En hyllningskväll till Isolation Years

Igår hölls en hyllningskväll till Isolation Years. Ett av Umeås bästa popband genom tiderna, tyvärr utan att bli så stora som dom har förtjänat. I går så bjöd stora delar av svensk popelit (med rötter i norrland) på en hyllningskväll till bandet. 13 låtar framfördes av ett husband bestående av medlemmar från Säkert!, Deportees, Syket mm samt med ett helt gäng solister, t.ex. Annika Norlin (Säkert!), Mikael Stenberg (Syket), Peder Stenberg (Deportees) Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen), Patrik Backlund, Lisa Miskovsky, Skator (Lina Högström), Lovisa Nyström (Two White horses, Säkert!), Jennie Abrahamsson.

Det var väldigt kul att höra bandets låtar igen, en del valde att göra versioner som var ganska trogna originalen. Mest personliga var nog låtarna av Säkert och av Skator, Skator (kompad av M. Stenberg på orgel gjorde en skön version av Cold Morning, men tyngst och enligt mig allra bäst var det under Talkin´Backwardmaskin´blues med Syketsångaren Mikael Stenberg. Dennis Lyxzen fick ta sig an två låtar, New start och Yellow cross on blue, passade honom att köra två up-tempolåtar.

Avslutningsvis så kom alla upp på scenen för att sjunga med i raj-raj-rajpartiet på Three minute convert.

Man slås av hur många bra låtar dom faktiskt hade, samt hur många begåvade artister som finns här i Umeå. Man kan ju hoppas att en sån här kväll kan få bandmedlemmarna så taggade att dom skulle kunna tänka sig att göra nåt mer tillsammans, dom har väl egentligen aldrig splittrats, utan bara lagts på is.

Här följer en drös halvsuddiga bilder. Svårt att ta bra bilder med mobilen när det är mörkt och det man skall fota rör på sig hela tiden :-)

 Henrik Oja och Jennie Abrahamsson i Light the torch

 Lisa Miskovsky och Peder Stenberg (Deportees) i Albino Child

 Annika Norlin (Säkert!) i Daddy I´m a pilgrim now.

 Skator (Lina Högström)  i Cold Morning in Minusinsk

 Mikael Stnberg (Syket) i Talkin´ Backward masking blues

 Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen) i New Start

 Lovisa Nyström (Two White Horses) i Say oh say

 Hela gänget, med allsång och allt i Three minute convert.

 Här den kompletta set-listan, men inte med vem som sjöng vad.

Efteråt på backstageområdet bjöds det till och med på fotosession, bandbild 2012 (well, utan blixt = suddigt, men om man känner medlemmarna väl så ser man att det är dom :-)

Vänster till Höger Mats, Daniel, Jakob N, Jacob M, Anton.

Som sagt, hoppas bandmedlemmarna blev så peppade på sina egna låtar att dom beslutar sig för att spela ihop igen.

/Krister

Årets bästa konserter.

Trots att jag inte tycker att jag har hunnit med så mycket konserter så visar det sig vid en lite närmare koll på bloggen och i almanackan att det ändå har blivit en hel del. Inga megastora produktioner med världsartister, men en hel del som har varit bra ändå.

Här kommer ett urval, de flesta av dem med länkar till vad jag skrev om dem när jag precis hade sett dem.

1. Refused på Exel Arena 16/12 Inte bara för att den konserten ligger närmast kvar i minnet. En kombination av en fantastisk liveshow, stor publik i masspsykos och en pepp uppbyggd under flera år. Allt stämde! Låtvalet, framförandet, det visuella!

2. Anna Von Hausswolff -  Sagateatern 12/10. Här var det ingen nostalgi utan bara pur magi! Kan väl redan här avslöja att Anna Von Hausswolffs skiva finns med långt upp på min årsbästalista och live så spelade hon mest låtar från den, men med bandet hon hade med sig så lyfte låtarna ännu en nivå. Otroligt vackert, kraftfullt och egensinnigt.

