Årets bästa konserter.

Trots att jag inte tycker att jag har hunnit med så mycket konserter så visar det sig vid en lite närmare koll på bloggen och i almanackan att det ändå har blivit en hel del. Inga megastora produktioner med världsartister, men en hel del som har varit bra ändå.

Här kommer ett urval, de flesta av dem med länkar till vad jag skrev om dem när jag precis hade sett dem.

1. Refused på Exel Arena 16/12 Inte bara för att den konserten ligger närmast kvar i minnet. En kombination av en fantastisk liveshow, stor publik i masspsykos och en pepp uppbyggd under flera år. Allt stämde! Låtvalet, framförandet, det visuella!

2. Anna Von Hausswolff -  Sagateatern 12/10. Här var det ingen nostalgi utan bara pur magi! Kan väl redan här avslöja att Anna Von Hausswolffs skiva finns med långt upp på min årsbästalista och live så spelade hon mest låtar från den, men med bandet hon hade med sig så lyfte låtarna ännu en nivå. Otroligt vackert, kraftfullt och egensinnigt.

3. Thåström på Umeå Open 30/3 Precis som alla andra gånger jag har sett Thåström så levererade han en gedigen show, med en bra blandning från sin digra låtskatt. Han har även alltid ett genomtänkt och genomarbetat visuellt koncept som ger det hela en extra dimension. Låtarna på den nya skivan har dessutom ett mörker och en tyngd som gjorde sig otroligt bra live.

4. First Aid Kit på MADE  Jag slogs av hur fantastiska sångerskor båda systrarna är och tillsammans är de helt oslagbara. Kul att det var så pass kraftfullt live, var lite rädd att det skulle bli lite för snällt, men det var mäktigt utan att vara sönderproducerat.

5. Blixa Bargeld på MADE Sångaren från Einstürzende Neubauten gästade MADE. Jag hade ingen större aning om vad jag skulle vänta mig av honom solo, men blev väldigt överraskad, och nöjd! Det var oväntat kul, udda och bra.

6. Moloken på Discouraged fest  14-15/9 Som vanligt så gav Moloken allt och manglade över oss med sin progressiva doom/black-core. Är alltid fascinerad av hur det går att få till så klart ljud samtidigt som det är så otroligt brötigt och disharmoniskt ibland. Gästinhoppet av Fredrik (Totalt Jävla Mörker) på Ulv gav ytterligare ett lyft till det hela.

7. Khoma på Discouraged fest  14-15/9 (samma länk som ovan om du vill läsa mer)
Några år sedan Khoma spelade i Umeå och ett stort sug efter att se dem. Dessutom mycket mer sammansvetsat och välrepat och mindre nervöst än sist jag såg dem. Janne sjuöng bättre än någonsin och tyngden är massiv!

8. the Soundtrack of our lives på Täfteåfestivalen the Soundtrack of our lives är ett säkert livekort och även den här kvällen var det riktigt bra. Låtar från hela karriären spelades och med glöd och energi. Såg dom tyvärr inte när dom gästade Umeå igen i november, inomhus kan ju bli än mer intimt och nära än utomhusscen på en festival, men tillräckligt bra för att komma med på min lista var det.

9. I Break horses på Umeå Open Skön analogt baserad shoegaze. Monotont och meditativt. Precis i min smak. Kanske inte så mycket show, men att stå där längst fram och bara sjunka in i de massiva ljudmattorna var som balsam för själen.

Anat bra som jag har sett är t.ex. Lord Algesten, Loosegoats, Skraeckoedlan, Åbe, Tennis Bafra, Riddarna, Anna Ternheim, Mattias Alkberg, Soldier One och säkert en bunt till som jag inte kommer på just nu.

/Krister

Discouraged fest

Oj, mer än två månader utan inlägg, inte bra för någon blogg. Kände suget att skriva lite igen nu när jag besökte discouraged festivalen i helgen.

Två dagar med fokus på hard core, punk och metal. Mycket DIY i botten = skön stämning. Inga divor utan bara människor, varav en del på scenen, en del nedanför.

