Lördag på Umeå Open (dagen när MF/MB för evigt förändrade världen)

The Coathangers

Jag kommer tidigt för att undvika kö och det är tur, för först av allt ikväll spelar the Coathangers nere i Äpplet. Det visar sig vara helt galen punkrock framförd med en enorm dos spelglädje och galna infall. Musikaliskt så är det inget som är krångligt eller svårt, inte särskilt tight heller, men det är ingen som bryr sig. Spelglädjen och attityden sopar bort alla sådan funderingar. Dom byter instrument med varandra, så alla hinner med att spela trummor och gitarr. Gitarrsolon är det inte tal om, men däremot en hel del manglande som tidiga sonic youth. Alla som är där smittas av glädjen och jag lovar att detta band kommer att få massor av folk som skulle vilja spela, men inte tror att dom kan, att våga plocka upp  instrument och starta ett band. Med så mycket attityd behöver man inte kunna spela!

Den grymt coola trummisen i the Coathangers! (dvs, den som oftast spelade trummor)

Sedan är det dags att glida runt lite. Sätter mig för att vila benen en stund där Mando Diao skall spela (dom är visst kvällens stora dragplåster om man ser till publiktillströmningen) men jag fattar ingenting, jag måste gå ut, trots att jag gärna hade vilat benen ett tag till. 

Går sedan förbi Nemis-scenen där de minsta banden spelar. Där fastnar jag för Molotov Jive, från värmland. Dom spelar trevlig gitarrbaserad indie, kanske inget revolutionerande, men en väldigt bra sångare och bra låtar.

 Molotov Jive

Efter en stund är det dags för bandet med det coolaste namnet: And you will know us by the trail of dead. Jag är inget jättefan och har framförallt inte hört någonting alls av deras nya skivor, men det är ändå väldigt kul att se. Det är högintensiv gitarrrock. ibland påminner det lite om At the Drive-in, hela tiden är det fullt med energi, väldigt tight och med en hel del utrymme för kaskader av gitarroljud. Som sista låt kör dom en lång låt somslutar och börjar om massor av gånger och varje gång med vågor av noisegitarrer. En riktigt skön och behövlig noisedusch, när man börjar vara lite trött.

And you will know us by the trail of dead.

MF/MB

MF/MB

Sist ut på min planeringslista är MF/MB. Jag har redan skrivit att jag ser fram mot att se dom. Har lyssnat en del på nya skivan "Colossus" Men än vilka förväntningar jag hade så kunde jag inte förstå hur bra det skulle vara. Med dubbla trumset, trummaskiner, synthar, bas och gitarr så kör dom fullständigt över oss, det är som att malas ner, tröskas sönder i en monotont malande maskin, men samtigt älska varenda sekund av det. Ibland spelar båda trummisar samma sak och ibland kompletterar dom varandra med olika komp. Som grund till många av låtarna ligger hårda monotona synthslingor, som dessutom kompletteras med analoga spaceswisch. Bandet har två sångare, en manlig, som dansar omkring med spasmliknade rörelser, minst lika neurotiskt som Ian Curtis, den kvinnliga sångerskan är lite mer kontrollerad, men väldigt med, hon sköter dessutom syntharna. Ju längre in i spelningen dom kommer ju mer intensivt blir det. Mot slutet är jag och flera andra helt uppe i varv, man kan inte förstå hur man kan få uppleva något så fantastiskt av ett band som inte är världkändisar, det borde dom vara. Dom är som ett rockigare Paper, ett överspeedat Silverbullit eller ett krautigare Joy Division för 2010-talet. Håll utkik i distrot om ett tag, för jag skall göra vad jag kan för att ta in deras skivor, tyvärr hade dom inte med några igår. När det var slut så är jag helt uppspeedad, väldigt mycket känslan av "I´m in love and I want to tell the world" Man vill bara berätta för alla om det fantastiska man just har upplevt. Hela vägen hem ler jag bara fånigt för mig själv. Klockan tre gick jag och la mig och tänkte att jag kommer aldrig att kunna somna, men med Loscil (ambient downtempo electronica) i hörlurarna lyckas jag tillslut få ner pulsen så pass att jag hann sova några timmar innan det var dags för skivmässa, men känslan av att ha sett en fantastisk konsert, den sitter kvar även idag. Tack Umeå Open, tack Popaganda och framförallt tack MF/MB

 MF/MB

 MF/MB

Fredag på Umeå open.

Jag börjar med att gå runt lite och kolla in lite olika band som man inte har så stor koll på. Jag blir kvar nere i Studion där Postiljonen spelar. Dom spelar elektronisk väldigt drömsk pop, men ändå dansant, dom har dekorerat med massa ljusslingor och har snygga backdropfilmer. Hela ljudbilden är rätt suggestiv och dränkt i effekter, vilket så klart tilltalar mig. Tror dock att på skiva kan det låta lite för light och poppigt för min smak.

Postiljonen.

Nästa band jag fastnar för är Systerskap. Två tjejer som verkar väldigt kreativa. Dels så hanterar dom flera instrument var, ibland samtidigt, t.ex. spelar den ena kornett och trummor samtidigt. Som grund i musiken ligger ganska mörk programmerad musik som får mig att tänka på Fever Ray, dom använder sig också av Vocoder vilket får Dreijervibbarna att stärkas ännu mer. Väldigt starka röster och överlag kanonbra sång och instrumentinsatser. Det här vill jag definitivt höra mer av, men jag går ändå mot slutet för att vara säker på att komma in på Cult of Luna.

