counter

måndag 25 juli 2011

Lördag på trästockfestivalen

Stefan Sundström och Jonny Dunders Elektriska Cirkus

Jag har varit svag för Stefans visor sen första gången jag hörde honom i mitten av 90-talet, jag är dock inte lika imponerad av det rockiga elektriska svänget. Men det var inte dåligt, han är ju en stark scenpersonlighet, både rolig och engagerad. Jag har dock lite svårt med skränig rock som skall vara svängig, stökig och till råga på allt innehålla saxofon!, där går gränsen för mig. Det blir liksom för mycket. Men emellanåt så är det riktigt bra. men fick jag välja så skulle jag hellre se honom med bara en akustisk gitarr (och ett par gummistövlar).

Penniless

Första gången jag såg dom hette dom fortfarande Penniless people of Bulgaria, jag vet inte när dom skalade bort resten av namnet, men det är rätt länge sen. Penniless är rätt bra powerpop/indierock från finland. Dom har både medryckande refränger och hårda rockiga riff. Jag står kvar nästan hela tiden och är rätt nöjd med vad jag ser, tror dock inte att det är någo jag behöver höra på skiva, kanske lite för tillrättalagt ändå.

Paper

Efter att resten av familjen har lämnat festivalen för lite Tv-tittande och sömn så kommer jag tillbaks en stund innan paper skall spela. Hinner med att bli överraskad av en rejäl störtskur, jag och en massa andra ställer oss inne i ett tomt utställartält tills det värsta har dragit förbi. Drar mig sedan skyndsamt mot hallen där paper skall spela. Jag har båda papers skivor och har lyssnat en hel del, framförallt på den första. Men jag blev helt paff över vilket tryck det är! Helt makalöst, från början till slut. Med synthar, trummor och gitarr så skapar dom en rejält kompakt vägg, mycket mer intensivt än vad det är på skiva. Joy division influenserna finns ju där på skivan men live blir det än mer tydligt. Calle sjunger med inlevelse och engagemang. Gitarristen mal på som en galning, och trummisen skulle man vilja skruva isär och kolla om han är nån sorts robot, de krautiga malande rytmerna matas fram med maskinell precision och en snabbhet som man bara har sett hos grind-core trummisar. Mellan låtarna så är bandet ganska uppsluppna och nöjda. När sista låten kör igång så tror jag till en början att det är en Joy Division covr (she´s lost control) men det var det inte (men det kan vara så att gitarristen spelade lite av den melodin, men det kan även vara önsketänkande från mig :-)
Efteråt så är man bara helt överväldigad, det var så sjukt bra! Det här är utan större problem och konkurrens årets bästa konsert hittills!

Calle och hans synthar

Suis La Lune

Det sista jag ser på festivalen (förutom några sekunder av Tove Styrke) är screamo-bandet Suis La Lune. Som vanligt så har ju band större chans att göra ett gott intryck när man inte har så stora förväntningar. Jag har inte hört dom tidigare och vet bara att ofta så är okända srceamoband precis som okända metalcoreband oftast bara bleka halvtaskiga kopior av "riktiga" sådana band. Men här bedrog jag mig! Det här är riktigt välspelad screamo/post-rock som i sina bästa stunder kan mäta sig med japanska Envy. I de instrumentala partierna med pratsång låter det mer som Arab Strap för att sedan bryta ut i kaotiska snabba stenhårda partier. Jag njuter hela tiden och det gör bandet också. Sån här musik är ofta ganska komplicerad och inte helt lätt att bara ta till sig på en gång, men Suis la Lune har en perfekt avvägd mix av vackra gitarrslingor, mathrock partier a la, roadside monument eller ativin och stenhårda hard-core delar. Måste nog kolla upp om dom har gjort nån skiva och höra om dom har lyckats fånga intensiteten även där. En mycket trevlig avslutning på en mycket trevlig festival!

/Krister

Fredag på trästockfestivalen

The All Janet

Jag skrev tidigare om att the All Janet var en av mina konserter som jag såg fram emot mest under sommaren. Tyvärr så kom vi lite sent, stressade och varma efter en otroligt varm bilresa och jakt på parkering. Inne i "krafthallen" möttes vi av en än mer kompakt värme. Det jag hann höra lät dock ungefär som jag hade förväntat mig, men under rådande omständigheter så blev det en ytterst kort vistelse för mig i lokalen. Barnen var inte ett dugg sugna på att vara inne och svettas och trängas och inte se nåt, särskilt inte när det fanns en splitterny lekpark alldeles utanför. Hade mer tur med nästa spelning. Då hade barnen och sambon hittat ett tält där man fick sitta och pyssla. Så jag gick själv och såg the Spacious mind.

the Spacious Mind

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag ser dom, kanske 5:e eller 6:e gången. Idag bjöd dom inte på den mest intressanta omgången. Keyboardisten Jens var inte med idag och hans spaceutflykter saknades, det kändes också lite som att dom stod och stampade och inte riktigt kom igång. Jag vet att dom kan ge så mycket mer! Efter ett tag så kom dom dock igång och det bjöds på lite skönt krautgung, men mitt helhetsintryck är ändå att det var ett halvengagerat TSM som stod på scenen.