3. Thåström på Umeå Open 30/3 Precis som alla andra gånger jag har sett Thåström så levererade han en gedigen show, med en bra blandning från sin digra låtskatt. Han har även alltid ett genomtänkt och genomarbetat visuellt koncept som ger det hela en extra dimension. Låtarna på den nya skivan har dessutom ett mörker och en tyngd som gjorde sig otroligt bra live.

4. First Aid Kit på MADE  Jag slogs av hur fantastiska sångerskor båda systrarna är och tillsammans är de helt oslagbara. Kul att det var så pass kraftfullt live, var lite rädd att det skulle bli lite för snällt, men det var mäktigt utan att vara sönderproducerat.

5. Blixa Bargeld på MADE Sångaren från Einstürzende Neubauten gästade MADE. Jag hade ingen större aning om vad jag skulle vänta mig av honom solo, men blev väldigt överraskad, och nöjd! Det var oväntat kul, udda och bra.

6. Moloken på Discouraged fest  14-15/9 Som vanligt så gav Moloken allt och manglade över oss med sin progressiva doom/black-core. Är alltid fascinerad av hur det går att få till så klart ljud samtidigt som det är så otroligt brötigt och disharmoniskt ibland. Gästinhoppet av Fredrik (Totalt Jävla Mörker) på Ulv gav ytterligare ett lyft till det hela.

7. Khoma på Discouraged fest  14-15/9 (samma länk som ovan om du vill läsa mer)
Några år sedan Khoma spelade i Umeå och ett stort sug efter att se dem. Dessutom mycket mer sammansvetsat och välrepat och mindre nervöst än sist jag såg dem. Janne sjuöng bättre än någonsin och tyngden är massiv!

8. the Soundtrack of our lives på Täfteåfestivalen the Soundtrack of our lives är ett säkert livekort och även den här kvällen var det riktigt bra. Låtar från hela karriären spelades och med glöd och energi. Såg dom tyvärr inte när dom gästade Umeå igen i november, inomhus kan ju bli än mer intimt och nära än utomhusscen på en festival, men tillräckligt bra för att komma med på min lista var det.

9. I Break horses på Umeå Open Skön analogt baserad shoegaze. Monotont och meditativt. Precis i min smak. Kanske inte så mycket show, men att stå där längst fram och bara sjunka in i de massiva ljudmattorna var som balsam för själen.

Anat bra som jag har sett är t.ex. Lord Algesten, Loosegoats, Skraeckoedlan, Åbe, Tennis Bafra, Riddarna, Anna Ternheim, Mattias Alkberg, Soldier One och säkert en bunt till som jag inte kommer på just nu.

/Krister

Refused på Exel Arena Sista spelningen!

Refused har under året varit ute på ett segertåg runt hela världen. 15 år efter att skivan "Shape of punk to come" släpptes så har dom äntligen fått upprättelse och fått möjlighet att framföra skivan så storslaget som det var tänkt.

Igår så hade turen kommit till Umeå och Exel Arena. Vet inte om det var utsålt, men det kan inte ha varit många biljetter kvar. Väldigt mycket folk var det i alla fall och hög stämning, redan från början.
Refused har valt ut olika förband i olika städer och här i Umeå var det bara lokala förmågor i väldigt varierade genrer.

Först ut var Two White Horses (Jacob och Lovisa Nyström) Båda spelar till vardag med Säkert! Lovisa har även medverkat på Davis soloprojekt A Heavy Feather, SÅ här stor spelning har nog aldrig syskonen gjort, men det funkar bra. Dom sjunger vansinnigt bra och deras softa folkbaserade musik fyller upp lokalen bra. Dom använder mer synthar och keyboards än tidigare när jag har sett dom, men inte så att det tar över. Dom kör ett ganska kort set, vilket förmodligen är ett rätt smart drag när man vet att det är flera band som skall spela och att de flesta väntar på kvällens huvudnummer.