Systerskap

Det visar sig inte vara så svårt, eftersom lokalen inte ens är halvfylld, men innan Cult of Luna börjar har det hunnit strömma till lite mer folk. Setet i kväll är detsamma som i Stockholm men utan Vicarious redemtion. Störst gåshudskänsla är det på Ghost Trail och på In awe of, men Finland är också grymt stark. Cult of lunas stora styrka är deras skicklighet i att skapa stämningar och att spela dynamiskt. Framförallt så är det helt makalöst när dom går från de lugna vackra post-rockpartierna för att gå in i riktiga sludgepartier där hela bandet "fällknivsbangar" Det är fysiskt omöjligt att inte ryckas med, det känns verkligen i hela kroppen. Har för mig att det här är första spelningen den här omgången där Thomas inte var med på trummor (han är på turné med Phoenix) men ersättaren gör ett väldigt bra jobb, kan ju inte vara någon enkel insats att ersätta en av världens duktigaste trummisar, men tight, välspelat och dynamiskt är det i kväll också. En av festivalens höjdpunkter.

 Cult of Luna

 Johannes från Cult of Luna, mitt i det väldigt snygga och effektfulla ljuset.

Cult of Luna.

Sist på fredag ser jag Samling. Deras debut "När mullret dövar våra öron blir vi rädda" har spelats ganska friskt här hemma, den nya "Annanstans" har jag inte hunnit med lika många varv, men ändå så pass att jag känner igen låtarna. Samling spelar pop/rock med rötterna i 70-talet, men utan att låta gammalt. Det är ofta väldigt svängigt, förutom trummis har dom även två killar på percussion och olika slagverk. Stämningen är på topp när dom kör hiten "Stackars lilla värsting", men även en del nya låtar som jag tycker är lite i poppigaste laget på skiva (t.ex. Tio mil bort) får tillräcklig tyngd för att bli riktigt bra. Jag står kvar hela spelningen och med ett allt bredare leende på läpparna. Samling är bland de mer intressanta på den svenska pophimlen.

 Samling

På väg ut hinner jag se tre låtar med Håll det äkta (varav en med gästsång av Fredrik från Totalt Jävla Mörker) Naturligtvis önskar jag att jag hade hunnit se mer, för det var riktigt röj och ganska klassisk UÅHC-stämning. Men man kanske får chansen igen.

/Krister

Syket, Nicole Sabouné och First love, last rites på Scharinska

 Torsdagkväll på Scharinska och det hyllade Umeåbandet Syket har releaseparty för sin andra skiva "Can you keep a secret" Under kvällen spelar även Nicole Sabouné och First love, Last rites.

 

 Syket.

Först ut är Syket. Det är ganska mycket folk, varmt och trångt i spanska salen, men även på scenen. 7 personer på Scharinskas lilla scen är ingen lek. Syket spelar, av förståeliga skäl, mest låtar från den nya skivan. Eftersom den släpptes i veckan så har jag bara hunnit lyssna typ två varv på den. Men det känns att Syket har försökt göra en uppföljare som inte skall låta likadant som den första, på gott och ont om jag får säga min mening. Jag älskar den shoegaze-inspirerade psykedeliska rocken i låtar som Grillstugan och let it heal på debuten, på den nya skivan får syntharna ta betydligt mer plats, men jag tycker att dom använder lite väl mycket 80-talssmetiga synthljud. På vissa håll finns fortfarande shoegazevibbarna kvar, men det är mer flörtar med manchestersoundet, mer dansant. Jag skall inte döma ut skivan, utan lyssna mer, men när dom avslutar med Grillstugan, så blir det för mig bara en stor uppenbarelse över hur mycket jag har stått och saknat det gamla soundet. Kalla mig bakåsträvare eller vad ni vill, men jag står för det.

Nicole Sabouné

Efter lite paus är det dags för Nicole Sabouné, jag har inte hört mycket av eller om henne tidigare. Bara de två singlarna. Desto roligare då när man får en glad överraskning. Nicole och bandet bjuder på en väldigt energifylld och nervig liveshow. De första låtarna i setet är riktigt bra post-punk, det andas både gamla ikoner som Joy Division och tidiga the Cure, men finns även kopplingar till band som Paper. Den första singeln "Unseen footage from a forthcoming funeral" är en riktig hit. Men det trevligaste är som sagt hur hög kvalitet det är på låtarna som inte finns att lyssna på någonstans än, det bådar gott inför ett kommande album.

Nicole Sabouné

                                      

 Nicole Sabouné och delar av bandet.

                                      

 First love, last rites

Sist ut var First love, last rites. Det var betydligt färre människor kvar nu, men jag skyller det på att det var vardagkväll. First love, last rites gör inget nytt eller oväntat. Dom, precis som jag, älskar shoegaze och indierock från första halvan av 90-talet, och det hymlar dom inte med. Jag har inte hört den nya skivan än, men jag gillar bara hela soundet och allt. Det är lite som en ljum sommarkväll och solnedgång, man bara gillar det, inte nån specifik del av det hela. Visst finns det låtar som sticker ut och som jag känner igen och kommer ihåg, men det är de distade gitarrerna, den lågmälda sången och de disharmoniska riffen i sin helhet som plockar fram magin.

First love, Last rites.

Skall försöka hinna med att skriva recensioner från fredag och lördag på Umeå Open också, så håll utkik, när man bara skriver på fritiden så hinner man inte vara lika snabb som de som har det som jobb, men håll ut, det kommer!

/Krister

Mycket musik nu!

Umeå open torsdag, fredag och lördag och sen Skivmässa på söndag. (Nolia 11-16) Det är mycket nu, som man brukar säga.

