bort resten av namnet, men det är rätt länge sen. Penniless är rätt bra powerpop/indierock från finland. Dom har både medryckande refränger och hårda rockiga riff. Jag står kvar nästan hela tiden och är rätt nöjd med vad jag ser, tror dock inte att det är någo jag behöver höra på skiva, kanske lite för tillrättalagt ändå.

Paper

Efter att resten av familjen har lämnat festivalen för lite Tv-tittande och sömn så kommer jag tillbaks en stund innan paper skall spela. Hinner med att bli överraskad av en rejäl störtskur, jag och en massa andra ställer oss inne i ett tomt utställartält tills det värsta har dragit förbi. Drar mig sedan skyndsamt mot hallen där paper skall spela. Jag har båda papers skivor och har lyssnat en hel del, framförallt på den första. Men jag blev helt paff över vilket tryck det är! Helt makalöst, från början till slut. Med synthar, trummor och gitarr så skapar dom en rejält kompakt vägg, mycket mer intensivt än vad det är på skiva. Joy division influenserna finns ju där på skivan men live blir det än mer tydligt. Calle sjunger med inlevelse och engagemang. Gitarristen mal på som en galning, och trummisen skulle man vilja skruva isär och kolla om han är nån sorts robot, de krautiga malande rytmerna matas fram med maskinell precision och en snabbhet som man bara har sett hos grind-core trummisar. Mellan låtarna så är bandet ganska uppsluppna och nöjda. När sista låten kör igång så tror jag till en början att det är en Joy Division covr (she´s lost control) men det var det inte (men det kan vara så att gitarristen spelade lite av den melodin, men det kan även vara önsketänkande från mig :-)
Efteråt så är man bara helt överväldigad, det var så sjukt bra! Det här är utan större problem och konkurrens årets bästa konsert hittills!

Calle och hans synthar

Suis La Lune

Det sista jag ser på festivalen (förutom några sekunder av Tove Styrke) är screamo-bandet Suis La Lune. Som vanligt så har ju band större chans att göra ett gott intryck när man inte har så stora förväntningar. Jag har inte hört dom tidigare och vet bara att ofta så är okända srceamoband precis som okända metalcoreband oftast bara bleka halvtaskiga kopior av "riktiga" sådana band. Men här bedrog jag mig! Det här är riktigt välspelad screamo/post-rock som i sina bästa stunder kan mäta sig med japanska Envy. I de instrumentala partierna med pratsång låter det mer som Arab Strap för att sedan bryta ut i kaotiska snabba stenhårda partier. Jag njuter hela tiden och det gör bandet också. Sån här musik är ofta ganska komplicerad och inte helt lätt att bara ta till sig på en gång, men Suis la Lune har en perfekt avvägd mix av vackra gitarrslingor, mathrock partier a la, roadside monument eller ativin och stenhårda hard-core delar. Måste nog kolla upp om dom har gjort nån skiva och höra om dom har lyckats fånga intensiteten även där. En mycket trevlig avslutning på en mycket trevlig festival!

/Krister