Årsbästalistan plats 16-20

Plats 16: EF - Ceremonies

Jag lyssnade på EF i början av deras karriär sedan har jag tappat bort dem lite, men nu i höst köpte jag på mig tre album som dom har hunnit släppa och det här är släppt i år. Dom är ett post-rockband som spelar musik i samma skola som sigur rós, mogwai och kanske tristeza. Det är inte instrumentalt men känns ändå som sådan musik. Sången är inte i centrum omgiven av ett komp utan sången är mer ett av instrumenten, om man kan säga så. Vackert och vemodigt är det.

Plats 17: Vattnet Viskar - Sky Swallower

Ett amerikanskt post-blackband med svenskt namn. Svårt att inte bli nyfiken! Gillar det här för att det är ganska variationsrikt. Mycket fina melodiösa post-rockpartier, tunga sludgeriff och en hel del ganska traditionellt black-metalrens. Blir spännande att se om dom lyckas göra en till spänna

Plats 18: Benea Reach - Possession

Fem år hade gått och jag trodde att bandet var nedlagt, men det visade sig att dom bara arbetade långsamt men noggrant. En grymt välproducerad historia och som är väldigt variationsrik. Från Meshuggah-riffande, till refused-hard-core men med hela tiden närvarande post-rockslingor på gutarrerna, sången går också från mörkt growlande till grisskrik och vackara melodiösa partier. Gillar allra bäst när Ilka skriker sin ljusa skriksång med melodi, det är något man hör väldigt sällan.

Plats 19: My Bloody Valentine - MBV

Först var det ju lite chockartat att det kom en ny skiva med My bloody Valentine, det har ju snackats om det i åratal, men oftast har det slutat med att man trodde att det var ett rykte, men så helt plötsligt en dag i februari så fanns den bara där! Det var lite som gammal kärlek och det var otroligt uppskattad att få en nostalgikick. Jag tycker fortfarande att det är en bra skiva, men lite av den första euforin har lagt sig. Lyssnar fortfarande hellre på "Loveless" när jag är på MBV-humör. Men har man upptäckt dem nu i år så har man ju så att säga den riktiga godbiten kvar och några av låtarna på den här skivan håller riktigt hög klass.

Plats 20: Boards of Canada - Tomorrow´s Harvest

En helt ok skiva, inte Boards of Canadas bästa, men jag gillar deras sound och det är bättre än mycket annan electronica som släpps. Det känns inte lika nyskapande som första gången man hörde "music has the right to children" men det är en klart njutbar skiva som har snurrat ganska många varv ändå.

Förutom de 20 skivorna som jag valde ut så fanns det ju en hel del annat som ändå är bra. Som vanligt var det inget lätt jobb. De översta skivorna var ganska enkla, men från plats 10 och ner till typ 30 är det ganska svårt, det är lite olika vid olika lyssningar. Totalt hade jag med 42 skivor på min lista och då har jag ändå lämnat en del som jag har upptäckt nu under tiden jag har arbetat med listorna.

Men här är i alla fall lite tips på skivor som var nära att komma med på min lista.

Hammock - Oblivion hymns, Technicolor poets - All that is solid, Pan American - Cloud room, glass room, Black Sabbath - 13, Explosions in the sky - Prince avalanche (soundtrack), Bill Callahan - dream river, Sebadoh - Defend yourself, Loscil & Bvdub - Erebus, Eluvium - Nightmare ending, Pelican - Forever becoming, Stephen R Smith/Ulaan Khol - Ending/returning, Sigur Ros - Kveikur, Aidan Baker -Aneira

Som sagt så finns det ännu mer skivor som garanterat skulle kunna vara med och tävla, men dels hinner man inte lyssna på allt och dels hinner man inte ta reda på allt som har släppts. Vilka tycker ni saknas? Vilka har fått för dålig placering (eller för bra) Tyck gärna till och framförallt, tipsa om sådant jag borde ha hört!

/Krister

Meshuggah, Kongh och Swarm på Idun.

Först ut den här kvällen var Swarm. Jag hade aldrig hört dom innan och det var nog inte så många andra heller som hade gjort det. Väldigt lite folk var det. Men dom spelade sitt set för oss som var där.

Swarms musik är väldigt långt ifrån Meshuggahs, men det är rätt skönt, det skulle bli för mycket att matas med tre band i samma genre. Swarm spelar snarare någon slags punkig rock´roll, ibland med lite post-hardcore-vibbar. Det känns lite spretigt, men i alla fall de två sista låtarna tycker jag är riktigt bra och jag kan tänka mig att det låter bra på skiva. 

