counter

söndag 24 mars 2013

Converge till Täfteåfestivalen!

Enligt VK så kommer Converge till Täfteåfestivalen! Täfteåfestivalens egen hemsida har inte släppt nåt än, men enligt VK så står det på Converge egen sida, på turneplanen där. Det skulle ju vara ganska mäktigt om det visar sig stämma.

/Krister

tisdag 19 mars 2013

Benea Reach - Possession Recension


Benea Reach har kommit fram till sin tredje skiva, Possession. Det har gått 5 år sen förra skivan Alleviat. För er som inte känner till detta band så skulle jag beskriva det som ett progressivt metalcore band från Norge. Det finns väldigt mycket influenser från Meshuggah och Dillinger Escape Plan men även en hel del post-rock, framförallt i gitarrslingorna. På Possession så är även keyboards mer framträdande, vilket gör det än mer progressivt. Beneas stora styrka skulle jag nog vilja säga är den väldigt varierande sången. Inom metalcore så är det oftast så att sångaren har ett läge, här så är sången väldigt varierad, dels beroende på att flera personer sjunger, men även för att de har medvetet arbetat med att variera sången. Dels växlar man mellan skriksång, och melodiös sång,den melodiösa sången är ibland och balanserar lite på gränsen till att bli för snäll, (det kan i vissa korta ögonblick låta dead by april, men på det stora hela så kan jag se mellan fingrarna för dessa korta sekunder) men även skriksången är väldigt varierad, allt från mörkt growl till Ilkas unika "grisskrik" med melodi. Musikaliskt så är Benea Reach som en stenhård komplicerad robot som mal ner det mesta i sin väg. Stenhårda komplicerade riff radas upp efter varandra, men de melodiösa post-rock slingorna lättar upp.

Hitlåten är nog singeln som släpptes för ett tag sen, the mountain men jag gillar även Woodland, Nocturnal och Empire väldigt mycket. De ofta komplicerad riffen, taktbytena osv, gör att det inte är någon lättlyssnad skiva, så man får ge den några lyssningar innan det riktigt lossnar. 

Precis som många andra band som spelar hård, komplicerad musik så tror jag att man hade tjänat på att stryka en låt och korta ner skivan lite, man orkar inte riktigt igenom hela på en gång, men å andra sidan, om man börjar typ på låt tre nästa gång så räcker ju skivan ännu längre.


Skivan släpps nu på fredag, den 22/3

/Krister


måndag 18 mars 2013

Jason Molina är död!

Det känns lite overkligt, det kommer inte att komma något mer nytt från Jason Molina. 39 år gammal så avled han i lördags, orsaken sägs vara organsvikt efter långvarigt alkoholmissbruk. Djupt tragiskt är det i vilket fall som helst. Sen 1999 har jag följt allt han har gjort med stort intresse och stor beundran, jag har sett honom live en gång (med the magnolia electric co) och lyssnat på så gott om allt han har släppt, både som Songs Ohia, Magnolia electric co och under eget namn. Så sent som i December skrev jag om hans 10" ep som släpptes förra året och som jag hade tolkat som att han var på bättringsvägen, men så var det tydligen inte. Än en gång, tragiskt, framförallt för vänner och anhöriga, men även för alla oss som har fyllt våra liv med hans musik. Men det han har gjort finns ju kvar i alla fall och det är rätt mycket.

Skall jag tipsa om några guldkorn från karriären så kan jag nämna
Songs: Ohia - Ghost tropic
Jason Molina and Pyramid Electric Co
Magnolia Electric Co - What comes after the blues
Magnolia Electric Co - Josephine
Molina and Johnson -s/t
Jason Molina - Autumn Bird Songs 10" ep

Vila i frid Jason!

/Krister


måndag 11 mars 2013

Samling på Umeå Open!

Samling kommer till Umeå Open. Det  blir väldigt trevligt. Ny skiva släpps i veckan, så det blir inlyssning! Förhoppningsvis kör dom väl en del material från den förra skivan också.
Även MF/MB tror jag blir kul. En del av de andra nya släppen har jag ingen koll på, får väl bli en helkväll med spotify, myspace och youtube så man kan pricka för vad man måste se.

