2018 års bästa skivor Plats 6-10

Plats 6: Anna von Hausswolff - Dead Magic  (Pomperipossa)

Anna är tillbaks med en ny mörk storslagen platta. Jag tycker dock inte att det når riktigt lika högt som förra skivan. Visst, dronepartierna är grymma och när det skall vara rock så är det rock, betydligt hårdare och maffigare än många metalband. Rent sångmässigt så tar Anna ut svängarna ännu mer och är ibland i närmast Diamanda Galas form, med halvbesatta skrik, jag tror det är någonstans där som det blir lite för mycket för mig, ni som följer mig vet ju att instrumental musik är det som ligger mig närmast, så när sången tar för stor plats så drar jag öronen åt mig. Men det är definitivt ytterligare en bra skiva från en av sveriges mest intressanta artister.

 Plats 7. Nils Frahm - All Melody     (Erased tapes)

På den här skivan rör sig Nils ganska fritt mellan pianomusik och dansant eletronica, och det fungerar alldeles utmärkt, det känns inte splittrat utan bara intressant. Själv har  jag lyssnat så mycket på hans pianogrejer så det känns ganska befriande med lite electronica också. Har lyssnat allra mest på "Sunson"

 Plats 8. Pelagos - Revolve     (Svart records)

Finsk proggressiv rock, men mer meditativt än meckigt. Det är ofta samma riff som upprepas nder lång tid och sången är ganska mörk inte särskilt varierad, snarare hypnotisk, men det är det man vill åt. Bäst är "River (Proxima Centauri)" och "Embryo"

Plats 9. Superfjord  All will be golden    (Svart records)

Superfjord spelar egentligen alldeles för proggig musik för min smak, men dom har tillräckliga mängder hippietrams för att jag ändå skall fångas och tycka om det. Även de ganska urflippade synharna gör att det hamnar på rätt sida. Bästa låten är "Master Architect" men lyssna även på "Rainbow" och "Parvati Valley" (för hippetrams)

 

Plats 10. Det Jordiska - s/t    (Lazy octopus)

Statisk och desperat post-punk, lite i stil med the Fall, trummaskinen och orgel bygger den statiska grunden och sen får den energiska gitarren och sången göra utflykterna. Deppiga, men samtidigt fyndiga texter, vardagsrealism, Norrland. Lyssna t.ex. på "I Bodens kommun" och "Socialt geni"  

2018 års bästa skivor Plats 11-15

            

 Plats 11: Yob - Our raw heart     (Relapse records)

Yob lyckas faktiskt skapa något unikt inom doom-metal, långa episka storslagna låtar som trots att det helt klart är metal, så är det något mer, riffen är vackra och det är ganska mycket psykedelia över det hela.

Plats 12: Alpha Mound - Dvahla   (Lamour records)

Alpha Mound skapar ambient/electronica, ofta rytmiskt, men utan trummor, utan mer arpeggiomönster som skapar rytmerna. Det är väldigt vackert, filmiskt och suggestivt.

 Plats 13: the Exorcist Gbg - II      (Höga Nord)

The Exorcist gör ganska hård men även dansant kraut, riktiga trummor och bas som spelar både rockigt, funkigt och stökigt, sen ovanpå det massa coola synthslingor.  

Plats 14: Kulma - s/t  (Pomperipossa)

Kulma gör mörk drone/ambient, gitarrer, ebow och diverse elektroniska instrument används för att skapa mörka ljudlandskap. Nästan 40 minuter som sitter ihop i ett stycke. Bl.a. Christian Berg (från Kite och Berg) finns med i den här konstellationen.

 Plats 15: Dead Vibrations - s/t   (Fuzz club)

Dead Vibrations gör välspelad stökig indie/shoegaze. Framförallt inspirerat av t.ex. Ride och the Jesus and Mary Chain.

Anna von Hausswolff och Berg på Väven

Först ut är Berg, han har en svår uppgift, han spelar ganska mörk minimalistisk drone inför en fullsatt lokal där troligen ungefär hälften av publiken aldrig har lyssnat på den här typen av musik, trots allt kommer en stor del av Anna publik från indiescenen.

