Syket, Nicole Sabouné och First love, last rites på Scharinska

 Torsdagkväll på Scharinska och det hyllade Umeåbandet Syket har releaseparty för sin andra skiva "Can you keep a secret" Under kvällen spelar även Nicole Sabouné och First love, Last rites.

 

 Syket.

Först ut är Syket. Det är ganska mycket folk, varmt och trångt i spanska salen, men även på scenen. 7 personer på Scharinskas lilla scen är ingen lek. Syket spelar, av förståeliga skäl, mest låtar från den nya skivan. Eftersom den släpptes i veckan så har jag bara hunnit lyssna typ två varv på den. Men det känns att Syket har försökt göra en uppföljare som inte skall låta likadant som den första, på gott och ont om jag får säga min mening. Jag älskar den shoegaze-inspirerade psykedeliska rocken i låtar som Grillstugan och let it heal på debuten, på den nya skivan får syntharna ta betydligt mer plats, men jag tycker att dom använder lite väl mycket 80-talssmetiga synthljud. På vissa håll finns fortfarande shoegazevibbarna kvar, men det är mer flörtar med manchestersoundet, mer dansant. Jag skall inte döma ut skivan, utan lyssna mer, men när dom avslutar med Grillstugan, så blir det för mig bara en stor uppenbarelse över hur mycket jag har stått och saknat det gamla soundet. Kalla mig bakåsträvare eller vad ni vill, men jag står för det.

Nicole Sabouné

Efter lite paus är det dags för Nicole Sabouné, jag har inte hört mycket av eller om henne tidigare. Bara de två singlarna. Desto roligare då när man får en glad överraskning. Nicole och bandet bjuder på en väldigt energifylld och nervig liveshow. De första låtarna i setet är riktigt bra post-punk, det andas både gamla ikoner som Joy Division och tidiga the Cure, men finns även kopplingar till band som Paper. Den första singeln "Unseen footage from a forthcoming funeral" är en riktig hit. Men det trevligaste är som sagt hur hög kvalitet det är på låtarna som inte finns att lyssna på någonstans än, det bådar gott inför ett kommande album.

Nicole Sabouné

                                      

 Nicole Sabouné och delar av bandet.

                                      

 First love, last rites

Sist ut var First love, last rites. Det var betydligt färre människor kvar nu, men jag skyller det på att det var vardagkväll. First love, last rites gör inget nytt eller oväntat. Dom, precis som jag, älskar shoegaze och indierock från första halvan av 90-talet, och det hymlar dom inte med. Jag har inte hört den nya skivan än, men jag gillar bara hela soundet och allt. Det är lite som en ljum sommarkväll och solnedgång, man bara gillar det, inte nån specifik del av det hela. Visst finns det låtar som sticker ut och som jag känner igen och kommer ihåg, men det är de distade gitarrerna, den lågmälda sången och de disharmoniska riffen i sin helhet som plockar fram magin.

First love, Last rites.

Skall försöka hinna med att skriva recensioner från fredag och lördag på Umeå Open också, så håll utkik, när man bara skriver på fritiden så hinner man inte vara lika snabb som de som har det som jobb, men håll ut, det kommer!

/Krister

Umeå Open har kört igång.

Idag började Umeå Open med Plura och Carla i Tegskyrkan. Det fortsätter sedan med spelningar hela veckan. Imorgon spelar bl.a Glesbygd´n på Hamnmagasinet, på torsdag har Syket releaseparty på Scharinska, där spelar även First Love, Last Rites och Nicole Sabouné.

Sedan fredag och lördag är det dom stora dagarna på Idun. Själv är jag grymt peppad på MF/MB, Samling och Cult of luna. Tror även att And you will know us by the trail of dead kommer att bli bra, sen skall man ju alltid upptäcka nåt nytt också, som man inte har hört tidigare, men vad det blir får jag återkomma med senare.

/Krister

En hyllningskväll till Isolation Years

Igår hölls en hyllningskväll till Isolation Years. Ett av Umeås bästa popband genom tiderna, tyvärr utan att bli så stora som dom har förtjänat. I går så bjöd stora delar av svensk popelit (med rötter i norrland) på en hyllningskväll till bandet. 13 låtar framfördes av ett husband bestående av medlemmar från Säkert!, Deportees, Syket mm samt med ett helt gäng solister, t.ex. Annika Norlin (Säkert!), Mikael Stenberg (Syket), Peder Stenberg (Deportees) Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen), Patrik Backlund, Lisa Miskovsky, Skator (Lina Högström), Lovisa Nyström (Two White horses, Säkert!), Jennie Abrahamsson.