Two White Horses

Råd Kjetil Senza Testa

Nästa band på scenen är Råd Kjetil Senza Testa. Som vanlig så spelar medlemmarna bakom en enorm filmduk. Kvällens film börjar i djuphavet, eller abyssén, så först trodde jag att det var samma film som på MADE för två år sen, men det visar sig snart vara fel. I kvällens film så får vi uppöeva allt från djuphavsfiskar till zombier som krälar upp ur gravar, brottas med hajar och äter på andra zombies, Råd Kjetil Gillar att överraska. Musiken då? Jo dom inleder med ett ganska hårt noiseparti för att sedan glida in på ett riktigt tungt synthbaserat krautparti. Hårt, monotont och mycket oljud, precis i sin ordning med andra ord. Har aldrig hört bandet spela så högt och så hårt och ändå tror jag inte att dom använde några gitarrer alls idag. (inte så vitt jag kunde se genom filmduken) En del i publiken verkade tro att det var nån sorts intro som skulle övergå i en vanlig rockshow efter en stund, så när det efter typ 10 minuter gick upp för dem att det här var själva konserten så lämnade dom lokalen. Men det var ändå ett ganska stort gäng som stod kvar och lät sig bli skönt mörbultade av de förvrängda elektroniska oljudsmattorna!

Randy the Band

Nästa band på scenen var Randy (eller numera Randy the band) På den tiden Refused spelade så turnerade dom ofta och mycket med Randy, dom släppte även en split-ep. Randy spelar högenergisk punk-rock som oftast svänger väldigt bra. Jag har inte varit någon större fan av Randy på skiva, men live brukar dom leverera, så även ikväll och som tur var för mig så kör dom mest låtar från de två skivorna jag har lyssnat mest på. Det är partystämning och svängig rock´n roll från början till slut.
Nu börjar även den stora publiken inse att det snart är dags för kvällens huvudnummer.

Förväntansfull publik, minuter innan Refused

Så är det äntligen dags! Några minuter innan utsatt tid så börjar en malande ljudmatta fylla lokalen, lamporna släcks. SÅ småningom börjar ljudet tillta i intensitet samtidigt som ljus bakom refuseds "frontdrop"börjar tonas upp. Sakta ökar både ljudet och ljuset, efter en stund så hör man  David börja trumma, sen kommer gitarrer, bas och även sång in, tillslut faller skynket ner och med en ljusexplosion så drar dom igång för fullt. På en gång exploderar även hela publiken i ett hav av uppsträckta händer och röj. Bandet och publiken är grymt taggade. Större delen av kvällens material är hämtad från the Shape of punk to come, men kvällens först riktiga jubelorkan kommer ändå när introt till Rather be dead drar igång. Helt sjukt tight och svängigt spelar dom. Dennis är uppenbarligen väldigt glad och tacksam för att dom har fått sånt gensvar och även här i Umeå. Det är också kul att det finns någon som fortfarande har något att säga när dom spelar. En låt tillägnas alla som arbetade på fritidsgårdarna i Umeå på 90-talet och framförallt Galaxen. Dennis poängterar att ikväll inte är någon kväll för nostalgi, men att lite gammalt vill dom ändå bjuda på, därefter får vi höra Everlasting och Pump the brakes.

Can I Scream?!!!

När bandet går av scenen förstår man ändå att det inte är riktigt slut, för vi har ännu inte fått höra New Noise. Naturligtvis kommer dom in och kör den och när 3000 personer klämmer i med "CAN I SCREAM" samtidigt som alla lampor maxas så är det svårt att inte få gåshud.

Jag är väldigt glad att få vara här i kväll och se den här spelningen. Har försökt räkna hur många gånger jag har sett Refused men jag kommer helt enkelt inte ihåg, men typ 10-12 gånger skulle jag tro och jag vet att det har varit bra alla gånger, men rent produktionsmässigt, musikalist och stämningsmässigt så var nog kvällens konsert den bästa jag har sett. Det var en värdig avslutning som bandet bör vara stolta över. Jag skulle tro att den här gången så är det nog över på riktigt, men nu har hela världen haft chansen att se detta fantastiska band.

Via flödet på IG har jag läst att på efterfesten på Fabriken så gjorde bl.a. Final Exit och Abhinanda hemliga reunions, hade så klart varit mäktigt att se, men kvällen i Exel arena räcker gott och väl. Det här kan man leva på ett tag.