Fredagen bjöd på Misantropic, lokala käng/stench/crust hjältar som har lyckats med bedriften att bli släppta av southern lord. Jag diggar deras mix av thrash-gitarrer och kängdriv. Däremot var bandet lite väl stillastående, känns som att dom hade kunnat bjuda på lite mer show. Men helt ok var det.

Misantropic

Efter Misantropic var det dags för Terrortory att äntra scenen. Här är det ganska klassisk 90-tals döds, med influenser från Göteborgsscenen. Här blev jag positivt överraskad, har lyssnat lite på skivan men inte fastnat så mycket för den, men live så var det väldigt tight och välspelat. Skall jag kritisera något så är det väl möjligen de melodiösa sångpartierna som inte alltid håller måttet.

Terrortory

Bandet som har flest fans i publiken (beräknat på antalet t-shirts) är Lesra Bandet har de senaste åren gått från klassisk thrashmetal till mer old-school hard core. Stenhård musik backar upp deras stenhårda politiska budskap. Väldigt mycket energi och en ganska stor publik som verkar vara helt med på noterna.

Lesra

Efter en liten paus och omriggning så är det dags för festivalens mest utstickande band, Hellbound. Har förstått att det skall vara någon sorts "supergrupp" med medlemmar från flera andra hårdrocksband i Umeå. Jag måste säga att jag förstår mig inte riktigt på det här. Det är nån udda mix av tung sydstatsrock men ibland med tunga närmast industriella inslag (bluesrock vs peace love and pitbulls)

         

Skelettmikrofonstativ (Hellbound)

 

                         Sångare med cowboyhatt! (Hellbound)


Lördag inleds med ett fantastiskt inslag. Många är mer eller mindre i chock när Soldier one sätter igång. Två helt vitklädda personer med vita masker för ansiktet kliver upp på scenen. Backdrop filmer visar C-64 pixliga bilder och flimmer och introt låter som hämtat från ett Commodore 64 spel, sedan mixas det upp med stenhård grind-core. Tänker närmast på the locust, men det är mer C-64 ljud och mellanspel här. Riktigt bra och roligt att titta på.

Soldier One

Sen har det blivit dags för Plector att göra sin sista spelning någonsin. Plector spelar ganska schysst dödsmetall, men jag har lite svårt för den här "buskis/folkölshumorn som den mixas med. Men musikaliskt så är det röjig riffstark döds/thrash med rötterna i 90-talet.

 Plector

När plector har slutat äntrar Moloken scenen och än en gång slås jag av hur orättvis världen är. Moloken är lätt ett av Umeås bästa band och borde få släppa feta vinyler och turnera så mycket dom har tid, men dom har valt att göra musik som dom själva gillar utan hänsyn till vad som säljer och då är det tyvärr svårt. Musiken är förmodligen både för hård och för komplicerad för att de vanliga "alternativkidsen" skall fatta grejen. Men deras meckiga doom/death/core med massa taktbyten och monotona gitarrslingor är verkligen mäktig om man ger det chansen. Än en gång slås jag av hur mäktigt det är när dom lyckas bygga upp en kompakt svintung kolsvart vägg av mörker, för att mitt i den skicka ut skira gitarrslingor som skapar en skön kontrast mot mörkret. På låten Ulv (som troligtvis är en av de bästa låtar som har skrivits norr om London) gästas dom av Fredrik från Totalt Jälva Mörker, han tar det hela ytterligare ett snäpp uppåt. Återigen tror jag att jag har sett min bästa spelning med Moloken!

           

Moloken

  

Moloken med gästsång av Fredrik från TJM

Sist ut på hela festivalen är Khoma. Sist jag såg dom var det ett ringrostigt och osäkert Khoma som tog fyra eller fem låtar på sig innan de var inne i gamet. Ikväll är det också länge sen de spelade, men den här gången finns gnistan med från första tonen. Jan skakar tamburinen som en förrymd mentalpatient (fast i takt) och tyngden som bandet bygger upp är kännbar i hela lokalen. Jan sjunger dessutom bättre än någonsin och även stäm-sången sitter precis som den skall. Vi får höra låtar från samtliga skivor samt några låtar från det kommande albumet, "All erodes" som skall släppas i slutet av oktober. Gnistan finns kvar hela spelningen och jag förstår att jag precis har bevittnat min bästa spelning även med Khoma!