/Krister

söndag 10 mars 2013

My Bloody Valentine - MBV


Efter 22 år så trodde man väl inte riktigt att det skulle komma något fler album, det har ju pratats om det ibland, men det var nog fler än jag som tänkte att det är nog mest snack och inte så mycket verkstad. Men så en dag i februari spred sig ryktet att en ny skiva fanns och att man kunde ladda ner och förhandsbeställa vinyl och cd. Det var lite med skräckblandad förtjusning som jag slog igång skivan första gången. Man vill ju inte att det skall vara pinsamt dåligt, eller låta som något som man inte alls känner igen. Men man behöver bara höra 5 sekunder så vet man att det är MBV. Det här bandet har nog fler fans som känner igen deras sound än som kan nämna specifika låtar. Att säga att det låter precis som på loveless är kanske inte sant, men det skulle mycket väl kunna vara en uppföljare som kom typ 2 år efter det mästerverket. Tiden har stått ganska stilla och i det här fallet är det enbart bra. De massiva mattorna av effektöverstyrda gitarrer, den närmast dränkta sången och de sockersöta melodierna, allt finns även här (och även det karakteristiska svajandet, som gör att det ibland känns som man lyssnar på ett kasettdäck som inte riktigt orkar dra runt) She found now och New You är de två låtarna som fastnar lättast, kanske hitlåtarna? Men det finns mycket mer som är bra, Is this and yes är en väldigt fin ballad.
De två sista låtarna, Nothing is och Wonder 2 är lite svårare låtar, inget för den som lyssnar för första gången, effekterna i den sistnämnda kan få även den mest uthärdige att bli lite sjösjuk, men det är precis som det skall vara. Jag tror definitivt att den här skivan kommer att vara med på min lista över årets bästa skivor. Länge leve shoegaze!

/Krister

fredag 8 mars 2013

Internationella kvinnodagen.

Naturligtvis kan man skriva om kvinnor som gör bra musik andra dagar också, men i alla fall så följer här en liten lista på kvinnor som har gjort bra musik som jag har lyssnat på en hel del den senaste tiden.

Skator
First Aid Kit
Juana Molina
Anna Von Hausswolff
Kate Bush
Sibille Attar
Mariam the Believer


Lyssna på dessa, inte bara idag!

/Krister

Ps, lämna gärna kommentarer med fler kvinnor som gör bra musik.

torsdag 7 mars 2013

Fick in en hel del kul skivor igår. Här kan du se en lista på skivorna, som vanligt så har jag inte så många av varje så vill du ha nåt, hör av dig snart. Kommer även att lägga ut en del på tradera nu under helgen, men oftast är det billigare att köpa direkt av mig.

/Krister


onsdag 6 mars 2013

High on Fire Debaser Slussen

I lördags var jag på Debaser Slussen. Fri entré före 21.00 och vi var där runt 20 och det var nog tur för det var rätt mycket folk. De flesta (inklusive undertecknad) var vl här för att se High on Fire, men det var även två förband, båda från Frankrike. Först ut var Jumpin´Jack, som spelade väldigt traditionell doom/stoner. Välspelat men tråkigt och förutsägbart.


Nästa band var mer intressant, men fick jobba i lite motvind. När folk är på plats för att höra High on Fire´s ösiga motörheadrock och de flesta dessutom har fått sig en och annan öl innanför västen så är inte ett franskt progressivt band det som lockar mest. Lizzard, som dom heter, låter väldigt mycket  som Tool, särskilt om sångaren, ibland är det vackra ganska ambienta gitarrpartier och de flesta låtarna går i udda taktarter. Det är otroligt kompetent och basisten och trummisen är grymt samspelta. Mycket bättre än första bandet, tyckte jag, men det var en hel del som tyckte att, "nu får dom väl sluta så High on Fire kan börja nån gång!"



Så ganska precis på utsatt tid så står dom där på scenen. High on Fire, med legenden Matt Pike på gitarr och sång. Spelglädjen lyser och den numer nyktre Matt Pike ger allt. Från början upplever jag att ljudet är lite grötigt och det är svårt att höra sången, men det blir bättre efter ett tag. Först spelar dom två låtar från nya skivan, men redan som tredje låt bjuder dom på den klassiska hiten 10000 years, från första skivan.