Det var väldigt kul att höra bandets låtar igen, en del valde att göra versioner som var ganska trogna originalen. Mest personliga var nog låtarna av Säkert och av Skator, Skator (kompad av M. Stenberg på orgel gjorde en skön version av Cold Morning, men tyngst och enligt mig allra bäst var det under Talkin´Backwardmaskin´blues med Syketsångaren Mikael Stenberg. Dennis Lyxzen fick ta sig an två låtar, New start och Yellow cross on blue, passade honom att köra två up-tempolåtar.

Avslutningsvis så kom alla upp på scenen för att sjunga med i raj-raj-rajpartiet på Three minute convert.

Man slås av hur många bra låtar dom faktiskt hade, samt hur många begåvade artister som finns här i Umeå. Man kan ju hoppas att en sån här kväll kan få bandmedlemmarna så taggade att dom skulle kunna tänka sig att göra nåt mer tillsammans, dom har väl egentligen aldrig splittrats, utan bara lagts på is.

Här följer en drös halvsuddiga bilder. Svårt att ta bra bilder med mobilen när det är mörkt och det man skall fota rör på sig hela tiden :-)

 Henrik Oja och Jennie Abrahamsson i Light the torch

 Lisa Miskovsky och Peder Stenberg (Deportees) i Albino Child

 Annika Norlin (Säkert!) i Daddy I´m a pilgrim now.

 Skator (Lina Högström)  i Cold Morning in Minusinsk

 Mikael Stnberg (Syket) i Talkin´ Backward masking blues

 Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen) i New Start

 Lovisa Nyström (Two White Horses) i Say oh say

 Hela gänget, med allsång och allt i Three minute convert.

 Här den kompletta set-listan, men inte med vem som sjöng vad.

Efteråt på backstageområdet bjöds det till och med på fotosession, bandbild 2012 (well, utan blixt = suddigt, men om man känner medlemmarna väl så ser man att det är dom :-)

Vänster till Höger Mats, Daniel, Jakob N, Jacob M, Anton.

Som sagt, hoppas bandmedlemmarna blev så peppade på sina egna låtar att dom beslutar sig för att spela ihop igen.

/Krister

Grattis!

Säger grattis till Syket och Deportees för deras framgångar i P3 guld!
Syket årets pop och Deportees årets grupp.
Inte illa! Umeå visar framfötterna igen!

Såg även att Graveyard tog hem årets rock/metal. Inga umebor där såvitt jag vet, men bra rock ändå. Grattis även till dom.
/Krister

Årets bästa skivor 2011 Plats 1-5

Plats 1: Moloken - Rural
Årets bästa skiva, och jag tror inte enbart att det beror på att den kom sent, så att den fortfarande känns ny. Molokens förra skiva var bra, men den här är flera snäpp bättre på alla nivåer, ljudet är bättre, låtarna är starkare och framförandet är otroligt slipat. Det är otroligt komplicerade riff och disharmoniska gitarrslingor och basen fungerar inte bara som komp utan levererar även den riktigt meckiga riff. Om världen vore rättvis så skulle låten Ulv vinna en grammy för bästa låt. Men det är sällan som 16 minuter långa låtar med vackra dystopiska slingor uppblandat med black-metalrens vinner sådana titlar. Riktigt skönt att höra Moloken spela fort också, vi visste ju redan att dom kunde mangla på långsamt, men trots allt så blir det än mer spännande när man kan blanda in lite snabbare partier. Sörjer fortfarande att jag missade releasepartyt, men hoppas på att få se en spelning igen snart. Hoppas även att nåt bolag tar itu med att ge ut vinyl! Har tyvärr själv inte ekonomi för ett sådant projekt just nu, men den här skivan är för bra för att bara få finnas på cd.

Plats 2: J Mascis - Several shades of why
Jag har svårt att se att den här mannen skulle kunna göra nåt riktigt dåligt (fast när jag tänker efter har han gjort en skiva som är diskutabel (sing and chant for AMMA) Det här är första egentliga studioalbumet för hans akustiska solokarriär. Fantastiska melodier vet vi ju redan att han kan producera och hans sångröst är ju svår att värja sig mot. Här har han gjort ett helgjutet album som jag inte har hittat några svagheter med.

