Plats 1: Anna von Hausswolff - the miraculous
2012 så valde jag Ceremony till årets bästa skiva, då trodde jag inte att det skulle gå överträffa den skivan, det var bland det bästa jag hade hört, men nu är Anna här med en ny skiva och den är precis lika bra, kanske till och med lite bättre. Soundet är än mörkare och väldigt influerat av doom och drone. Framfört på en magnifik kyrkorgel ger det en tyngd som inte många kan mäta sig med. Även den här gången struntar hon i popradiomallarna och vågar göra långa låtar "come wander with me/ Deliverance" är nästan 11 minuter lång och hela tiden intressant. Personligen tycker jag också att den 10 minuter långa "the miraculous" är helt makalös, där utforskar hon orgelns olika ljud och det är väldigt spännande ljud hon får fram. Synd bara att den här låten lär vara svår att framföra live, det går liksom inte sampla fram dessa ljud som orgeln gör. Hela vägen så är det mörkt, vackert och med sådan kraft att det inte alls känns fel på något vis att den här skivan är nominerad till "årets metal" av tidningen Gaffa. En av Annas stora styrkor är att hon vågar sjunga på sitt eget vis, det är inte alltid som hon sjunger traditionellt vackert, men det är väldigt kraftfullt och levande. Arbetet med att välja ut skivor till min lista var svårt, men den här skivan visste jag hela tiden att den skulle ligga högst upp, det var liksom ingen tvekan, bättre än så här blir det nämligen inte!
Plats 2: Chelsea Wolfe - Abyss
Chelsea Wolfe gör Musik musik som är riktigt mörk och hård utan att vara metal. Det finns mycket influenser från metal, men det är lika mycket industri och också stora delar pop. Hon har väldigt starka melodier som med blytung produktion ger en upplevelse utöver det vanliga. Svärtan och tyngden finns också i hennes väldigt uttrycksfulla röst.
Plats 3 - Föllakzoid - III
Psykedelisk monoton kraut från Chile, kan det vara något? Ja, klart det kan. Dom fortsätter att tuffa på i samma stil som på förra skivan, massor av delay, synthar som inte riktigt jobbar i takt med delayet men det ger en mer levande känsla.
Plats 4: Sufjan Stevens - Carrie and Lowell
De senaste skivorna har Sufjan varit ute på utflykter i marker som jag inte riktigt har förstått mig på, så när jag såg att det var en ny skiva på gång så var det inte med något väldigt stort intresse. Men jag
fick i alla fall en länk där man kunde lyssna, så jag tänkte att jag ger det väl en chans. Döm om min förvåning när den gamla lågmälda Sufjan från Seven Swans var tillbaka och det med besked! Det är en lågmäld, vacker och väldigt personlig skiva som han har gjort. Inte alls särskilt mycket av hans mer experimentella sidor utan enkelt, vackert och effektivt. Årets kanske vackraste folk/singer/songwriter-skiva.
Plats 5: Paper - We design the future
Punkig kraut eller kanske krautig punk? Oavsett vilket så är det ett grymt driv som paper bjuder på. Analoga synthar, gitarrer och trummor mal på monotont och hårt, men det finns även softare låtar på skivan. Men det är när dom mal på med sin monotona punkkraut som det är som bäst.