Ses där.

/Krister

Umeå Open har kört igång.

Idag började Umeå Open med Plura och Carla i Tegskyrkan. Det fortsätter sedan med spelningar hela veckan. Imorgon spelar bl.a Glesbygd´n på Hamnmagasinet, på torsdag har Syket releaseparty på Scharinska, där spelar även First Love, Last Rites och Nicole Sabouné.

Sedan fredag och lördag är det dom stora dagarna på Idun. Själv är jag grymt peppad på MF/MB, Samling och Cult of luna. Tror även att And you will know us by the trail of dead kommer att bli bra, sen skall man ju alltid upptäcka nåt nytt också, som man inte har hört tidigare, men vad det blir får jag återkomma med senare.

/Krister

Samling på Umeå Open!

Samling kommer till Umeå Open. Det  blir väldigt trevligt. Ny skiva släpps i veckan, så det blir inlyssning! Förhoppningsvis kör dom väl en del material från den förra skivan också.
Även MF/MB tror jag blir kul. En del av de andra nya släppen har jag ingen koll på, får väl bli en helkväll med spotify, myspace och youtube så man kan pricka för vad man måste se.

/Krister

Årets bästa konserter.

Trots att jag inte tycker att jag har hunnit med så mycket konserter så visar det sig vid en lite närmare koll på bloggen och i almanackan att det ändå har blivit en hel del. Inga megastora produktioner med världsartister, men en hel del som har varit bra ändå.

Här kommer ett urval, de flesta av dem med länkar till vad jag skrev om dem när jag precis hade sett dem.

1. Refused på Exel Arena 16/12 Inte bara för att den konserten ligger närmast kvar i minnet. En kombination av en fantastisk liveshow, stor publik i masspsykos och en pepp uppbyggd under flera år. Allt stämde! Låtvalet, framförandet, det visuella!

2. Anna Von Hausswolff -  Sagateatern 12/10. Här var det ingen nostalgi utan bara pur magi! Kan väl redan här avslöja att Anna Von Hausswolffs skiva finns med långt upp på min årsbästalista och live så spelade hon mest låtar från den, men med bandet hon hade med sig så lyfte låtarna ännu en nivå. Otroligt vackert, kraftfullt och egensinnigt.

3. Thåström på Umeå Open 30/3 Precis som alla andra gånger jag har sett Thåström så levererade han en gedigen show, med en bra blandning från sin digra låtskatt. Han har även alltid ett genomtänkt och genomarbetat visuellt koncept som ger det hela en extra dimension. Låtarna på den nya skivan har dessutom ett mörker och en tyngd som gjorde sig otroligt bra live.

4. First Aid Kit på MADE  Jag slogs av hur fantastiska sångerskor båda systrarna är och tillsammans är de helt oslagbara. Kul att det var så pass kraftfullt live, var lite rädd att det skulle bli lite för snällt, men det var mäktigt utan att vara sönderproducerat.

5. Blixa Bargeld på MADE Sångaren från Einstürzende Neubauten gästade MADE. Jag hade ingen större aning om vad jag skulle vänta mig av honom solo, men blev väldigt överraskad, och nöjd! Det var oväntat kul, udda och bra.

6. Moloken på Discouraged fest  14-15/9 Som vanligt så gav Moloken allt och manglade över oss med sin progressiva doom/black-core. Är alltid fascinerad av hur det går att få till så klart ljud samtidigt som det är så otroligt brötigt och disharmoniskt ibland. Gästinhoppet av Fredrik (Totalt Jävla Mörker) på Ulv gav ytterligare ett lyft till det hela.

7. Khoma på Discouraged fest  14-15/9 (samma länk som ovan om du vill läsa mer)
Några år sedan Khoma spelade i Umeå och ett stort sug efter att se dem. Dessutom mycket mer sammansvetsat och välrepat och mindre nervöst än sist jag såg dem. Janne sjuöng bättre än någonsin och tyngden är massiv!

8. the Soundtrack of our lives på Täfteåfestivalen the Soundtrack of our lives är ett säkert livekort och även den här kvällen var det riktigt bra. Låtar från hela karriären spelades och med glöd och energi. Såg dom tyvärr inte när dom gästade Umeå igen i november, inomhus kan ju bli än mer intimt och nära än utomhusscen på en festival, men tillräckligt bra för att komma med på min lista var det.

9. I Break horses på Umeå Open Skön analogt baserad shoegaze. Monotont och meditativt. Precis i min smak. Kanske inte så mycket show, men att stå där längst fram och bara sjunka in i de massiva ljudmattorna var som balsam för själen.

Anat bra som jag har sett är t.ex. Lord Algesten, Loosegoats, Skraeckoedlan, Åbe, Tennis Bafra, Riddarna, Anna Ternheim, Mattias Alkberg, Soldier One och säkert en bunt till som jag inte kommer på just nu.

/Krister

Cult of luna till Umeå Open!

Idag har Umeå Open släppt sina första artister till 2013 års festival. Cult of Luna spelar i hemstaden för första gången på många år. Naturligtvis väldigt glädjande. Tur för mig att jag redan hade köpt biljett till deras spelning i Stockholm, hade väl blivit svårt att motivera varför jag måste åka till Stockholm och se dom när dom skulle spela här, men nu blir det väl förhoppningsvis så att jag får se dom två gånger.

Övriga artister som släpptes idag var Hästpojken, Amanda Jensen och Mando diao.

