Först ut den här kvällen var Swarm. Jag hade aldrig hört dom innan och det var nog inte så många andra heller som hade gjort det. Väldigt lite folk var det. Men dom spelade sitt set för oss som var där.
Swarms musik är väldigt långt ifrån Meshuggahs, men det är rätt skönt, det skulle bli för mycket att matas med tre band i samma genre. Swarm spelar snarare någon slags punkig rock´roll, ibland med lite post-hardcore-vibbar. Det känns lite spretigt, men i alla fall de två sista låtarna tycker jag är riktigt bra och jag kan tänka mig att det låter bra på skiva.
Nästa band på scen är Kongh. Jag har sett dom live en gång för några år sedan och har lyssnat rätt mycket på dom på skiva. Nya skivan är lysande, så mina förväntningar är rätt höga, och i stort så infrias dom. 4 långa doomepos avverkar dom, varav två från den nya skivan. Jag gillar deras mix av klassisk doom och lite thrashiga inslag. Växlande doomsång och growl. Sången låter riktigt bra även live.
Jag hör en del prata om att det går för långsamt, och kan väl tänka mig att i Meshuggahs publik så finns det en hel del som vill att det skall gå fort, men jag njuter, gillar när dom vågar hålla kvar samma riff långa stunder. Sista låten är dessutom en, med doom-mått mätt, riktigt snabb låt, så stora delar av publiken verkar i alla fall börja våga röra på sig lite. Det har hänt en hel del sen förra gången jag såg dom, mer säkerhet på scenen, mycket mer attityd och mer samspelt, dessutom gör ju professionellt ljud och ljus sitt.
Kongh´s basist och hans Orange!
Kongh´s gitarrist och hans Orange!
Kongh doomar Umeå!
Meshuggah!
Efter lite omriggning är det dags för Meshuggah. Det är många år sedan jag såg dom nu, men man vet ju vad man får så att säga. Meshuggah är som en maskin, som dessutom fungerar och är välsmord, det är inget som trasslar, haltar eller visar minsta lilla tecken på att vara instabilt. Jag slås av hur otroligt industriellt en del av låtarna låter. Den stora skillnaden mot tidigare gånger jag har sett dom är att det nya materialet faktiskt är lite enklare och svängigare, men kan stå och gunga med i fyrtakt ibland, sedan kan rytmerna ligga lite kors och tvärs över varandra, men grunden är vanlig rocktakt, vilket ökar svängfaktorn. Man måste ju imponeras av Meshuggahs enorma tighthet, det är som att deras hjärnor är sammankopplade via en central enhet, som dessutom är kopplad till ljusbordet, det är en grymt imponerande ljusshow som följer med i alla olika markeringar på ett imponerande sätt.
Snyggt ljus var det gott om!
Skall jag kritisera något i deras musik så är det möjligtvis sången som är lite fantasilös, det är liksom samma läge hela tiden. Man märker också att medlemmarna rör sig mindre på scenen nu än förr, men Jens Kidman (sångaren) bjuder i alla fall på en hel del roliga robotdanssteg och ovanliga sätt att röja på.
Metalgiganter i motljus!
Precis när tonerna från sista låten ringer ut och bandet lämnar scenen, så går brandlarmet, först tror man nästan att det ingår i showen, men en röst uppmanar oss att lämna lokalen. Det tar en stund att utrymma och precis när vi är på väg ut genom huvudentren så får vi veta att vi kan komma in igen. Uppenbarligen hann en del ge sig av, för det är glesare i leden, när Meshuggah efter ca 20 minuters paus får komma in och köra extranummer, det hör väl inte till vanligheten att det är bandet som får ropa in publiken, men nu var det så.
Precis som sig bör så känner man sig lite mörbultad, fascinerad och lite uppgiven (när det gäller sina egna musikaliska färdigheter) efter att man har sett den här maskinen tröska sönder allt i sin väg, men det är ändå med ett stort leende på läpparna som man lämnar stället.