Berg, live i Väven

Men han sköter det bra, han gör det han skall och det är väldigt snyggt minimalistiskt ljus. Det börjar med en lång mörk drone utan rytmer, efter ett tag börjar det smyga sig in tunga rytmer också. Det som kan bli tråkigt med den här typen av musik är att det inte är så mycket att titta på, en ensam kille med lite olika effekter, men han rör sig hela tiden bakom bordet och man ser att han gör saker som förändrar ljuden. Live så var det både mörkare och hårdare än vad jag upplever hans låtar på kassetten som han har släppt. Setet var lite kort (ca 20 minuter) men det kanske är smart ändå med tanke på att det är ovant för popbublik att lyssna på så här pass extrem musik. Men jag skulle gärna se honom spela längre och på en mer intim scen, typ på Verket.

David Svensson kör ett DJ-set både innan och efter Berg, han spelar riktigt hård drone men även lite minimalistisk electro och annat experimentellt.

Så är det då tillslut dags för Anna med band att äntra scenen. Jag har sjukt höga förväntningar, vilket ju naturligtvis är lite farligt.

Anna Von Hausswolff på Väven.

Men jag hade inte behövt vara orolig. Dom är ju totala proffs! Dom har dessutom hunnit spela ihop sig nu, ganska många spelningar sen skivan släpptes och det är grymt tight och välspelat. Den här gången får dom också spela tillräckligt högt, sist jag såg Anna var i somras på Stockholm music and arts men då var det så låg volym så dronekänslan försvann. Men redan under inledningslåten Discovery så känner man tyngden och man får gåshud redan här. Allt är dessutom så väldigt snyggt, låga lampor som  lyser uppåt och skapar en magisk stämning.

Den instrumentala delen av Pomperipossa är så grymt tung så att Black Sabbath skulle gråta av avundsjuka.

Anna Von Hausswolff på Väven

Hon hinner även med "sova" min favorritlåt från förra skivan Ceremony.

Rent generellt så känns det som att de instrumentala låtarna och instrumentala partierna har byggts ut lite om man jämför med skivan, det har tillkommit lite mer och dom dronear lite längre.
Kvällens höjdpunkt är, kanske inte helt oväntat,  Come wander with me/Deliverance, under den här låten känner jag en sådan euforisk upprymdhet och gåshudskänsla som jag inte har haft sen jag såg Godspeed You Black Emperor i Göteborg 2001 och det vill inte säga lite. Det är svårt att göra någonting tyngre och maffigare än så här. Under låten Stranger så lämnar Anna orgeln och kommer fram längst fram på scenen och sjunger, här visar hon att hennes röstresurser är helt otroliga också, hon har verkligen kraft i rösten, den här låten har också fått ett långt eteriskt intro där gitarristen gör ett skimrande vackert droneintro på en 12-strängad akustisk gitarr.

Jag är helt knockad och kommer att leva länge på den här kvällen. Alla som har möjlighet att se Anna under resterande spelningar, se till att ta chansen och till dom lyckliga som kan se henne på torsdag i Piteå när hon skall spela på orgeln där skivan är inspelad, er kan jag bara lyckönska, det kommer att bli ert livs upplevelse! Önskar så att jag kunde åka dit, men tyvärr. Men jag fick i alla fall snacka lite med henne efteråt och ta en skakig idolselfie, så det får räcka :-)

Anna Von Hausswolff och jag efter spelningen på Väven.