En annan nyhet idag är att Scharinska flyttar till andra lokaler. Nämligen till Vasaskolan. Enligt VK så skall även bröderna Åhdén öppna sitt gitarrmuseum där och det skall bli musikaffär mm, blir intressant att se lite mer detaljerade planer. Kommer dock att sakna spanska salen, men förhoppningsvis får Scharinska fortsätta att leva och vara stadens viktigaste musikscen.

/Krister

Sent inlägg om Umeå Open

Jag lovade ju att skriva om lördagen också. Först var det svårt att hitta tid och sen när jag äntligen satte mig ner för att skriva så krånglade det så mycket att jag gav upp. Egentligen har jag väl inte så mycket att säga om lördagen, men en kort sammanfattning kan jag väl ta. Kom dit lite sent, så jag missade både Invasionen och Vaken, blev ganska lagom att gå och sätta sig och se lite Glasvegas. Det var väl helt OK men inget sensationellt. Låten Geraldine kom redan som andra låt. Lite kul med stående trummis, hon fick dessutom en hel massa ovationer från den lokalpatriotiska norrländska publiken. (hon är ju från Boden) Efter ett tag så gick vi för att titta på Vånna Inget, det var rätt bra faktiskt, hade aldrig hört dem, men det behövdes inte. Det var bara att hänga på, trevlig svensk new-wavepunk. Jag var å trött så jag orkade inte mer då, så jag åkte hem. Lördagen var med andra ord ingen storslagen kväll.

Men sammanfattningsvis så får Umeå open godkänt ändå. Flera bra grejer, både större och mindre. Sen verkar det ju vara lite samma trend som i övriga musiksverige, dvs, mindre indie och mer electro. Tyvärr är det oftast den mer lätta och dansanta electron, som jag tycker är rätt ointressant och alldeles för mesig.

En annan grej som Umeå Open skall ha en eloge för är deras medvetna genustänk. Har inte räknat procentuellt, men man behöver bara ta en snabb titt på programmet för att se att man medvetet försöker lyfta fram kvinnliga artister och utan att tumma på kvalitén.

/Krister

Mer om Umeå Open, Fredag!

Jag började med att glida runt lite och kolla om det var nåt kul som hände, kolla in merchbordet osv. Men efter ett tag så gick vi och slog oss ner i de sköna stolarna i Idun. Där skulle snart Anna Ternheim gå på. Jag kan väl säga att jag gillar hennes första och hennes senaste skiva, de andra är lite för lättsmälta på nåt sätt. Hade väl inte så skyhöga förväntningar, men när man är trött en fredagkväll så kan det vara rätt skönt att sitta ner, blunda och lyssna. Hade ingen aning om hon skulle spela med band, eller solo. Hon kom in själv och körde två låtar med bara akustisk gitarr, det gör hon ju riktigt bra. Sätter sig sedan vid pianot och kör "shoreline" också bra. Mot slutet av låten händer det något, en äldre man kommer in på scenen och sätter sig i en fåtölj, tänder en lampa, tar ett glas rån ett bord, dricker, lutar sig tillbaka. Det visar sig vara Dave Ferguson, mannen som har producerat skivan och som dessutom sjunger duett med Anna på låten "the longer the waiting, the sweeter the kiss) För mig var det en väldigt positiv överraskning att han var med. Sedan körde dom flera låtar med ganska minimalt med komp, akustisk gitarr och ståbas, ibland två akustiska gitarrer, nån med piano och bas och "leaving on a mayday" kör Anna med enbart en metronom som komp! (tills på slutet av låten när Dave kommer in med basen. Det här var mycket bättre än vad jag hade väntat mig, inte bara småtrevligt utan riktigt bra! En eloge också för det lite annorlunda upplägget på scenen, som var uppbyggd som ett vardagsrum, med fåtöljer, tavlor, lampor, piano och gitarrer uppställda precis som om det skulle vara hemma hos någon.

Efter det, gick vi runt lite, så några låtar med några olika men fastnade inte nånstans förrän vi kom ner i Äpplet där I break Horses skulle börja. Här hade jag höga förväntningar och de infriades! I break horses har en enorm maskinpark av olika analoga synthar (och digitala) och en hel massa pedaler, sånt bådar ju alltid gott! Precis som jag skrev om Thåström så är det kanske inte alltid låtarna i sig som sticker ut och som fastnar, men det är stämningen och soundet. Dom inleder med en låt som säkert passerar 10 minuter och som är rätt långsam och malande, ganska modigt att inleda på det sättet, men de flesta står kvar. Det är så otroligt skönt att bara sjunka in i mattorna av mörka synthbasar, delay, långa reverb och sångerskans röst (också med effekter) ligger som balsam över det hela. Även här gör snyggt ljus att det hela lyfter ännu mer. Inga onödiga mellansnack eller uppehåll utan bara låt efter låt, speltiden ut och jag njuter hela tiden!
Jag vet inte om man behöver placera musik i fack, men var jag tvungen att välja ett fack så skulle jag säga "krautinspirerad shoegaze" (troligtvis inte världens bredaste genre)
Här kan jag nog säga att Umeå Open 2012 peakade för mig!

Gick senare och kollade in Deportees. Dom gjorde ju också en bra spelning, precis som dom brukar göra och det är alltid en fröjd att se och höra Thomas spela trummor, man kan tycka att andra trummisar är bra, men när man ser honom spela så bleknar allt annat. Har faktiskt inte fastnat så mycket för den nya skivan, det är lite för soft och tillrättalagt för mig, men vi fick i alla fall höra lite material från förra skivan också. Innan deportees är färdiga lämnar jag lokalen för att bege mig hemåt, kl 2 en fredagkväll är det få heltidsarbetande småbarnspappor som är jättepigga :-) och dessutom skulle man ju orka gå dit på lördag också.

