counter

lördag 1 mars 2014

House of metal, fredag.

Jag var på House of Metal i går och det var främst tre band som hade lockat dit mig, Bombus, Napalm Death och Hatebreed. Har väl inte lyssnat mycket på varken Napalm eller Hatebreed, men Napalm Death är ju legender och har rykte om sig att fortfarande kunna leverera trots att bandet har hållit på över 30 år (ca 25 år med de nuvarande medlemmarna)

Bombus

Först ut var i alla fall Bombus, här är det Motörheadrock från början till slut, det är foten på medhörningen, headbanging, trumsolo och allt som ett riktigt hårdrocksband skall bjuda på. Men jag personligen gillar ju inte hårdrock så mycket, men Bombus har en punkig attityd som gör att dom klarar sig, tycker även att dom har sköna melodier, och dubbelkaggarna och de tuggande gitarrerna är väldigt intensiva och driver fram en bra livestämning.

Tittar lite på ett black metal-band på Freja-scenen men det var inget för mig, hänger och bläddrar bland skivor och t-shirts i de olika försäljarnas stånd, här tycker jag att House of metal har mycket mer att erbjuda än t.ex. Umeå Open, men det kan ju kanske ha att göra med att hårdrockspubliken är mer hängivna och mer villiga att lägga pengar på merch, vinyl, t-shirt och tygmärken.

Napalm Death

Efter ett tag är det dags att gå in i IDUN igen där Napalm Death har riggat klart. Dom sätter igång och det är ingen tvekan om att dom fortfarande kan spela både hårt och snabbt. Dom river av några nya låtar innan dom börjar blanda in lite äldre material. Jag har inte koll på hela deras diskografi, men har för mig att dom någonstans på 90-talet hade frångått det ultrasnabba grindmanglet, men i kväll var det nästan uteslutande snabbt manglande, naturligvis med svängiga 4 taktsbreak ibland. Efter varje låt så överöstes bandet med önskemål på låtar. En av de mest önskade var (så klart) You suffer.. och den fick vi också höra, frågan är bara om alla hann vara med på det :-)


Napalm Death

Stort jubel var det också när Scum spelades. Mot slutet kom en kavalkad av gamla låtar som varierade från 35 sekunder till 1 minut. Jag har inte sett bandet förut så jag har inget att jämföra med, men jag uppleved inte att dom var gamla och trötta, utan det var energi, glädje och grindcore för hela slanten!


Besserbitch

Efter Napalm gick jag bort mot Freja igen där Besserbitch just hade börjat spela. Kanske ingen världssensation men ändå riktigt bra punkrock levererad med attityd.

Hatebreed

Hatebreed

Avslutningsvis så var det dags för Hatebreed. Vi fick en timme med sjukt svängig hardcore, en stor publik som körde en enorm circle pit stora delar av tiden, en massa breakdowns och neandertalar riff som gör att det är fysiskt omöjligt att inte ryckas med i "fällknivsbangning." Sångaren gör sitt till med att elda på publiken, han delar upp publiken i lag och ser vilka som skriker högst osv. Det var faktiskt länge sedan jag såg en hardcore-konsert som gjorde mig så glad (kanske var Refused återföreningsgig) Man stod bara och diggade med ett leende från öra till öra. Hatebreed är inget jag kommer att skaffa alla skivor med, men live var det en fantastisk upplevelse! (att dessutom Shane Embury, basist i Napalm Death, trampade mig på foten under konserten gjorde ju det hela än mer minnesvärt.

/Krister











tisdag 3 januari 2012

Rejäl dokumentärserie om hårdrockens historia

För ovanlighets skull är jag tvungen att tipsa om TV-program igen. Ser väldigt sällan på TV, men igår såg jag en dokumentär om Janis Joplin och där nånstans lyckades jag se reklam för en dokumentärserie med start i kväll 22.40, 11 avsnitt om hårdrocken, från Cream osv innan hårdrocken fram till nutida grenar av hårdrocken.

/Krister

måndag 27 september 2010

A metal heart is hard to tear apart!

Så stod det på en Hammerfall tröja som jag såg för nåt år sen, Hammerfall ger jag inte mycket för, men jag har upptäckt att mitt eget "metal heart" har blivit mer och mer aktivt igen. Från 13-19 års ålder ungefär så var det bara hårdrock i olika former som lyssnades på och allt annat ansågs vara skräp. Men sedan (oftast via olika metalband)blev det att man breddade sig lite och tog in en del nya influenser. Runt 93/94 nån gång så trodde jag nästan att jag hade slutat lyssna på hårdrock överhuvudtaget. Det var rätt mycket punk och hardcore och övergick sedan i indierock och emorock för att sedan gå vidare till än softare prylar, med singer/songwriters och slow core. Visst har ändå hårdrocken funnits där i bakgrunden, men mest de gamla godingarna. Men nu på senare år har det blivit mer och mer och faktiskt inte bara gammal hårdrock som jag lyssnade på som tonåring. Just nu är jag barnsligt förtjust i den sortens hårdrock som har fått den trevliga förkortningen NWOAHM (Nev wave of American Heavy Metal) Naturligtvis refererar det till NWOBHM (New wave of British Heavy Metal) som var de tidiga åttitalsbanden (Iron Maiden, Judas Priest, Saxon osv) Men NWOAHM är betydligt hårdare, mycket influenser från teknisk death metal, metalcore osv, men ändå med melodiösa refränger. Jag förstår till fullo att de som är "true" death och blackälskare kan ha svårt för det, men för mig som inte bryr mig så mycket om stilar, image osv, så är det fantastiskt att på samma skiva få totalt maniacrens, skön poprefräng och dansanta breakdownpartier. Vill du ha ett exempel, lyssna på As I Lay Dying här.
Andra band som snurrat ganska flitigt i min spelare i år är August Burns Red, Lamb of God, White Chapel, the Devil wears Prada och Black Dahlia Murder sen är det säkert nåt mer som jag inte kommer på pecis nu.

Jag skulle definitivt inte kalla mig själv för en "äkta hårdrockare" för det är jag inte, jag lyssnar på allt som jag tycker är bra och intressant och det är inom vilken genre som helst. Men jag har nog ett "metal heart" där inne (till vänster)

/Krister

(Hade tänkt skriva ett inlägg om SD och vad det beror på att invandrarna har blivit syndabock, men det finns ju andra som skriver bättre och när det dessutom redan är gjort så är det lika bra att bara länka. Så ni som vill läsa, gå in här (ETC, nästan alltid ett ljus i ett kompakt blått mediamörker!)