Plats 3: Syket - With Love
Syket har satt huvudbry på många musikskribenter, dom är lite för svåra att placera i nåt särskilt fack, men det kvittar väl egentligen, huvudsaken är ju att det är bra. När jag skall beskriva deras musik så är dock 90-talets shoegaze ett av de begrepp som behövs för att förstå. Men det är ändå i en helt annan tappning än när Ride, Slowdive och Mojave 3 höll på och stirrade i golvet. Det är mer dansant, mer psykedeliskt och gladare. (men på ett melankoliskt vis)

Plats 4: Earth - Angels of darkness, demons of light!
Earth har gjort ännu en vacker låååångsam skapelse, det här är inget för den som har bråttom. Men kan man se skönheten i att höra samma vackra riff så många gånger att det förvandlas till ett mantra, då är det här definitivt något att ta till sig. Det är inte alls svårlyssnat och exkluderande som de gamla skivorna kan vara, men det är musik som kräver att man lyssnar och är intresserad, annars går man miste om det som gör det magiskt.

Plats 5: Graveyard - Hisingen blues
Black Sabbath och Blue Cheer med modern touch och lika mycket energi som de banden förmodligen hade där i början av 70-talet. Det är retrorock i ganska ren form och funkar hur bra som helst.

Invasionen och Syket på profilteatern

Invasionen har releaseparty och har bjudit in Syket. Kvällen till ära så inviger Syket sin nya backdropfilm. Mycket snyggt och lagom flummigt. Jag tänker lite på 24 hour party people när jag ser den, massor av osammanhängande bilder projicerade över varandra, men det är snyggt och passar bra till musiken. Syket bjuder på några nya låtar, jag har lite svårt att bilda mig nån uppfattning om dessa efter en lyssning, men dom verkar i alla fall inte ha bytt stil helt. Det märks att dom har spelat ganska mycket nu på slutet, jämfört med första gången jag såg bandet så är dom väldigt samspelta och proffsiga. Deras ganska dansanta shoegaze gör sig väldigt bra live, basen är tyngre, gitarrerna är tyngre och noisepartierna grymmare.


Efter en omriggningspaus är det dags för Invasionen. Förra gången jag såg dom var jag inte ett dugg imponerad, men då hade dom inte heller släppt den nya skivan "saker som jag sagt till natten" Den här gången är det helt fantastiskt. Dennis har ju alltid en stark scenpersonlighet, men nu sjunger han riktigt bra också, övning ger färdighet. Låtarna på den nya skivan är ju så grymt mycket bättre än tidigare alster och live så är det några låtar som lyfter till nya höjder. Norrsken och 120 DB är två låtar som blev otroligt mäktiga live, mer väntat var att Sanningsenligt och Arvegods skulle vara bra.


Killen som spelar gitarr spelar ruskigt bra och intensivt, Sara gör massa snygga basgrejer och André trummar som besatt men aldrig för mycket. Han sköter även nån sorts trummaskin som gör dom coola joy divison ljuden som kan höras på flera låtar. Dennis snackar ovanligt lite mellan låtarna och rörelsemönstret har blivit lite lugnare, men han gör en massa halvmaniska grejer med händerna som genast får mig att tänka att han måste ha specialstuderat Thåström. Tanken kommer som ett brev på posten, Dennis är Thåström för dagens punkgeneration. I alla fall så är jag helt övertygad om att det lär bli flitigt turnerande för detta band och jag ser dm gärna igen. Intensivt, uppriktigt desperat och väl spelat/sjunget. Precis som det ska!
Måste bara kolla upp nu om det finns kvar nåt ex av 12" vinylen dom släppte, den skulle vara snygg bredvid vinylutgåvan av "saker som jag sagt till natten"

/Krister

Soundtrack: Tom Waits - Bad As Me

Mycket som händer nu.

Om man kunde, hann och hade råd att gå på allt man ville så skulle jag ha fullt upp med att gå på konserter och kulturarrangemang nu. T.ex. skulle jag gå på Scharinska imorgon och lyssna på sideshow stringband, det är gratis och dom skall börja spela runt 22.00, på fredag så visar Råd Kjetil Senza Testa en två timmar lång videoinstallation med förinspelad musik på Pub Freja, vet inte om det kostar något. På lördag spelar trummor och orgel på Scharinska. Tyvärr hinns inte allt med, får nog välja en grej och då blir det nog det smalaste, dvs Råd Kjetil.