                

Khoma

       

    Khoma, med Jan Jämte i spetsen.

Nöjd och glad packar jag ihop skivor och tröjor mm och åker hem. Hoppas verkligen att den här festivalen kan bli återkommande. Jag vet att framförallt fredagen hade lite för lite folk för att det skall kunna gå runt, men jag hoppas på alla sät att det kan bli av igen, då ses vi där!

/Krister

Årets bästa skivor 2010 plats 16-20 + bubblare

16. Brian Eno - Small craft on a milk sea

En legend inom musiken visar att han fortfarande kan leverera. Här finns det musik som spänner från the pearlinfluerad pianoambient till clusterkraut och minimalistisk tecno, allt utan att det blir för spretigt.

17. Joanna Newsom - Have one on me

Mastodontskiva som är lite svår att greppa, men ju mer tid man ger den ju mer växer den. Borta är de mest galna upptågen från tidigare skivor och det är en mer mogen folksångerska vi möter, men det är gruvligt vackert och ganska eget.

18. James Blackshaw - All is falling

Kanske inte hans allra bästa skiva, men bra mycket bättre än mycket annat som släppts. Instrumentalt, akustiskt, ibland 12-strängad gitarr, men här även piano mm,mm




19. Damien Jurado - Saint Bartlett

Hans starkaste skiva på några år. Känns väldigt ärlig och avskalad. Nådde dock inte riktigt upp till samma höjdpunkter som skivan an gjorde tillsammans med sin lillebror. (den hittar ni längre upp på listan)



20. Khoma - A final storm

Det har diskuterats friskt om vilken sorts musik det här är, jag bryr mig inte så mycket om sånt, huvudsaken är att det är bra och ganska ofta så är det just vad den här skivan är. Dom har samma tyngd som cult of luna i vissa partier, samma sköna melodier som Muse och Radiohead, men ändå ett eget uttryck.


Bubblare, dvs andra skivor som också är bra, men som jag helt enkelt inte kunde få plats med på årets lista är
Efterklang - Magic Chairs
Junip - Fields
Ulaan Kohl - III
Råd kjetil senza testa - Vinliden
the Radio Dept - Clinging to a scheme

Har även en del skivor som jag inte har hunnit lyssna på och som därför inte är med, t.ex. den nya Tallest man on earth, nya swans och nya appleseed cast, dessutom fanns det några skivor som var med i arbetet tills jag upptäckte att de var släppta 2009, bara jag som hade skaffat dem 2010, t.ex. Shrinebuilder - s/t, Abandon - the dead end och Stephen R.Smith - Cities

Saknar ni andra bra skivor? Kommentera gärna, jag kommer inte att ändra min lista, men jag kollar gärna upp sånt jag har missat, glömt att det kom det här året osv.

/Krister

Popstaden Umeå

Umeå har under lång tid varit en bra musikstad och det fortsätter att komma spännande band och artister härifrån. I dagens VK kan man läsa att inte mindre än 4 akter med Umeåanknytning är nominerade till p3 guld. Khoma, Säkert, Trainspotters och Tove Styrke.
Inte för att jag brukar bry mig så mycket om p3 guld, men det är ju ändå kul.
Go Umeå!

/Krister

Roliga musiknyheter!

Har varit i Stockholm i helgen och sett efterklang. (recension kommer senare idag), men först vill jag bara nämna två roliga saker. Först, i fredags så fick Khoma bästa möjliga betyg i expressen Läs recensionen här. Kul! Har inte hört skivan än men hoppas att den är så bra som det verkar. Hörde ju en del av det nya materialet live på Umeå open, men det blir intressant att sätta sig in i det mer på riktigt när skivan släpps.