Årets bästa skivor plats 1-5

Plats 1: Anna von Hausswolff - the miraculous

2012 så valde jag Ceremony till årets bästa skiva, då trodde jag inte att det skulle gå överträffa den skivan, det var bland det bästa jag hade hört, men nu är Anna här med en ny skiva och den är precis lika bra, kanske till och med lite bättre. Soundet är än mörkare och väldigt influerat av doom och drone. Framfört på en magnifik kyrkorgel ger det en tyngd som inte många kan mäta sig med. Även den här gången struntar hon i popradiomallarna och vågar göra långa låtar "come wander with me/ Deliverance" är nästan 11 minuter lång och hela tiden intressant. Personligen tycker jag också att den 10 minuter långa "the miraculous" är helt makalös, där utforskar hon orgelns olika ljud och det är väldigt spännande ljud hon får fram. Synd bara att den här låten lär vara svår att framföra live, det går liksom inte sampla fram dessa ljud som orgeln gör. Hela vägen så är det mörkt, vackert och med sådan kraft att det inte alls känns fel på något vis att den här skivan är nominerad till "årets metal" av tidningen Gaffa. En av Annas stora styrkor är att hon vågar sjunga på sitt eget vis, det är inte alltid som hon sjunger traditionellt vackert, men det är väldigt kraftfullt och levande. Arbetet med att välja ut skivor till min lista var svårt, men den här skivan visste jag hela tiden att den skulle ligga högst upp, det var liksom ingen tvekan, bättre än så här blir det nämligen inte!

Plats 2: Chelsea Wolfe - Abyss

Chelsea Wolfe gör Musik musik som är riktigt mörk och hård utan att vara metal. Det finns mycket influenser från metal, men det är lika mycket industri och också stora delar pop. Hon har väldigt starka melodier som med blytung produktion ger en upplevelse utöver det vanliga. Svärtan och tyngden finns också i hennes väldigt uttrycksfulla röst.

Plats 3 - Föllakzoid - III

Psykedelisk monoton kraut från Chile, kan det vara något? Ja, klart det kan. Dom fortsätter att tuffa på i samma stil som på förra skivan, massor av delay, synthar som inte riktigt jobbar i takt med delayet men det ger en mer levande känsla.

Plats 4: Sufjan Stevens - Carrie and Lowell

De senaste skivorna har Sufjan varit ute på utflykter i marker som jag inte riktigt har förstått mig på, så när jag såg att det var en ny skiva på gång så var det inte med något väldigt stort intresse. Men jag 

fick i alla fall en länk där man kunde lyssna, så jag tänkte att jag ger det väl en chans. Döm om min förvåning när den gamla lågmälda Sufjan från Seven Swans var tillbaka och det med besked! Det är en lågmäld, vacker och väldigt personlig skiva som han har gjort. Inte alls särskilt mycket av hans mer experimentella sidor utan enkelt, vackert och effektivt. Årets kanske vackraste folk/singer/songwriter-skiva.

Plats 5: Paper - We design the future

Punkig kraut eller kanske krautig punk? Oavsett vilket så är det ett grymt driv som paper bjuder på. Analoga synthar, gitarrer och trummor mal på monotont och hårt, men det finns även softare låtar på skivan. Men det är när dom mal på med sin monotona punkkraut som det är som bäst.

Årets bästa skivor plats 11-15

Plats 11: Deafheaven - New Bermuda

Deafheaven fortsätter att utforska och omforma den moderna black-metalscenen. Dom har inte bara gjort samma skiva igen, utan lyckats hålla sig i samma genre men ändå skapat något nytt. Snabba blastbeats, black-metalsång mixas med post-rocksgitarrer och shoegazesound, men här får lite mer vanliga metalriff också mer plats. Det känns även som att shoegazepartierna tar mer utrymme, för min del så tröttnar jag rätt snabbt på blastbeats så det är ingen nackdel.

Plats 12: Samling - Sen glömmer jag hur du ser ut

Samling fortsätter att bjuda på 70-talsinspirerad psych-pop/retrorock. Jag gillar soundet, melodierna, texterna. Pop på svenska är väl inte min starkaste gren, men Samling har jag gillat sen första gången jag hörde dom, och jag lyssnar faktiskt hellre på dom än på Dungen (även om dom också går hem i stugan)

Plats 13: White Hills - Walks for motorists

White hills gör monotone rock, influerade av tysk kraut, brittisk space-rock och säkert också av samtida andra rockband som gillar att köra samma riff länge. Vissa låtar innehåller också en hel del elektroniska prylar, trummaskiner, synthar osv vilket bara ger lite mer blandad lyssning. 