/Krister

Lite nyheter och en kort uppdatering

Hinner inte riktigt med här, men hade tänkt skriva att Ravi Shankar har avlididt vid en ålder av 92 år. Vila i frid! Hans musik lever vidare.

En gladare nyhet är att the Knife släpper ny skiva våren 2013, det blir nåt att se fram emot.

Själv ser jag dock mest fram emot kvällens konsert med Refused, Råd Kjetil Senza tersta, Randy och Two white horses, det kommer att bli grymt!

Skall försöka hinna recensera imorgon. Kommer även då en kort recension på gårdagen "Branvarnarkonsert" på norrlandsoperan.

Hörs/Krister

(Soundtrack: Thurneman - Cut off)

Refused slutar, där det började. I Umeå!

Den 15:e december gör Refused sin sista spelning (ja, man vet ju aldrig) på hemmaplan i Umeå. Som jag förstår det så spelar dom i Gammliahallen (Exel Arena, har aldrig hört det namnet). Förband Randy och Two White Horses och Råd Kjetil Senza Testa. Biljetter släpps 25:e oktober. Vet inget om biljettpriset. (men på övriga ställen verkar det ligga runt 250-300 kr


Sista turnen innefattar även Oslo, Malmö, Göteborg och Stockholm.

See you in the pit! Som bandet själv uttrycker det!

/Krister

Konserter man minns (för att man inte var där)

Ja, vad säger man, Refused spelade i Umeå i onsdags och jag var inte där! Har ju sett dom otaliga gånger när dom fanns "på riktigt", men det hade onekligen varit grymt kul att se dom igen. Hoppas fortfarande på en officiell spelning i Umeå, kanske i höst nån gång. Redan innan den här missen hade jag gått och tänkt på att göra en liten lista över spelningar som jag hade varit "nära" att gå på, men av en eller annan anledning har missat. Nu blev det ju än mer aktuellt, så här kommer listan.

1. Portishead på vattenfestivalen i Stockholm, typ 1997. Jag var där, hade biljett, såg flera andra bra grejer, men Portishead, hade jag vid den tiden inte lyssnat på, dom skulle precis börja, jag gick dit, lyssnade typ 15 sekunder, gick sedan ut igen till min sambo och sa " äh, det var bara nåt hip-hopband!" sen gick vi därifrån. Förmodligen ett av de större misstagen i mitt musikaliska liv.

2. Christian Fennesz på M.A.D.E. 2011 Jag visste att det var M.A.D.E. men ändå anmälde jag mig till en kurs i Stockholm, resonerade som så att "onsdagkväll kan dom ju ändå inte ha nåt jättestort", nu kanske Fennesz inte är jättestor, men det var i alla fall otroligt surt att inse att han skulle spela i min hemstad den enda dan jag inte var där. (men som tur var var det en bra kurs :-)

3. Refused Scharinska 2012 Har alltid tyckt att refused var bra live och skulle väldigt gärna se dom igen, särskilt på scharinska, trångt, svettigt och nostalgiskt, men som medelålders småbarnspappa, boende utanför stan, så har man helt enkelt inte koll på alla rykten längre, bara att inse.

4. Umeå Open missar: Jag har bl.a missat Motorpsycho, Afghan Whigs och The Magnetic Fields, en del gånger för att jag inte var på festivalen (en gång vet jag att vi spelade på hotellet i Vindeln, med vårt HC-band soapbox, en MYCKET, konstig kväll :-), minns tyvärr inte vilket år jag har missat vad), dessutom har jag en gång på Umeå Open missat Randy, helt enkelt för att det var knökfullt och jag kom inte in, dom spelade i Studion i källaren och det var kö upp för hela trappan och en bra bit ut i foajen. Agressiva vakter, folk som försökte tränga sig in och så vidare gjorde inte det hela trevligare, men surast var ändå att få gå därifrån snuvad på en garanterat bra livekonsert.

Nog om detta, ser fram väldigt mycket mot Umeå Open det här året. Thåström, I Break Horses, Zola Jesus, Anna Terheim, Deportees, Simian Ghost, mm,mm Hoppas bara att det inte blir för många krockar.