På den låten hör man tydligt att Pike har varit med och skapat historia i Sleep, riktigt tunga doomiga riff. Annars är High on Fire nuförtiden ganska långt ifrån Sleep, det är mer klassisk metal nu, Tänk Motörhead eller Manowar. Jag står stora delar av konserten med ett leende på läpparna, det är kul att höra och kul att se, trummisen öser på för fullt med dubbla baskaggar och Matt levererar det ena riffet efter det andra och hela tiden ser han väldigt nöjd ut, han tackar och verkar allmänt uppsluppen.
Efter runt en timme så avslutar dom med Snakes of the Divine, bättre avslutning kan man knappast få.




 High on Fire

 High on Fire hade gott om T-shirts

I väntan på Tunnelbanan blev det sedan några låtar med Rebell-Robert, enligt en lapp i gitarrfodralet så har han varit på turné (i tunnelbanan) sen 1989, starkt jobbat!

/Krister


söndag 3 mars 2013

Switchblade och Cult of Luna på Debaser.

Här kommer recension från torsdagkväll med Switchblade och Cult of Luna, på Debaser på Medborgarplatsen.

Först ut var Switchblade. Snygg backdropfilm innehållande de flesta doomrelaterade ämnen man kan tänka sig (typ explosioner, kärnkraftverk, elledningar, kråkor, likmaskar mm, allt i svartvitt så klart.)



Man gästas även av två sångare, the cuckoo från Terra Tenebrosa, iförd mask och rock, samt sångaren från Kongh. Den förste är helt majestätisk bara med sin närvaro, sången är rätt black metal influerad, medans Kongh sångaren sjunger mer doomigt, det ökade variationen på låtarna. Materialet var mest från den nya skivan och det var grymt tungt och faktiskt också svängigt. Switchblade har på några skivor varit långt ut i dronemarker, men på den senaste är det mycket mer doomiga riff och statiska rytmer. Att man dessutom kör med orgel ger en enorm tyngd åt det hela.


the Cuckoo


Cult Of Luna 

Efter lite omriggning är det dags för Cult of Luna. Bandet har hyllats i stort sett överallt, både i metaltidningar, poppress och dagstidningar, och det finns fog för det.
Cult of Luna har något eget som gör att dom sticker ut och blir extra intressanta. Dom kan verkligen konsten med dynamik, när det skall vara lite så är det lite, vilket måste vara en enormt svår konst när man är tre gitarrister, två trummisar, en basist och en med diverse synthar, och när det skall vara hårt och massivt så är det det, med råge! Cult of Luna skiljer sig också från andra postmetal/sludgeband i sättet dom gör allt på, det finns en lätthet och ett ljus i deras musik som man kan sakna hos många andra. Dom blandar även in andra element och bjuder på en varierad konsert. Det mesta materialet hämtas från Vertikal, men en av kvällens abslouta höjdpunkter är ändå Ghost trail, fråm Eternal kingdom. Vicarious redemption är ett konkret bevis på det jag tidigare sa om dynamiken. Att lyckas hålla en låt intressant i 18 minuter är en konst, men det fungerar hur bra som helst. Alltfrån det mörka ganska ambienta introt till de totala doomriffandet som får hela publiken att "fällknivsheadbanga" via det dubstepliknande mellanspelet.



När bandet kör den lugna låten Passing through, är det nog fler än jag som tror att det är avslutningen, men det visar sig bara vara en liten andhämtningspaus innan den episka avslutningen med In awe of.
Makalöst crescendomangel mot slutet, som dessutom förhöjs genom ljusshowen som också blir mer och mer intensiv och tillslut nästan outhärdlig.
Min gissning är att de flesta som lämnar lokalen efter konserten är väldigt nöjda, jag inräknad!


Recension av lördagen konsert med High on Fire mm kommer under början av veckan.

/Krister

Ps. Passade även på att köpa en Switchblade t-shirt och lite Switchblade-kaffe.