counter

måndag 30 december 2013

Årsbästalistan plats 16-20


Plats 16: EF - Ceremonies

Jag lyssnade på EF i början av deras karriär sedan har jag tappat bort dem lite, men nu i höst köpte jag på mig tre album som dom har hunnit släppa och det här är släppt i år. Dom är ett post-rockband som spelar musik i samma skola som sigur rós, mogwai och kanske tristeza. Det är inte instrumentalt men känns ändå som sådan musik. Sången är inte i centrum omgiven av ett komp utan sången är mer ett av instrumenten, om man kan säga så. Vackert och vemodigt är det.



Plats 17: Vattnet Viskar - Sky Swallower

Ett amerikanskt post-blackband med svenskt namn. Svårt att inte bli nyfiken! Gillar det här för att det är ganska variationsrikt. Mycket fina melodiösa post-rockpartier, tunga sludgeriff och en hel del ganska traditionellt black-metalrens. Blir spännande att se om dom lyckas göra en till spänna

Plats 18: Benea Reach - Possession

Fem år hade gått och jag trodde att bandet var nedlagt, men det visade sig att dom bara arbetade långsamt men noggrant. En grymt välproducerad historia och som är väldigt variationsrik. Från Meshuggah-riffande, till refused-hard-core men med hela tiden närvarande post-rockslingor på gutarrerna, sången går också från mörkt growlande till grisskrik och vackara melodiösa partier. Gillar allra bäst när Ilka skriker sin ljusa skriksång med melodi, det är något man hör väldigt sällan.

Plats 19: My Bloody Valentine - MBV

Först var det ju lite chockartat att det kom en ny skiva med My bloody Valentine, det har ju snackats om det i åratal, men oftast har det slutat med att man trodde att det var ett rykte, men så helt plötsligt en dag i februari så fanns den bara där! Det var lite som gammal kärlek och det var otroligt uppskattad att få en nostalgikick. Jag tycker fortfarande att det är en bra skiva, men lite av den första euforin har lagt sig. Lyssnar fortfarande hellre på "Loveless" när jag är på MBV-humör. Men har man upptäckt dem nu i år så har man ju så att säga den riktiga godbiten kvar och några av låtarna på den här skivan håller riktigt hög klass.


Plats 20: Boards of Canada - Tomorrow´s Harvest

En helt ok skiva, inte Boards of Canadas bästa, men jag gillar deras sound och det är bättre än mycket annan electronica som släpps. Det känns inte lika nyskapande som första gången man hörde "music has the right to children" men det är en klart njutbar skiva som har snurrat ganska många varv ändå.

Förutom de 20 skivorna som jag valde ut så fanns det ju en hel del annat som ändå är bra. Som vanligt var det inget lätt jobb. De översta skivorna var ganska enkla, men från plats 10 och ner till typ 30 är det ganska svårt, det är lite olika vid olika lyssningar. Totalt hade jag med 42 skivor på min lista och då har jag ändå lämnat en del som jag har upptäckt nu under tiden jag har arbetat med listorna.

Men här är i alla fall lite tips på skivor som var nära att komma med på min lista.

Hammock - Oblivion hymns, Technicolor poets - All that is solid, Pan American - Cloud room, glass room, Black Sabbath - 13, Explosions in the sky - Prince avalanche (soundtrack), Bill Callahan - dream river, Sebadoh - Defend yourself, Loscil & Bvdub - Erebus, Eluvium - Nightmare ending, Pelican - Forever becoming, Stephen R Smith/Ulaan Khol - Ending/returning, Sigur Ros - Kveikur, Aidan Baker -Aneira

Som sagt så finns det ännu mer skivor som garanterat skulle kunna vara med och tävla, men dels hinner man inte lyssna på allt och dels hinner man inte ta reda på allt som har släppts. Vilka tycker ni saknas? Vilka har fått för dålig placering (eller för bra) Tyck gärna till och framförallt, tipsa om sådant jag borde ha hört!

/Krister






tisdag 19 mars 2013

Benea Reach - Possession Recension


Benea Reach har kommit fram till sin tredje skiva, Possession. Det har gått 5 år sen förra skivan Alleviat. För er som inte känner till detta band så skulle jag beskriva det som ett progressivt metalcore band från Norge. Det finns väldigt mycket influenser från Meshuggah och Dillinger Escape Plan men även en hel del post-rock, framförallt i gitarrslingorna. På Possession så är även keyboards mer framträdande, vilket gör det än mer progressivt. Beneas stora styrka skulle jag nog vilja säga är den väldigt varierande sången. Inom metalcore så är det oftast så att sångaren har ett läge, här så är sången väldigt varierad, dels beroende på att flera personer sjunger, men även för att de har medvetet arbetat med att variera sången. Dels växlar man mellan skriksång, och melodiös sång,den melodiösa sången är ibland och balanserar lite på gränsen till att bli för snäll, (det kan i vissa korta ögonblick låta dead by april, men på det stora hela så kan jag se mellan fingrarna för dessa korta sekunder) men även skriksången är väldigt varierad, allt från mörkt growl till Ilkas unika "grisskrik" med melodi. Musikaliskt så är Benea Reach som en stenhård komplicerad robot som mal ner det mesta i sin väg. Stenhårda komplicerade riff radas upp efter varandra, men de melodiösa post-rock slingorna lättar upp.

Hitlåten är nog singeln som släpptes för ett tag sen, the mountain men jag gillar även Woodland, Nocturnal och Empire väldigt mycket. De ofta komplicerad riffen, taktbytena osv, gör att det inte är någon lättlyssnad skiva, så man får ge den några lyssningar innan det riktigt lossnar. 

Precis som många andra band som spelar hård, komplicerad musik så tror jag att man hade tjänat på att stryka en låt och korta ner skivan lite, man orkar inte riktigt igenom hela på en gång, men å andra sidan, om man börjar typ på låt tre nästa gång så räcker ju skivan ännu längre.


Skivan släpps nu på fredag, den 22/3

/Krister