Plats 14: Uncle Acid - The night creeper

Den charmiga ostämda spontana doomrocken från första skivan är som bortblåst, men den har ersatts av tung välproducerad doomrock. Influenserna från Black Sabbath är inget dom försöker dölja, men varför skulle man dölja det?

Plats 15: Thåström - Den morronen

Thåström är som alltid bra, han hämtar influenser från industri och ambient och blandar upp det med tung rock. Hans mörka poetiska texter passar perfekt i den inramningen. Jag har ändå inte fastnat lika mycket för den här skivan som "beväpna dig med vingar". En del låtar känns som upprepningar av låtar från den skivan. Men det är fortfarande en av de bättre svenska skivorna och som liveartist är Thåström ganska oslagbar.

Årets bästa skivor 2014 Plats 1-5

1. Loscil - Sea Island (kranky)

Minimalistisk electronica när den är som bäst. Jag älskar hans vemodiga låtar som skapar bilder av bilresor genom grå industrialiserade förorter, med regnet piskande mot bilrutan, låter inte så muntert, det är det inte heller men det är fruktansvärt bra, min absoluta favoritartist har än en gång gjort ett fantastiskt album!

2. Swans - To be kind  (Young God)

Väldigt massivt album, på alla sätt 3 lps och över två timmar långt. Det tar lite tid att sätta sig in i hela skivan men det är värt det. Monotont krossande blandas upp med vackra sorgsna melodier.

3. Beck - Morning Phase

Väldigt mycket som en uppföljare till Sea change, reverbindränkt singer/songwriterpop när den är som bäst. Beck behöver inte hålla på och experimentera och göra udda saker, han gör ju dessa "vanliga" låtar så fruktansvärt bra.

4. Earth - Primitive and deadly (southern lord)

Kan bara tacka och ta emot, Earth är tillbaka på banan igen, Angels of darkness… vol II var en ganska trög och halvsömnig historia, men här är dom tillbaks i samma fina form som innan. Vid första lyssningen var det naturligtvis lite chockartat med sång! Men jag tycker det fungerar utmärkt, Mark Lanegans röst är ju rätt behaglig och Rabia Shaheen Qazi var för mig en helt ny bekantskap men tycker att det passar bra ihop med earth´s långsamma blues.

5.Pallbearer - Foundations of burden (profound lore)

Episk doom men utan att vara allt för genretypiskt, skulle kunna hävda att det är doom med lite curevibbar.

Årets bästa skivor 2014 Plats 6-10

6. Yob - clearing the oath to ascend (neurot/relapse)

Dubbelalbum på 4 låtar, inga hitlåtar direkt, men efter ett tag blir man ett med de långsamma riffen, doom/drone i världsklass.

7. Tape - Casino (häpna)

Tape fortsätter att skapa egensinnig vacker instrumentalmusik, det är experimentellt men inte svårlyssnat.

8. Marrisa Nadler - July (sacred bones)

Om man, som jag, tycker att First Aid kits nya skiva var lite slätstruken så finns en fullgod ersättare här. Amerikansk folk/indie av hög kvalitet och inte lika polerat som våra svenska systrar.

9. Jennie Abrahamsson - Gemini Gemini

Jennie har hunnit till sin fjärde skiva och de här gången tycker jag att hon har hittat helt rätt. Det är lite mörkare, mer analoga synthar och skumma ljud, hennes sång och hennes melodier har alltid varit starka men nu har hon hittat ett sound som tilltalar mig helt.

10. E-Musikgruppe Lux Ohr - Spiralo  (Svart records)

Ett finskt nutida krautband som låter som tangerine dream, Klaus Schulze elller Edgar Froese lät på 70-talet. Kan man bli annat än överlycklig av sånt?