Läs mer om det!

/Krister

Thåström på Umeå Open

Jag tror att det är 5:e gången jag ser Thåström och jag har aldrig varit besviken, inte heller den här gången. Han gör allt rätt! Genomtänkt och snygg layout på scenen, och dito ljusshow hjälper till att ta det ytterligare en nivå högre.
För mig finns ingen "Ebba-nostalgi" jag har i stort sett bara lyssnat på Thåström som soloartist (och i Peace love and Pitbulls) Ebba och Imperiet har jag lyssnat igenom lite för att ha koll på bakgrunden, men de var aldrig viktiga för mig.

Den största delen av låtmaterialet är taget från den senaste skivan och det är väldigt intressant att höra live. De malande industriella Neubauten-influerade ljuden kommer fram mycket mer med stora högtalare och hög volym. Flera gånger under kvällen slås jag också av hur otroligt smakfullt Ossler använder sin gitarr. Han är en mästare på att spela så lite så att det verkligen känns som att varje ton behövs. Thåströms låtar bygger kanske egentligen inte så mycket på melodier utan mer på stämningar och det är helt mästerligt hur bandet skapar dessa stämningar. Personligen tycker jag allra bäst om de lite långsamma och tunga låtarna.

Dumt nog skrev jag inte ner låtlistan, men det var i alla fall ganska blandat från hans soloskivor, samt tre Imperietlåtar. Om jag hade fått välja hade han kunnat skippa Rock´n roll är dö och ta en till från sin soloperiod, men många i publiken såg ut att njuta så det var säkert uppskattat. Den enda Imperietlåten som riktigt känns "up to date" är "du ska va president" som har saktats ner och blivit till en blytung dänga. Doomriffet i "ingen neråtsång" är så grymt så vilket doomband som helst skulle sälja sin utrustning för att få låna det.

Den instrumentala låten dom körde innan "främling överallt" är nåt dom gärna kunde hålla på med några minuter till, helt magiskt!

Annat som är precis hur bra som helst under kvällen är "Axel Landqvist park", "Samarkanda" "Dansbandssångaren" och Sönder Boulevard, har säkert glömt några också. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag har svårt att komma på någon annan svensk soloartist som kan bjuda på en bättre show och bättre låtmaterial. Thåström har verkligen lyckats "åldras med stil" Han försöker inte göra något som han inte fixar, utan känner verkligen av vad han kan och inte.
Mycket starkt!!!

/Krister

(det kommer mer om Umeå Open, så småningom)

Verkligheten vs bloggandet 1-0

Såg fram emot att sitta framför datorn ikväll och skriva ett långt mastigt inlägg om Umeå Open, alla bra band jag har sett osv, men istället blev det snöskottning! I morse var det asfalt ute på gården, ikväll ca 25-30 cm snö! (förutom på de ställen där blåsten hade gjort metertjocka drivor)
Så den lilla tid man hade över till att skriva gick åt till att skotta istället. Men håll ut, skall försöka klämma in lite Umeå Open innan påsk.
Måste sova, har glömt hur det var.
/Krister

Uppladdning inför Umeå Open!

Laddar för fullt inför Umeå Open. Har lyssnat igenom alla Thåström skivor i helgen, för att ha dom lite mer aktuella, Beväpna dig med vingar har jag väl lyssnat säkert 12 gånger rakt igenom den senaste månaden (vilket torde vara rekord för en skiva i modern tid)
Annat som jag har peppat på är I Break Horses, rent så här i förhand är det nog Thåström och dom som jag ser fram mest mot. Men kommer även att kolla in Anna Ternheim, Glasvegas, Peter Doherty; Simian Ghost och kanske Invasionen, sen får man väl slinka förbi NEMIS-scenen med jämn mellanrum och kolla in morgondagens band.
Men jag smygstartar redan imorgonkväll med att se filmen Inni (en livefilm om och med Sigur rós)

Fortsätter även att sälja skivor på tradera, just nu lite ny vinyl samt en hel del nya cd-skivor som jag lägger ut till fast pris (och ganska bra priser)


/Krister

Konserter man minns (för att man inte var där)

Ja, vad säger man, Refused spelade i Umeå i onsdags och jag var inte där! Har ju sett dom otaliga gånger när dom fanns "på riktigt", men det hade onekligen varit grymt kul att se dom igen. Hoppas fortfarande på en officiell spelning i Umeå, kanske i höst nån gång. Redan innan den här missen hade jag gått och tänkt på att göra en liten lista över spelningar som jag hade varit "nära" att gå på, men av en eller annan anledning har missat. Nu blev det ju än mer aktuellt, så här kommer listan.

1. Portishead på vattenfestivalen i Stockholm, typ 1997. Jag var där, hade biljett, såg flera andra bra grejer, men Portishead, hade jag vid den tiden inte lyssnat på, dom skulle precis börja, jag gick dit, lyssnade typ 15 sekunder, gick sedan ut igen till min sambo och sa " äh, det var bara nåt hip-hopband!" sen gick vi därifrån. Förmodligen ett av de större misstagen i mitt musikaliska liv.