Säkert!

Utomhus, fint väder, stor publik, nästan hemmaplan (hemmaplan för en del medlemmar) Det är upplagt för succé, och det lyckas bara bra. Jag är fortfarande inte så insatt i Säkerts låtar så jag vet vad dom heter osv, men jag känner igen de flesta. Trots att hon behandlar en del jobbiga ämnen i låtarna så gör hon det ofta på ett kul och fyndigt sätt. Annika bjuder på sig själv och det märks att hon har kul. Dom kör även en svensk version av the Wannadies "my Hometown" ( stort jubel från skellefteåpubliken) Det är verkligen fantastiskt att det går göra musik som de stora massorna gillar, utan att behöva tumma på kvaliten. Jag skulle kunna säga att den musik som Säkert! gör är bland den bästa svenska popmusiken just nu!

First love last rites

För tredje gången på lika många månader ser jag FLLR och det blir bara bättre och bättre! kanske för att man börjar känna igen låtarna, kanske för att dom är mer peppade ikväll. Hursomhelst så bjuder dom på väldigt välspelad 90-tals shoegaze. Tänk Ride, My bloody valentine mm. Fina melodier och massor av gitarrmangel.

Nuclear 45

Festivalen firar 20-årsjubileum och har därför bjudit in ett antal gamla lokala band som har återförenats. Ett av dessa är N45, Tydligen har dom inte spelat på 10-år, "så här lät vi då, så här låter vi nu" Jag vet att jag såg dom några gånger på mitten av 90-talet, men jag blev ändå förvånad över hur bra det var. Ganska hård, men dansant EBM/synth med karakteristisk mörk sång.

F.K.Ü.
Det sista jag ser innan jag går och sover är några låtar med "skräckthrasharna" F.K.Ü. (Freddie Krügers Underwear) Visst kan dom spela och dom kan bjuda på show och dom verkar ha en ganska stor hängiven skara fans, men jag har dock lite svårt för "buskismetal" Ser några låtar sen passerar jag stora scenen där Sahara Hotnights spelar inför en väldigt stor publik, jag är dock måttligt intresserad, vill hellre sova.

Det kommer mer recensioner från lördagen

/Krister

söndag 24 juli 2011

Recensioner från trästock kommer!

Men inte nu, är för seg för att skriva, men kan nämna att jag har sett bl.a the spacious mind, säkert!, Nuclear 45, First love last rites, Stefan Sundström, Penniless, Paper och Suis La Lune, kommer nog inte utförliga recensioner på alla, men kan redan nu avslöja att paper just nu ligger i topp på min "2011 års bästa livespelningar" det var helt sinnessjukt bra. Skriver mer imorgon.
/Krister

torsdag 21 juli 2011

Support your local noise rock band!


Kvällens noise-upplevelse var dock hitresta, men basisten hade en tröja med rubriken som uppmaning. Tennis Bafra från Uppsala är ute på en "East coast tour" (dvs Uppsala, Umeå Skellefteå och Sthlm) Jag hade inte hört mer än en låt tidigare men fått för mig att jag borde gilla det. Bandet försöker inte på något sätt hymla med att det är sonic youth som är den stora inspirationskällan. Ganska precis allt påminner om sonic youth, alltifrån melodierna till de energiska noisesluten. Men trots de uppenbara influenserna så känns det inte bara som att man ser en blek kopia av originalet. Tennis Bafra har gott om energi och mitt i de kaotiska oljudskaskaderna döljer sig ändå fint framsnickrade gitarrmelodier. Dom lyckas även göra det hela med gott om dynamik, när medelsvensson tycker att oljudet är outhärdligt, så trampar man på ytterligare en big muff och trappar upp det hela till totalt vansinne.( naturligtvis i positiv bemärkelse) I början av spelningen är ljudet lite kasst, det är rundgångar som inte hör dit och en del brummanden, men efter ett tag tycker jag att det låter riktigt bra. Jag ser fram mot att höra skivan som släpps snart av Nomethod. Blir intressant att se om dom lyckas fånga energin även på skiva, men har du chansen att se dom live, gör det! Torsdagkväll på trästock t.ex. Dom kommer tydligen också att vara support för Polvo på Debaser i augusti, det borde passa rätt perfekt.

/Krister
(soundtrack: the White stripes - Elephant)