/Krister

Refused på Way out west!!!!!

Det här trodde man ju inte, men Refused är klara för Way out west, samt två spelningar i U.S.A.

Skulle ju onekligen vara kul att se dom igen. Verkar också som att det kan bli fler spelningar, men vet inte riktigt vart.

Här kan du läsa mer om deras resonemang och orsaker till att man tillslut har gått med på att spela.

/Krister

Invasionen och A Heavy Feather, recensioner

Som umebo, musik-intresserad, 70-talist mm så är det nog stor chans (eller risk) att man har stött på herrarna Sandström och Lyxzén och en del av deras musikaliska projekt. Själv har jag följt med på ganska när håll under hela 90-talet och jag har även lyssnat en del på Davids tidiga soloskivor, men på senare år har jag inte haft nåt större intresse för det dom har gjort. Visst var AC4 en kul adrenalinkick, men inget som gav mig nåt bestående, David Sandström Overdrive har visserligen gjort en del bra, men samma där, inte nåt jag har orkat engagera mig i. Dennis, Lost patrol har jag inte förstått mig på och när jag såg Invasionen live förra året så var det visserligen kul, för han är ju en stor underhållare, men bra var det inte. Så döm om min förvåning när jag nu i snart två veckor har lyssnat på Invasionens nya skiva "Saker som jag sagt till natten", varv efter varv. Det är faktiskt riktigt bra. ibland är Joy Division lite väl starkt närvarande, men det är väl troligen därför också som jag tycker att det är så bra. Låtarna "Arvegods" och "Sanningsenligt" är de som doftar allra mest av Joy Division. Men även resten av skivan är bra, lite dystopisk new wavepop, och alltihop är snyggt producerat av Henrik Oja, de krautiga gitarrerna och de ödsliga ljudeffekterna passar perfekt med de eftertänksamma texterna. Inte så mycket plakatpolitik här. Ganska personliga texter, sen har jag fortfarande inte riktigt kommit överens med mig själv om jag ska hissa eller dissa att Dennis texter ibland är skrivna på västerbottensmål. (det här är vad vi vart) Det kan ju ses som nån sorts statement, eller också bara som irriterande dålig svenska, men vilket växlar från gång till gång. Tillslut så måste även omslaget få sig en eloge. Även här luktar det en rejäl dos Joy Division, Ta fram "Closer" och titta på det, och jämför sedan med det här. Snyggt är det i alla fall, vinylen kommer i en glansig fold-out, precis som man vill att det skall göra.

Davids senaste projekt heter A Heavy Feather, David har hela tiden gjort mer experimentella skivor än Dennis, så är det även den här gången. Men trots att det är experimentellt så är det aldrig svårlyssnat. En hel del elektroniska och dansanta inslag. David sjunger bättre än någonsin, jag tycker att det låter en hel del Bowie ibland. Trots att det blandas både stilar och instrument ganska flitigt så känns det inte spretigt, bara omväxlande. Personligen gillar jag bäst första låten "the wrong animal" samt "trouble", duetten med Lovisa Nyström (från two white horses och säkert!) Men det finns fler låtar som är helt klart intressanta. Dessutom tror jag att den här skivan är en sådan som det tar lite tid att komma in i, så några lyssningar till så har jag säkert hittat fler favoriter. Det känns väldigt genomarbetat, inte alls någon framstressad skiva. Antagligen så lär det väl vara en skiva som får bra kritik, men inte säljer så mycket, brukar ju funka så när dom flesta bara vill ha all kultur färdigtuggat, bara att svälja. Tur i alla fall att det finns dom som gör nåt för oss som vill ha lite mer.
Till skillnad mot invasionens skiva så är jag dock inte imponerad över omslagslayouten. Väldigt tråkig!

/Krister

Ps. Invasionen spelar på lördag tillsammans med Syket på Profilteatern. Biljetter finns på Burmans musik. Kan nog bli en riktigt bra tillställning.

(soundtrack: Gadget - Remote)

Mer och mindre intressanta nyheter!