2. Christian Fennesz på M.A.D.E. 2011 Jag visste att det var M.A.D.E. men ändå anmälde jag mig till en kurs i Stockholm, resonerade som så att "onsdagkväll kan dom ju ändå inte ha nåt jättestort", nu kanske Fennesz inte är jättestor, men det var i alla fall otroligt surt att inse att han skulle spela i min hemstad den enda dan jag inte var där. (men som tur var var det en bra kurs :-)

3. Refused Scharinska 2012 Har alltid tyckt att refused var bra live och skulle väldigt gärna se dom igen, särskilt på scharinska, trångt, svettigt och nostalgiskt, men som medelålders småbarnspappa, boende utanför stan, så har man helt enkelt inte koll på alla rykten längre, bara att inse.

4. Umeå Open missar: Jag har bl.a missat Motorpsycho, Afghan Whigs och The Magnetic Fields, en del gånger för att jag inte var på festivalen (en gång vet jag att vi spelade på hotellet i Vindeln, med vårt HC-band soapbox, en MYCKET, konstig kväll :-), minns tyvärr inte vilket år jag har missat vad), dessutom har jag en gång på Umeå Open missat Randy, helt enkelt för att det var knökfullt och jag kom inte in, dom spelade i Studion i källaren och det var kö upp för hela trappan och en bra bit ut i foajen. Agressiva vakter, folk som försökte tränga sig in och så vidare gjorde inte det hela trevligare, men surast var ändå att få gå därifrån snuvad på en garanterat bra livekonsert.

Nog om detta, ser fram väldigt mycket mot Umeå Open det här året. Thåström, I Break Horses, Zola Jesus, Anna Terheim, Deportees, Simian Ghost, mm,mm Hoppas bara att det inte blir för många krockar.

/Krister

Ganska mycket kul som händer i Umeå!

I slutet av Mars är det Umeå Open och det börjar ju se riktigt lovande ut! Thåström, Anna Ternheim, Deportees, Glasvegas, Peter Doherty, Simian Ghost mm,mm. Kan väl erkänna att min relation till Peter Doherty är rätt obefintlig, förutom det man har sett i skvallerpressrubriker, men lyssnade på hans soloskiva på spotify och blev positivt överraskad!
Glasvegas är väl inte heller nåt band som jag skriker av lycka för att dom kommer hit, men det är ändå trevlig popmusik och som säkert är rätt proffsigt. Har ändå lyssnat några varv på den första skivan och än finns ju tid att lyssna på den andra. Simian Ghost missade jag förra året så det känns bra att få en chans till.

Umeå open samarbetar dessutom med MADE och kommer att erbjuda en exklusiv visning av Sigúr Ros filmen Inni, det sker under samma vecka som Umeå Open, dessutom har man bokat First Aid Kit! (som kommer att spela på MADE men som jag förstår det är det båda festivaler tillsammans som är bokare)
På MADE kommer ju även Blixa Bargeld och säkerligen en hel del mer spännande, dom har ju inte hunnit släppa så mycket än.

Kanske blir en bra vår?

/Krister

Soundtrack till det här inlägget: Yo la tengo - I am not afraid of you and I will beat your ass

Mycket bra musik på TV nuförtiden.

Dokumentär om Bob Hund för ett tag sen, dokumentär om Janis Joplin, serie om hårdrockens historia, dokumentär om U2 vid tiden för Achtung baby, Thåström live från Way Out West. På två veckor har jag sett mer på TV än jag gjorde under hela förra året. (visserligen var ju Bob hund förra året, men fram till dess)
Tror allt finns kvar på svt play i fall nån har missat det.
Här ser man ju det fantastiska med public service, man behöver ju inte fundera ihjäl sig på hur det skulle se ut om reklamfinansierade kanaler fick ta över allt. Då skulle det vara idol och liknande överallt. (för att dom på nåt sätt har fått för sig att det är det folk vill ha, men det är i så fall enbart för att folk inte vet bättre, man kanske måste erbjuda dom nåt annat)

Fantastiskt kul att se Thåström och även lite inklippta intervjussnuttar, det är man ju inte bortskämd med från den mannen. Han skall förresten spela på Umeå Open i år, jag har köpt biljett. Tror att det blir 5:e gången jag ser honom, och hittills har det alltid varit bra, så jag tror på det även den här gången. Hoppas nu bra att Umeå Open lyckas klämma in lite mer trevliga saker så man får valuta för pengarna. Förra året velade jag ju så länge så att jag fick bara biljett till en dag, så nu slog jag till och köpte tredagars, innan jag ens vet vad dom bokar, men Thåström, Deportees och Anna Ternheim vet jag i alla fall, och kan väl tänka mig att se alla dessa. Men jag hoppas naturligtvis på nåt i klass med när Mono var där.

/Krister

Avslappnad söndag

Som avslutning på Umeå Open veckan var det en väldigt soft och avslappnad konsert på hamnmagsinet. Första bandet hann jag bara höra två låtar av, dom hette the Teacher and the bear, en kille och en tjej, akustisk gitarr, melodica, sång. Lätt helt ok, men hörde för lite för att kunna skaffa mig en genuin uppfattning.

Enligt spelschemat så skulle nästa akt vara Holmes, men av okänd anledning så hade dom bytt plats med Declan de Barra. Ensam på scenen, barfota så ger denne irländare oss en av festivalens höjdpunkter. Många av låtarna spelar han gitarr och sjunger, på några låtar sjunger han helt accapella, kompar sig själv med lite handklapp. Han får även lite komphjälp på dragspel på ett par låtar. Jag hade aldrig hört honom förut, men det här var sånt som gick in på rätt ställe på en gång. Med en skön röst som ibland påminde om David Eugene Edwards, en otrolig scennärvaro och roliga mellansnack så var de flesta väldigt nöjda (antar att bara de som kom strax innan han slutade, i tron att han snart skulle börja, var besvikna) Jag passade även på att köpa in några ex av hans senaste album, en grymt snygg vinylutgåva, limiterad i 300 x, väldigt påkostat omslag med artwork även på insidan, samt en liten numrerad tavla, en affisch samt ett fint texthäfte. Går att beställa för 140 kr + frakt.