Nästa band på scen är Kongh. Jag har sett dom live en gång för några år sedan och har lyssnat rätt mycket på dom på skiva. Nya skivan är lysande, så mina förväntningar är rätt höga, och i stort så infrias dom. 4 långa doomepos avverkar dom, varav två från den nya skivan. Jag gillar deras mix av klassisk doom och lite thrashiga inslag. Växlande doomsång och growl. Sången låter riktigt bra även live.

Jag hör en del prata om att det går för långsamt, och kan väl tänka mig att i Meshuggahs publik så finns det en hel del som vill att det skall gå fort, men jag njuter, gillar när dom vågar hålla kvar samma riff långa stunder. Sista låten är dessutom en, med doom-mått mätt, riktigt snabb låt, så stora delar av publiken verkar i alla fall börja våga röra på sig lite. Det har hänt en hel del sen förra gången jag såg dom, mer säkerhet på scenen, mycket mer attityd och mer samspelt, dessutom gör ju professionellt ljud och ljus sitt.

Kongh´s basist och hans Orange!

Kongh´s gitarrist och hans Orange!

Kongh doomar Umeå!

Meshuggah!

Efter lite omriggning är det dags för Meshuggah. Det är många år sedan jag såg dom nu, men man vet ju vad man får så att säga. Meshuggah är som en maskin, som dessutom fungerar och är välsmord, det är inget som trasslar, haltar eller visar minsta lilla tecken på att vara instabilt. Jag slås av hur otroligt industriellt en del av låtarna låter. Den stora skillnaden mot tidigare gånger jag har sett dom är att det nya materialet faktiskt är lite enklare och svängigare, men kan stå och gunga med i fyrtakt ibland, sedan kan rytmerna ligga lite kors och tvärs över varandra, men grunden är vanlig rocktakt, vilket ökar svängfaktorn. Man måste ju imponeras av Meshuggahs enorma tighthet, det är som att deras hjärnor är sammankopplade via en central enhet, som dessutom är kopplad till ljusbordet, det är en grymt imponerande ljusshow som följer med i alla olika markeringar på ett imponerande sätt.

Snyggt ljus var det gott om!

Skall jag kritisera något i deras musik så är det möjligtvis sången som är lite fantasilös, det är liksom samma läge hela tiden. Man märker också att medlemmarna rör sig mindre på scenen nu än förr, men Jens Kidman (sångaren) bjuder i alla fall på en hel del roliga robotdanssteg och ovanliga sätt att röja på.

Metalgiganter i motljus!

Precis när tonerna från sista låten ringer ut och bandet lämnar scenen, så går brandlarmet, först tror man nästan att det ingår i showen, men en röst uppmanar oss att lämna lokalen. Det tar en stund att utrymma och precis när vi är på väg ut genom huvudentren så får vi veta att vi kan komma in igen. Uppenbarligen hann en del ge sig av, för det är glesare i leden, när Meshuggah efter ca 20 minuters paus får komma in och köra extranummer, det hör väl inte till vanligheten att det är bandet som får ropa in publiken, men nu var det så.

Precis som sig bör så känner man sig lite mörbultad, fascinerad och lite uppgiven (när det gäller sina egna musikaliska färdigheter) efter att man har sett den här maskinen tröska sönder allt i sin väg, men det är ändå med ett stort leende på läpparna som man lämnar stället.

High on Fire Debaser Slussen

I lördags var jag på Debaser Slussen. Fri entré före 21.00 och vi var där runt 20 och det var nog tur för det var rätt mycket folk. De flesta (inklusive undertecknad) var vl här för att se High on Fire, men det var även två förband, båda från Frankrike. Först ut var Jumpin´Jack, som spelade väldigt traditionell doom/stoner. Välspelat men tråkigt och förutsägbart.


Nästa band var mer intressant, men fick jobba i lite motvind. När folk är på plats för att höra High on Fire´s ösiga motörheadrock och de flesta dessutom har fått sig en och annan öl innanför västen så är inte ett franskt progressivt band det som lockar mest. Lizzard, som dom heter, låter väldigt mycket  som Tool, särskilt om sångaren, ibland är det vackra ganska ambienta gitarrpartier och de flesta låtarna går i udda taktarter. Det är otroligt kompetent och basisten och trummisen är grymt samspelta. Mycket bättre än första bandet, tyckte jag, men det var en hel del som tyckte att, "nu får dom väl sluta så High on Fire kan börja nån gång!"

Så ganska precis på utsatt tid så står dom där på scenen. High on Fire, med legenden Matt Pike på gitarr och sång. Spelglädjen lyser och den numer nyktre Matt Pike ger allt. Från början upplever jag att ljudet är lite grötigt och det är svårt att höra sången, men det blir bättre efter ett tag. Först spelar dom två låtar från nya skivan, men redan som tredje låt bjuder dom på den klassiska hiten 10000 years, från första skivan.