Redan nästa vecka är det sen dags för Loney, Dear (och veckan efter det Syket) Mycket nu helt enkelt, men det skall man ju inte klaga på!

/Krister

Soundtrack: Son Volt - Straightaways

Hellre Syket på valborg än valborg på Psyket

Tog mig in ändå till Universitetet och hann lyssna på Syket. Hade dock med mig en 8-åring som ville plocka tomburkar och spara pengar, så koncentrationen var väl inte helt på topp hela tiden. Syket passar nog bättre på en inomhusscen och där publiken vill se dom, nu var det blandat med barnfamiljer, pensionärer som tyckte att det var för högt, overallsfjantar och folk med studentmössa. Men trots det svåra läget tyckte jag att dom lyckades genomföra en bra spelning. Det har ju varit lite "krig" om i vilket fack man skall placera Syket men ju mer jag lyssnar ju mer är jag inne på att placera dom i shoegazefacket (norrländsk shoegaze för 10-talet)

De fantastiska gitarrmangelspartierna och de repetitiva gitarrslingorna får i alla fall mig att tänka på Ride, Slowdive, My bloody Valentine mm.

Nu måste jag bara se till att lägga vantarna på en vinylutgåva av "With love", helst skulle jag ju vilja få in några till distrot måste kolla upp det.

/Krister

Lördag på Umeå Open

Syket

Jag kom strax efter 20.00, ingen kö och nästan inga människor, men det var rätt skönt, hann i lugn och ro undersöka merchbordet och till min lycka så hade Bob hund med sig vinyler av "det överexponerade gömstället" Den släpptes i 555 ex och var slutsåld redan på hotstuff, skaffade även ett ex av Sykets "Fish band" på 12" vinyl., deras "With love" verkar inte vara ute på vinyl än, men den kommer väl snart.

Sen gick jag ner i äpplet där Syket precis hade börjat. Dom spelar väldigt rytmisk och meditativ småpsykeldelisk pop. Sån där psykedelia som inte skrämmer bort dom som gillar popmelodier, men ändå har nåt som fångar både oss som vill ha det lite svårtuggat. Har lyssnat för lite än för att kunna säga nåt om vilka låtar som sticker ut osv, men jag står och trivs hela tiden. Det enda som stör är att ljudet ibland blir lite grötigt, men det tror jag inte är deras fel.

The Magic Numbers

Skyndar mig sedan upp till Idun där The Magic Numbers precis kör igång. Det är glad solskenspop men utan att vara glättigt, live blir det ganska tugnt ibland och tjejen som spelar bas rockar hårdare än de flesta på festivalen, grymt cool. Jag har tyvärr inte lyssnat på de två senaste skivorna så det är inte mycket jag känner igen, men bandet är väldigt tighta (trots att det tydligen är första spelningen i år) och det märks att dom är proffs. Spelglädjen är det heller inget fel på. Riktig feelgood-musik och stora delar av publiken verkar vara med på noterna så det måste ändå betecknas som en riktigt bra spelning.

Mera magic numbers

Efter deras spelning går jag ner till Äpplet igen där Doktor Kosmos har hunnit spela ett tag. Det är nästan fullt och full allsång. Doktor Kosmos gör sin första spelning på tre år och dom pratar mycket om hur speciellt Umeå är för dom. Deras ganska spretiga pop får alla partysugna att dansa och sjunga med och när dom mot slutet kör "Borgarsvin" så är det massor av knutna nävar i luften och allsång som skulle kunna rasera speglarna i taket.