Sist ut var bandet Holmes, om jag skulle beskriva deras musik för nån som hade samma referenser som jag själv så skulle jag nog säga att det handlar om alt.country med vissa influenser från post-rock. Lite i landet runt Isolation Years, Black heart procession osv. Sångaren sjunger med en ljus röst, som en icke nasal Neil Young, flera av låtarna börjar med skönt Young-gungiga poplåtar för att sedan övergå i post-rockiga instrumentalpartier mot slutet. Bandet använder även dynamiken skickligt. Keyboard och dragspel gör också att det inte bara blir vanlig gitarrpop, utan lite mer variation. Jag kommer definitivt att lyssna på det här bandet fler gånger. Köpte även in nåt ex av deras senaste skiva, tyvärr hade dom glömt vinylerna, så jag har bara cd (120 kr + frakt) men skall beställa några vinyler med nästa beställning.

Sammantaget en väldigt trevlig tillställning (och god mat från folkkök)

/Krister

Lördag på Umeå Open

Syket

Jag kom strax efter 20.00, ingen kö och nästan inga människor, men det var rätt skönt, hann i lugn och ro undersöka merchbordet och till min lycka så hade Bob hund med sig vinyler av "det överexponerade gömstället" Den släpptes i 555 ex och var slutsåld redan på hotstuff, skaffade även ett ex av Sykets "Fish band" på 12" vinyl., deras "With love" verkar inte vara ute på vinyl än, men den kommer väl snart.

Sen gick jag ner i äpplet där Syket precis hade börjat. Dom spelar väldigt rytmisk och meditativ småpsykeldelisk pop. Sån där psykedelia som inte skrämmer bort dom som gillar popmelodier, men ändå har nåt som fångar både oss som vill ha det lite svårtuggat. Har lyssnat för lite än för att kunna säga nåt om vilka låtar som sticker ut osv, men jag står och trivs hela tiden. Det enda som stör är att ljudet ibland blir lite grötigt, men det tror jag inte är deras fel.

The Magic Numbers

Skyndar mig sedan upp till Idun där The Magic Numbers precis kör igång. Det är glad solskenspop men utan att vara glättigt, live blir det ganska tugnt ibland och tjejen som spelar bas rockar hårdare än de flesta på festivalen, grymt cool. Jag har tyvärr inte lyssnat på de två senaste skivorna så det är inte mycket jag känner igen, men bandet är väldigt tighta (trots att det tydligen är första spelningen i år) och det märks att dom är proffs. Spelglädjen är det heller inget fel på. Riktig feelgood-musik och stora delar av publiken verkar vara med på noterna så det måste ändå betecknas som en riktigt bra spelning.

Mera magic numbers

Efter deras spelning går jag ner till Äpplet igen där Doktor Kosmos har hunnit spela ett tag. Det är nästan fullt och full allsång. Doktor Kosmos gör sin första spelning på tre år och dom pratar mycket om hur speciellt Umeå är för dom. Deras ganska spretiga pop får alla partysugna att dansa och sjunga med och när dom mot slutet kör "Borgarsvin" så är det massor av knutna nävar i luften och allsång som skulle kunna rasera speglarna i taket.

Bob Hund

Nästa konsert är den jag är mestnervös för, men också en av de jag ser fram emot mest, nämligen Bob Hund. Jag tror att det här blir 5:e gången jag ser dom live (utspritt under en tidsperiod på 17 år!) och jag är lite nervös. Jag vill inte att det skall vara så att bandet inte är lika bra som jag minns dom, då skulle det ha varit bättre att inte se dom och leva på gamla minnen. Men ganska snabbt visar det sig att mina farhågor var helt i onödan. Även om dom inte har samma helt galna energi som när jag såg dom första gången så är det grymt bra. Mycket av materialet kommer från de två nya skivorna och det materialet är faktiskt väldigt starkt låtmaterial. Om de första skivorna byggde mycket på hysteriskt gitarrmangel så är de nya låtarna mer byggda på krautiga analogsynthslingor och med mer sparsmakade gitarrer. Väldigt svängigt och ibland så där bedövande monotont och bra. Tomas jobbar på, nästan som förr i tiden, han bygger torn av medhörningshögtalarna och klättrar runt, han tutar i sin trafikkon och trixar med orden, både i mellansnacken och i låtarna. "Tinnitus i hjärtat" från förra skivan är grym ikväll. Vi bjuds även på en del klassiker "Nu är det väl revolution på gång" (med massiv allsång), "Ett fall och en lösning", "Allt på ett kort" (första låten på förtsa ep´n) "Sha la la lilla molntuss" och till slut en ganska lång version av "det skulle va lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag" Jag har svårt att tänka mig att vare sig gamla eller nya Bob Hund fans lämnade lokalen besvikna. Dom visade att dom fortfarande kan leverera! Mängden unga människor med Bob Hund t-shirts vittnar dessutom om att bandet nog har en framtid, inte bara gamla nostalgiska fans.