Årsbästalistan plats 6-10

Plats 6: Loscil and Kelly Wyse - Intervalo

Loscil är ju sedan flera år en av mina absoluta favoritartister. Här har han gjort en skiva tillsammans med en pianist och det är precis så fantastiskt som man kan tänka sig. Piano och laptop i en sällsam förening. Minimalistisk ambient med lite känsla av klassisk musik (inte bara för att en låt är en bearbetning av the Death of Åse av Edward Grieg) 

Plats 7: Kvelertak - Meir

Norsk rock/black/core eller vad man nu kallar det. Dom tar det bästa från allt och blandar det till högoktanig rock med melodier, sväng och totalt rens ibland. Hoppas verkligen att jag kan hinna med att se dom den 1:a februari trots att jag egentligen är upptagen, gissar att det kommer att bli en minnesvärd konsert.

Plats 8: MF/MB/ - Colossus

Svensk post-punk med krautvibbar. Statiskt och energifyllt och så går det väl inte skriva om bandet utan att nämna Joy Division, så nu var det gjort. Lyssna och njut! Stod för en av årets absoluta liveupplevelser. Allt var hårdare, tyngre och mer maniskt live, men skivan är fortfarande grymt bra.

Plats 9: Sällskapet - Nowy Port

Kallt, mekaniskt och inte alltför långt från hur Thåströms egen soloskiva från förra året lät. Men det är kanske aningen mer maskinellt än på hans album i eget namn. Han gästas också av Anna Von Hausswolff och Bruno K Öijer. En extra eloge för det vackra minimalistiska omslaget. Industri!

Plats 10: Uncle Acid - Mind Control

Den här skivan är inte lika direkt som debuten, men den är väldigt mycket bättre producerad, tyngre och mindre på gränsen till gubbrock! Det är 70-tals retro/doom som gäller, och det är dom ju inte ensamma om, men jag tycker att dom hör till de bättre av banden som försöker låta som Black Sabbath.

Årsbästalistan plats 11-15

Plats 11: Råd Kjetil Senza Testa - Of the Augmented living dead

Råd Kjetil Senza Testa släpper nya grejer hela tiden, det här släppet finns endast på kassett och soundcloud. Två låtar på vardera 25 minuter, men det här är något av det bästa jag har hört med RKST. Här har dom tagit borta alla gitarrer och det är så gott som bara analoga synthar- Det påminner en hel del om Tangerine Dream och Klaus Schulze och jag gillar det skarpt! Inte för att det är något fel med gitarrer, men dom har lyckats väldigt bra den här gången, utan gitarrer.

Plats 12: Yrsel - Abraxas

Svensk/fransk black/doom/droneduo. Ny upptäckt för mig och återigen så blir man förvånad hur mycket bra grejer det finns som man aldrig har upptäckt. Det här är flerdimensionell musik, inte något man slölysnnar på, men den som ger det tid kommer att få många trevliga upplevelser. Ibland rör dom sig mer mot elktronisk dark ambient och ibland mer i dronemetalland, men bra tycker jag att det är hela tiden.

Plats 13: Barn Owl - V

Upptäckte Barn Owl rätt sent, men det gör inte musiken sämre. Tidigare skivor har varit lite i samma stil som Earth´s senare skivor, men med mindre gitarrplock. Här har man tagit bort ännu mer och blivit än mer ambienta/droneiga. Mörkt, vackert och minimalistiskt skulle jag kalla det, enformigt, tråkigt, händelselöst skulle förmodligen en del andra säga, men dom har fel.

Plats 14: Kongh - Sole creation

Kongh har varit ett sådant band som jag har tyckt att det har varit "bra för att vara svenskt" ungefär. Dvs helt ok och man har köpt skivan för att stödja scenen så att säga, men den här skivan är dom riktigt bra, på riktigt! Det hårda har blivit hårdare och doommelodierna har blivit bättre.

Plats 15: Samling - Annanstans

Troligen den poppigaste skivan på min lista. Samlings förra skiva doftade mycket mer 70-tal och retrorock och det var det jag föll för, men den här nya skivan har ändå något som tilltalar mig. Den har melodier som sätter sig och den har texter som man kan sjunga med i, dessutom är det en hel del energi och fortfarande lite 70-talsfeeling, om än inte lika mycket som på första skivan.