Moloken har släppt en video till en av sina låtar från nya skivan. Du kan bl.a. se den på Vk.se
På samma ställe kan man även läsa att Immortal och Entombed m.fl. kommer till house of metal 2012. Inför kulturhuvudstadsåret 2014 så kommer Norrlandsoperan att göra en symfoniorkesterversion av Refuseds skiva - The shape of punk to come, känns hyfsat surrealistiskt, men kan säkert bli intressant. En sak som känns än mer overkligt är att Whitecross spelar i Umeå näst vecka! )på riktigt alltså, det är inte första april, läs mer här.För typ 20 år sen åkte jag till Göteborg för att se dem. Det var också ungefär då som bandet gjorde en skiva som jag har lyssnat på, men tydligen finns dom än och spelar fortfarande. För er som inte har en aning, så spelar dom det som ibland kallas "white metal" (som inte har nåt med nån sorts white power att göra, utan bara var motsatsen till black metal) Dvs. Kristen hårdrock. Tillsammans md stryper, bloodgood och barren cross var nog whitecross ett av de största banden. Har trots allt en hel del nostalgiska minnen kring de första skivorna, så det kanske blir så att man måste pallra sig dit.

Ja, mer eller mindre konstiga nyheter, och dessutom är Gadaffi död, men det får nån annan skriva om.

Soundtrack: Beatles - white album

Bilsoundtrack

Har varit i inlandet några dagar, men är tillbaks nu. En av de viktigare sakerna att förbereda inför en resa med bil är att välja ut vilken musik man skall lyssna på i bilen. Nu är det naturligtvis att soundtracket ser väldigt olika beroende på om man åker själv, med familjen eller med nåt av sina rockband.

Den här gången var det familjen och således ett inte alltför oljudsspäckat program.

The Perishers - From nothing to one

Mago - Definition of raw moments from a different perspective

Sixteen Horsepower - Secret South

Sophie Zelmani - Precious burden

Beck - Sea change

Tom McRae - Just like blood

Skunk Anansie - Post orgasmic chill

Garbage - Version 2.0

Tages - Bästa

3 av skivorna skall jag berätta lite mer om, men nu är det för sent så det får bli imorgon.

/Krister

Soundtrack till det här inlägget: Refused - The shape of punk to come

Snor och hosta

En rejäl förkylning kom och sabbade den här helgens planer. Skulle hjälpa en kompis att flytta, men med tanke på att jag blev knäsvag av att gå nerför trappen i morse så var det bara att ställa in. Det fick bli en dag där jag växlade mellan att ligga och läsa och lyssna på musik, spelade lite TV-spel med sonen samt äntligen fick tid att se Final Exit DVD´n som medföljde vinylen "det egentliga västerbotten"

I alla fall två av spelningarna som finns med på DVD´n såg jag ju på plats när de ägde rum, sista spelningen på Galaxen-97 och reunionspelningen på Umeå Open -07, så en del nostalgi var det väl. Hela historien runt Final Exit är ju smått fantastisk. Dennis och David från Refused startade ett sidoprojekt, och med hemliga namn gjorde dom massa intervjuer där dom anklagade Refused för att vara mesiga, inte tillräckligt straight edge, mm,mm och stora delar av hard-core världen gick på det. (men här i Umeå visste väl de flesta hur det låg till) Det gick även rykten om stasdelen Teg, där Final Exit skulle ha vuxit upp i ghettoliknande miljöer. För er som inte är från stan kan man berätta att de dyraste villorna och dyraste BMW-bilarna står som tätast på Teg, så mycket ghettoliknande finns inte här. Men bjuda på en fantastisk och röjig liveshow, de kunde dom faktiskt göra på riktigt, det var inte bara uppdiktat. En del av låtarna på skivorna är också riktigt skön, svängig hard-core. Lyssna bara på Revenge Det rycker i "gammkroppen" och man blir sugen på en fet circlepit.

Men det är bara i teorin, i verkliga livet blir det en kopp te och sen lägga sig igen så man hinner bli frisk innan måndag.

/Krister