Rymdkapten Jonas (från Bob Hund)

Utan rast och utan ro går j ner i Äpplet igen, där skall Adam Tensta dra igång. Har väl inte hört nåt mer än "My cool" och har egentligen inga förväntningar, men läste i tidningen att han skall köra med två livetrummisar och inte vilka som heslt utan Thomas Hedlund (Khoma, Cult of luna, Perishers mm,mm) och David Sandström (Refused mm,mm) Dom sätter igång och det är naturligtvis snortight och väldigt dansant. Feta basgångar, snygga effekter, allt sitter som det skall. Tröttnar dock efter 5-6 låtar (vilket tydligen var dumt, för jag hörde sen att David hade sjungit med bravur)

First love Last rites

Själv satt jag bara och slappade en liten stund innan First Love Last Rites drog igång på Nemis-scenen. Dom spelar vacker shogazepop i stil med Ride, My bloody Valentine osv. En del låtar är väldigt vackra mitt i oljudet, men jag känner också att jag håller på att ha uppfyllt kvoten musik man klarar att ta in under en kväll, så därför orkar jag inte riktgit njuta som jag borde, ser fram mot att se dom nån gång när huvet inte redan är fullt.

Sammanfattningsvis så är jag väldigt nöjd med min kväll på Umeå Open. Man måste väl säga att dom har lyckats ganska bra i år (även om jag har gnällt lite på artistutbudet) men dom har ju fått dit rätt mycket folk. Iden med att sprida ut festivalen både i tid och i plats tror jag nog kan vara bra. Man kanske får in folk som inte skulle ha kommit om det bara hade varit på Folkets hus hela tiden. Det jag fortfarande tycker att Umeå Open borde bli bättre på (studera t.ex. House of Metal) är att ha andra saker som händer ute i foajen t.ex. mer försäljare som säljer skivor, kläder, hantverk, kanske olika tävlingar, fler olika matställen med olika utbud osv, sånt gör det roligare som besökare, är det inget band man vill se för tillfället så kan det vara kul att gå omkring och titta på lite annat. Jag lovar att det finns dom som är intresserade av att visa upp sina grejer. /Krister

(recensioner från söndagens konsert på hamnmagasinet kommer också att komma inom de närmaste dagarna)

Soundtrack: Birchville Cat Motel/yellow swans split

Graveyard rockade hårt

Torsdagkväll på Scharinska, jag kommer dit strax före 22.00, då är det ännu inte så mycket folk, men fler kommer hela tiden. Ganska precis 22.00 går Sad Day for Puppets på scenen. Dom har ett lite svårt uppdrag. De flesta som är på plats är där för att höra Graveyard så deras 90-talsdoftande gitarrmangelindie går väl inte hem i alla stugor. Jag tycker det är helt ok, men lite utan själ och bandet ser ut att liksom be om ursäkt för att dom är där. När dessutom nästan samtliga låtar slutar med ett långt mangligt oljudsslut blir till och med jag lite trött. Riddarna kliver upp på scenen och med en väldig karisma får dom med sig större delen av publiken. Snabba ganska trixiga stonerriff, galna gitarrljud och aggresiv sång på svenska gör sitt. Det är riktigt underhållande att se, dock tror jag att det kan falla lite platt på skiva, men jag har inte hört skivan så jag skall inte såga nåt i förväg. Mot slutet skicka gitarristen ut gitarren i publiken för att sedan springa ut och ställa sig och lyssna. Riddarna lär vi nog få höra mer om. Ett band som verkligen har kul och vågar pröva galna idéer och det smittar av sig på publiken. Strax efter midnatt så står då Graveyard äntligen på scenen. Retrorock har det kallats och det är väl inget konstigt med det. Blue Cheer, Led Zeppelin, Black Sabbath och Hendrix manic depression är sånt som jag tänker på hela tiden. Dom har en enorm energi och trummisen och basisten driver på som ett skenande ånglok. Jag imponeras flera gånger av deras oerhört skickliga sätt att hantera musiken dynamiskt, samma riff kan låta på många olika sätt beroende på hur det spelas. Skulle jag jämföra den här spelningen med ett annat av de retrohypade banden "Ghost" och deras spelning på House Of Metal så kan man säga att Ghost bleknade bort, som ett spöke, visst ghost var kul och bra, men det här röjet, den här energin, det var helt omöjligt att stå still. Många av låtarna byggdes dessutom ut med långa bluesjam, kanske för mycket för en del, men jag och många med mig slukades helt upp i dessa jam och för mig hade det gärna kunnat hålla på ett tag till. Det var med ett stort leende som jag lämnade Scharinska. Klantigt nog så fick jag inte med mig min kamera dit, men här på VK´s hemsida finns det i alla fall en bild. /Krister

Hårt tryck på Umeå Open

Bestämde mig tillslut för att köpa biljett för både fredag och lördag, detta efter att Magic Numbers flyttats till lördag. Men när jag skulle köpa biljett idag så var samtliga tvådagarsbiljetter slut och samtliga till fredagkväll, men till lördag fanns det fortfarande kvar. Synd för mig, men kul för festivalen. När många andra festivaler har haft svårt att få folk så känns det naturligtvis kul att den här festivalen drar folk. Jag var väl kanske lite naiv som tänkte att det skulle finnas biljetter kvar, men jag själv har ju inte varit särskilt övertygad om att ens gå på årets festival. Enligt mig så är det långt ifrån det starkaste startfältet i år, men många verkar ju tycka att det aldrig har varit bättre. Men jag har väl kanske lite för smal och extrem smak, skulle man bara boka band som jag ville se så skulle vi nog få plats på frasses :-) Är även ganska peppad på Graveyard på torsdagkväll men får väl se om man tar sig in där, inget förköp och jag vet att jag kan nog inte vara där före 22.00, så risken finns ju att det blir fullt. Men jag håller tummarna. /Krister