Meshuggah, Kongh och Swarm på Idun.

Först ut den här kvällen var Swarm. Jag hade aldrig hört dom innan och det var nog inte så många andra heller som hade gjort det. Väldigt lite folk var det. Men dom spelade sitt set för oss som var där.

Swarms musik är väldigt långt ifrån Meshuggahs, men det är rätt skönt, det skulle bli för mycket att matas med tre band i samma genre. Swarm spelar snarare någon slags punkig rock´roll, ibland med lite post-hardcore-vibbar. Det känns lite spretigt, men i alla fall de två sista låtarna tycker jag är riktigt bra och jag kan tänka mig att det låter bra på skiva. 

Nästa band på scen är Kongh. Jag har sett dom live en gång för några år sedan och har lyssnat rätt mycket på dom på skiva. Nya skivan är lysande, så mina förväntningar är rätt höga, och i stort så infrias dom. 4 långa doomepos avverkar dom, varav två från den nya skivan. Jag gillar deras mix av klassisk doom och lite thrashiga inslag. Växlande doomsång och growl. Sången låter riktigt bra även live.

Jag hör en del prata om att det går för långsamt, och kan väl tänka mig att i Meshuggahs publik så finns det en hel del som vill att det skall gå fort, men jag njuter, gillar när dom vågar hålla kvar samma riff långa stunder. Sista låten är dessutom en, med doom-mått mätt, riktigt snabb låt, så stora delar av publiken verkar i alla fall börja våga röra på sig lite. Det har hänt en hel del sen förra gången jag såg dom, mer säkerhet på scenen, mycket mer attityd och mer samspelt, dessutom gör ju professionellt ljud och ljus sitt.

Kongh´s basist och hans Orange!

Kongh´s gitarrist och hans Orange!

Kongh doomar Umeå!

Meshuggah!

Efter lite omriggning är det dags för Meshuggah. Det är många år sedan jag såg dom nu, men man vet ju vad man får så att säga. Meshuggah är som en maskin, som dessutom fungerar och är välsmord, det är inget som trasslar, haltar eller visar minsta lilla tecken på att vara instabilt. Jag slås av hur otroligt industriellt en del av låtarna låter. Den stora skillnaden mot tidigare gånger jag har sett dom är att det nya materialet faktiskt är lite enklare och svängigare, men kan stå och gunga med i fyrtakt ibland, sedan kan rytmerna ligga lite kors och tvärs över varandra, men grunden är vanlig rocktakt, vilket ökar svängfaktorn. Man måste ju imponeras av Meshuggahs enorma tighthet, det är som att deras hjärnor är sammankopplade via en central enhet, som dessutom är kopplad till ljusbordet, det är en grymt imponerande ljusshow som följer med i alla olika markeringar på ett imponerande sätt.

Snyggt ljus var det gott om!

Skall jag kritisera något i deras musik så är det möjligtvis sången som är lite fantasilös, det är liksom samma läge hela tiden. Man märker också att medlemmarna rör sig mindre på scenen nu än förr, men Jens Kidman (sångaren) bjuder i alla fall på en hel del roliga robotdanssteg och ovanliga sätt att röja på.

Metalgiganter i motljus!

Precis när tonerna från sista låten ringer ut och bandet lämnar scenen, så går brandlarmet, först tror man nästan att det ingår i showen, men en röst uppmanar oss att lämna lokalen. Det tar en stund att utrymma och precis när vi är på väg ut genom huvudentren så får vi veta att vi kan komma in igen. Uppenbarligen hann en del ge sig av, för det är glesare i leden, när Meshuggah efter ca 20 minuters paus får komma in och köra extranummer, det hör väl inte till vanligheten att det är bandet som får ropa in publiken, men nu var det så.

Precis som sig bör så känner man sig lite mörbultad, fascinerad och lite uppgiven (när det gäller sina egna musikaliska färdigheter) efter att man har sett den här maskinen tröska sönder allt i sin väg, men det är ändå med ett stort leende på läpparna som man lämnar stället.