Den andra nyheten är nästan för bra för att vara sann. Efter ett uppehåll på snart 10 år så har Godspeed you black emperor! beslutat att åter börja spela live och under hösten/vintern skall dom ut och turnera. Har bara lyckats hitta uppgifter om en bekräftad europaspelning än (all tomorrows parties, "nightmare before christmas")i england 3-5 december, där kommer GYBE! att vara nån sorts "curators" som väljer ut en stor del av övriga band som spelar"
Läs mer här. I vanlig ordning har GYBE! även skrivit nåt sorts statement Hoppas på en spelning i norden i alla fall, jag kommer att förlja det här med stort intresse!

Recensioner från Fredag Umeå Open

Börjar väl med det bästa och det som är svårt att få ur minnet (vill naturligtvis inte få det ur minnet heller) MONO!!!! Jag var lite rädd att mina förväntningar skulle vara för höga, men som tur var så hade jag fel på den punkten. Från första till sista tonen var det helt magiskt. Den som skulle vilja komma med någon invändning kanske skulle säga att låtarna är lite för lika varandra, de börjar lugnt och vackert, håller på så ett tag för att sedan utmynna i ett crescendo utan dess like. Visst kan hålla med, men det stör inte mig det minsta, det finns inget mer effektivt sätt att skriva sån här musik och MONO gör det så otroligt bra. Tänk dig att gå i en älvfåra titta och njuta på det glittrande vattnet som sakta flyter förbi och solsken som glittrar på ytan i de små vågorna. Plötsligt öppnas dammluckorna en bit bort och vattnet strömmar med fullt kraft, krossar allt i sin väg, sveper med dig och du har ingen chans att värja dig. Ungefär så känns det att stå framför scenen, men med den stora skillnaden att man varken drunknar eller slår ihjäl sig mot vassa stenar, man blir bara inlindad från alla håll av de massiva vågorna av gitarrnoise! Min enda invändning är istället att det är för kort! Hade gärna stått kvar en timme till! Ljudet är helt perfekt, de vackra lugna partierna har ett klart och kraftfullt gitarrljud och när dom sedan "öppnar luckorna" så är det ett enormt tryck i ljudet som gör att det verkligen känns i hela kroppen.

I övrigt under fredagskvällen så såg jag Khoma som bjöd på en del nya låtar som lät ganska intressanta, dock tycker jag att den nya singeln " In it for fighting" tycker jag dock är ganska slätstruken. Tyvärr hade dom både dåligt ljud (i alla fall från början) och lite tekniska problem som gjorde att Khoma inte var den käftsmäll dom skulle kunna vara. Låten "A final storm" från den kommande skivan med samma namn, lät väldigt lovande och när dom körde "One of us must hang" från "the second wawe" skivan så var det dock riktigt bra.


Såg också metal/hardcore bandet raised fist från Luleå. Dom bjöd på en väldigt energifylld show, som ibland liknade en uppvisning i truppgymnastik :-)
Visst fanns det en del musikaliska godbitar även där men det här var mest en show för ögat. Kul att titta på hoppande snubbar och rökpuffar osv.

Såg även några låtar av Invasionen, jag tycker fortfarande att Dennis är en väldigt bra scenperson, han är rolig, han har ofta nåt att säga och det är bra med personer som inte slutar tycka eller hoppas eller kämpa för något bara för att man har passerat 35, men däremot ger deras musik inte mig någon kick. Kul dock med den svenska versionen av Deportees, "under the pavement, the beach"

Hann med tre låtar med Jennie Abrahamsson. Det lät bra och kompetent. Kvällens överraskning var på Nemisscenen. Dvs scenen för oetablerade band. Ett band som om jag förstod det rätt kom från Luleå. Dom hette hamngatan, med det namnet så förväntade jag mig nån sort Håkan Hellström pop eller nåt men det visade sig vara ett riktigt begåvat band som jag skulle beskriva som en mix av At the drive in, Destroyer och Arcade Fire. Framförallt hade dom väldigt mycket snygga gitarrgrejer och massa coola trumfills, men även bra sång. Kul! Blir ett band som man får hålla utkik efter.

Ok ses på Umeå Open ikväll igen.
/Krister