På den låten hör man tydligt att Pike har varit med och skapat historia i Sleep, riktigt tunga doomiga riff. Annars är High on Fire nuförtiden ganska långt ifrån Sleep, det är mer klassisk metal nu, Tänk Motörhead eller Manowar. Jag står stora delar av konserten med ett leende på läpparna, det är kul att höra och kul att se, trummisen öser på för fullt med dubbla baskaggar och Matt levererar det ena riffet efter det andra och hela tiden ser han väldigt nöjd ut, han tackar och verkar allmänt uppsluppen.
Efter runt en timme så avslutar dom med Snakes of the Divine, bättre avslutning kan man knappast få.

 High on Fire

 High on Fire hade gott om T-shirts

I väntan på Tunnelbanan blev det sedan några låtar med Rebell-Robert, enligt en lapp i gitarrfodralet så har han varit på turné (i tunnelbanan) sen 1989, starkt jobbat!

/Krister

Synthare mot hårdrockare

Igår när jag åkte till replokalen så lyssnade jag på p3, vet inte vad det var för program men i alla fall så var det Lisa Miskovsky som skulle spela låtar och berätta om sina musikaliska förebilder. Vet att hon brukar tala gott om hårdrock, men visste inte att hon gillade så hård rock ändå. Först ut var Angel of death med Slayer, så jag var ju tvungen att fortsätta lyssna. Låt nummer två blev Shake the disease av depeche mode. Hon berättade om hur hon som tonåring var hårdrockare men lyssnade i smyg på synth när hon var hemma. Helt plötsligt kände jag att vi hade nåt gemensamt. Det var precis samma för mig. Officiellt var jag hårdrockare, lyssnade på Iron Maiden, Metallica, Accept osv, (men det var inget som märktes på mig, fick inte ha långt hår för mamma och pappa och frågade aldrig ens om en jeansjacka med tygmärken :-) Hursomhelst så hade jag en kompis vars äldre bror lyssnade mycket på synth så det blev en del depeche mode, new order och nåt skumt japanskt som hette Koto (tror i alla fall att de var japaner) Så här nu i vuxen ålder så är det väl rätt skönt. Jag är inte hårdrockare i den bemärkelsen att jag bara lyssnar på "true metal"

Jag lyssnar på allt jag tycker är bra, oavsett genre. Men det skall erkännas att det mesta har ändå utgått från hårdrocken. Punk kom jag in på via en del thrashband, industri kom jag in på mest via alla coola intron som deathmetalbanden hade, klassisk musik började man ju lyssna på för att höra vart Yngvie och alla andra gitarrhjältar hade hämtat sin inspiration ifrån. Så man kan väl säga att även om jag inte är hårdrockare så har hårdrocken en stor plats i mitt liv och har påverkat mycket av min musikaliska resa.

/Krister

Soundtrack: Entombed - Inferno

Skivsamlande och småbarn

Som skivsamlande freak och småbarnspappa så blir skivor tidigt en del i barnens vardag. M kunde räkna upp band som sonic youth, einstürzende neubauten och early day miners när han var tre år. Han kunde även komma och fråga om vi inte kunde lyssna på Tom Waits eller Bob Dylan, för att nämna en del tidiga färdigheter :-)


Här en bild som jag hittade nu när jag gick igenom massa gamla foton. Här leker han skivaffär (3,5 år var han här)




Nu fyller han snart 7 och intresset för skivor finns fortfarande kvar. Gissa om man nästan får en tår i ögat när han sitter och jobbar med play-doh och ropar "pappa jag har gjort en sak till dig, en skivspelare som kan spela vinylskivor" Sedan visar han hur man kan ta lös skivan, lägga på den igen och vika ut armen, allt gjort i lila play-doh lera!! Får väl bara hoppas att han inte i ren tonårstrots börjar lyssna på radiovänligt skval. Än så länge finns det i alla fall en del som talar för att han gillar lite alternativ musik. Kollade in ett fantastiskt gammalt videoklipp en dag som du kan se här, han kom in och frågade vad jag såg på. Sa nåt om att det var massa hårdrockare som hade gjort en låt för att hjälpa fattiga. Han fnissade och sa " men det här är väl inte hårdrock?, varför tror dom att dom är tuffa när dom ser ut som tanter?," väldigt berättigade frågor faktiskt :-)

En annan dag när vi satt och kollade på youtube och den här låten dök upp, så var kommentaren: Visst är det här bra, PÅ RiKTIGT! , med stark betoning. Så än så länge finns det hopp!