Bob Hund

Nästa konsert är den jag är mestnervös för, men också en av de jag ser fram emot mest, nämligen Bob Hund. Jag tror att det här blir 5:e gången jag ser dom live (utspritt under en tidsperiod på 17 år!) och jag är lite nervös. Jag vill inte att det skall vara så att bandet inte är lika bra som jag minns dom, då skulle det ha varit bättre att inte se dom och leva på gamla minnen. Men ganska snabbt visar det sig att mina farhågor var helt i onödan. Även om dom inte har samma helt galna energi som när jag såg dom första gången så är det grymt bra. Mycket av materialet kommer från de två nya skivorna och det materialet är faktiskt väldigt starkt låtmaterial. Om de första skivorna byggde mycket på hysteriskt gitarrmangel så är de nya låtarna mer byggda på krautiga analogsynthslingor och med mer sparsmakade gitarrer. Väldigt svängigt och ibland så där bedövande monotont och bra. Tomas jobbar på, nästan som förr i tiden, han bygger torn av medhörningshögtalarna och klättrar runt, han tutar i sin trafikkon och trixar med orden, både i mellansnacken och i låtarna. "Tinnitus i hjärtat" från förra skivan är grym ikväll. Vi bjuds även på en del klassiker "Nu är det väl revolution på gång" (med massiv allsång), "Ett fall och en lösning", "Allt på ett kort" (första låten på förtsa ep´n) "Sha la la lilla molntuss" och till slut en ganska lång version av "det skulle va lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag" Jag har svårt att tänka mig att vare sig gamla eller nya Bob Hund fans lämnade lokalen besvikna. Dom visade att dom fortfarande kan leverera! Mängden unga människor med Bob Hund t-shirts vittnar dessutom om att bandet nog har en framtid, inte bara gamla nostalgiska fans.

Rymdkapten Jonas (från Bob Hund)

Utan rast och utan ro går j ner i Äpplet igen, där skall Adam Tensta dra igång. Har väl inte hört nåt mer än "My cool" och har egentligen inga förväntningar, men läste i tidningen att han skall köra med två livetrummisar och inte vilka som heslt utan Thomas Hedlund (Khoma, Cult of luna, Perishers mm,mm) och David Sandström (Refused mm,mm) Dom sätter igång och det är naturligtvis snortight och väldigt dansant. Feta basgångar, snygga effekter, allt sitter som det skall. Tröttnar dock efter 5-6 låtar (vilket tydligen var dumt, för jag hörde sen att David hade sjungit med bravur)

First love Last rites

Själv satt jag bara och slappade en liten stund innan First Love Last Rites drog igång på Nemis-scenen. Dom spelar vacker shogazepop i stil med Ride, My bloody Valentine osv. En del låtar är väldigt vackra mitt i oljudet, men jag känner också att jag håller på att ha uppfyllt kvoten musik man klarar att ta in under en kväll, så därför orkar jag inte riktgit njuta som jag borde, ser fram mot att se dom nån gång när huvet inte redan är fullt.

Sammanfattningsvis så är jag väldigt nöjd med min kväll på Umeå Open. Man måste väl säga att dom har lyckats ganska bra i år (även om jag har gnällt lite på artistutbudet) men dom har ju fått dit rätt mycket folk. Iden med att sprida ut festivalen både i tid och i plats tror jag nog kan vara bra. Man kanske får in folk som inte skulle ha kommit om det bara hade varit på Folkets hus hela tiden. Det jag fortfarande tycker att Umeå Open borde bli bättre på (studera t.ex. House of Metal) är att ha andra saker som händer ute i foajen t.ex. mer försäljare som säljer skivor, kläder, hantverk, kanske olika tävlingar, fler olika matställen med olika utbud osv, sånt gör det roligare som besökare, är det inget band man vill se för tillfället så kan det vara kul att gå omkring och titta på lite annat. Jag lovar att det finns dom som är intresserade av att visa upp sina grejer. /Krister

(recensioner från söndagens konsert på hamnmagasinet kommer också att komma inom de närmaste dagarna)

Soundtrack: Birchville Cat Motel/yellow swans split

Så blev det vinter igen!

Inte för att det har varit nåt annat, men tidigare i veckan såg man i alla fall lite asfalt ute på vägen. Men när jag vaknade i morse var alla tecken på vår som bortblåsta. Typ 20 cm nysnö (och vi hade ju inte direkt lite tidigare)
Var ute drygt en timme och skottade men jag ville hinna in och göra nåt annat också. (sen en stund efter jag hade gått in passerade plogen, så jag har jobb imorgon också)
Nu har jag en riktig "västerbottensstund" lyssnar på Sykets debutskiva "with love"samtidigt som jag läser en bok om Sture Meijer.

Både Syket och Meijer är värda mycket beundran. Måste väl motvilligt erkänna att jag fortfarande inte har lyckats se Syket live, det har aldrig passat, men nu när jag har hört skivan så inser jag ju vad jag har missat, måste definitivt bli ändring på det. (får väl överväga tvådagars till Umeå Open, fredagen känns nog ganska spikad ändå, med både Anna von Hauswolff, Magic Numbers och Jonathan Johansson.)