Under lördagskvällen såg jag fyra konserter, två som jag verkligen uppskattade och två som aldrig riktigt ville lyfta.
Först ut var Anna Von Hausswolff, har inte hört mer än en låt tidigare, men vet att Kning Disk brukar släppa intressanta saker så jag gick dit, och vilken konsert! Anna har en lite hes röst men som har enorma variationsmöjligheter. Dessutom är musiken också väldigt dynamisk. Hon spelar själv flygel och gör det med bravur, dessutom kompas hon av en gitarrist och en trummis. Gitarristen spelar väldigt smakfullt och på många ställen spelar han unisont med pianomelodierna, och det blir fantastiskt vackert. Trummorna är kanske lite högt mixade och tar nästan över ibland, på de riktiga crescendopartierna. Anna varvar svenska och engelska, men det är inget som stör. Vackert, dynamiskt, personligt, skulle man kunna sammanfatta det hela med.
På samma scen ca 10 minuter senare står gotlänningarna Pascal, jag tycker att den nya skivan "Orkanen närmar sig" är ganska trevlig lyssning. Tyvärr så når inte bandet fram ikväll, om det beror på att det är fel forum eller o det är nåt annat kan inte jag svara på. Bandet påpekar att det här är första gången dom spelar inför sittande publik och det känns säkert ovant, men när dom flera gånger nämner det så blir det nästan som att det bara är en ursäkt, nästan lite självömkande. Låtarna lyfter inte riktigt, det är segt och inte särskilt tight (vilket kanske inte är ett måste när det handlar om post-punk), men när det inte heller finns nåt riktigt driv så blir det mest segt. Efter varje låt så lämnar några personer salongen, naturligtvis känns det säkert frustrerande för bandet. Jag hoppas att jag får möjlighet att se dom live under förhållanden som passar dom bättre för jag tycker att dom har rätt många bra låtar, särskilt de som doftar Joy Division och Silverbullit.
Direkt efter Pascal går jag in för att se det största namnet på årets festival, no wave drottningen Lydia Lunch, hon har samarbetat med massor av ikoner, Sonic Youth, Nick Cave, Brian Eno, Einstürzende neubauten mm,mm. Enligt Lydia så skall hon bjuda på "A Psycho Ambient Soundtrack" och det går ut hårt med rejält noise på hög volym. Lydia börjar viska innan hon syns själv på scenen, man ser bara ett bildspel på storskärm, tillslut kommer hon in och ställer sig vid ett notställ där hon står och läser, fräser, spottar ur sig poesi. Men tyvärr är jag inte särskilt imponerad, bildspelet känns delvis lite epigt, visst är de inledande bilderna, som för tankarna till
Abandoned Places ganska snygga men när det sedan blir massa kaleidoskopfoton som ändrar färg så känns det mest som att hon har experimenterat med photoshop och borde ha lämnat det på hemmastadiet. Poesin känns också den ganska förutsägbar, första delen handlar (naturligtvis) om att storebror ser dig, att allt du gör registreras, att du övervakas, din mail, dina samtal, dina rörelser, vad du köper osv. Det känns inte särskilt aktuellt, det vet väl alla redan. Även det ambienta noiset, som jag antar skall vara skrämmande funkar inte på mig i alla fall, jag blir mest trött. Dessutom blir det otroligt fånigt när post-punkrebellen i en ytterst rebellisk handling krossar sitt vattenglas mot scengolvet. Nej, hon må vara en post-punk ikon, men det känns som att det hon gjorde nu, kanske var upprörande och "on the edge" för 20 år sen, men inte nu.
Sist ut av mina fyra konserter var Carla Bozulich. En amerikansk kvinna som jag inte har hört något av innan, vet bara att hon är med i ett av Constellationbanden (Evangelista) och det räcker för att man skall vara nyfiken, när musiken dessutom beskrivs som noisegospel blir man ju än mer intresserad. Inte för att jag gillar gospel, men det låter i alla fall som nåt jag inte har hört tidigare.
När vi har satt oss tillrätta säger hon till ljudteknikern "Make it loud, make people leave" och när duon sätter igång så är det rejält högt och rejält noisigt. Carla spelar på en väldigt överstyrd gitarr och hon kompas av den italienske experimentelle cellisten Francesco Guerri. Några minuters totalt drone/noise med distat cello och gitarr i bästa wolfmangleranda får de känsliga att lämna lokalen. Carla sjunger genom gitarren, sitter på golvet och skruvar med effekter osv och jag börjar tänka att det här kanske inte är så intressant ändå. Men i alla fall så när nästa låt kör igång så visar det sig att dom här två har mer att bjuda på. Riktigt vackert cellospel och helt fantastisk sång. Carla har en ganska mörk röst som får mig att tänka på Larkin Grimm. Sedan varvas drone/Noise låtarna med väldigt vackra, smärtsamma sånger, en del går i lite altcountrystuk, nån är bara hjärtskärande vacker och med endast cello som komp. Mot slutet ger sig Carla ut på en utflykt ut i publiken, hon kliver över stolarna och tar publiken i hand och sätter sig nästan i knät på en man, hela tiden sjunger hon på en låt och det är väldigt karismatiskt. Hon kommer in för ett extranummer, men hon hade gärna fått hålla på längre. Tack vare att dom varvade dronepartierna med mer vanliga låtar så blev det aldrig tråkigt.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att M.A.D.E. har lyckats väldigt bra. Att man lyckas få hit så stora namn som Lydia Lunch (även om hon inte impade på mig) och som förra året, Laurie Anderson gör ju att det alltid är spännande att se vad som skall presenteras. Om nån ansvarig skull råka läsa det här så har jag två tips på artister som jag är helt säker på att de skulle förgylla festivalen och passa väl in i konceptet. Steve Reich och allra helst Rhys Chatham, tänk att få se ett framförande av hans "A crimson Grail" här i Umeå, det vore helt underbart. MADE är också den festivalen som har lyckats bäst med att få med kvinnliga artister, både House of Metal och Umeå Open har varit väldigt mansdominerade, men här har det varit en bra blandning. Det är också roligt att det händer så mycket annat, inte bara musik, nu har ju jag varit lite tråkig på det sättet och i stort sett bara varit på musikevenemang, men det är ändå bra att det finns andra kulturformer representerade, det öppnar också upp för en mer spretig publik, vilket är ett plus.
Ser redan fram emot nästa års festival!!
Ps. Under tiden recensionen skrevs har jag lyssnat på Harmonia 76 och Polvo ds
