counter

söndag 20 maj 2012

Yes! I dream of noise!

Foam, med lustiga hattar.

Inte särskilt ofta jag skriver om riktig noise på min blogg, men igår var det ju dags för Noisebath, hela sex akter på samma kväll. Kan lätt bli lite mastigt, men eftersom alla ändå spelade ganska kort så tyckte jag att det funkade. Först ut var Foam, som inte direkt spelar noise, men det utlovades ju även experimentell musik, och där kan dom nog passa in. Psykedelisk rock med blås skulle jag kalla det. Personligen gillade jag bäst den första långa låten med ganska monoton basgång.

Noisebath-arrangören Daniel Lund spelade tillsammans med Sofia Kurkinen, mörk musik, mörk backdrop och mörk musik. Mer ambient än noise, men rätt trevligt. Sedan var det dags för den första noise-akten, O.M.S-N.M.A. från Belgien, tyvärr så tyckte jag att det var lite tråkigt, visst gjorde han en del häftiga ljud, men det känns som att det fanns ingen tanke och ingen struktur, jag är väl antagligen inte tillräckligt "true" när det gäller noise.


Hjorten

Nästa person på scenen var Johan Hjort, eller Hjorten som han kallar sig. Här blev det mer intressant, dels en backdropfilm (med ljudvågor) men sedan använde han en hel del små roliga elektronikprylar för att skapa ljud med.



Audio Warfare

Audio Warfare är rutinerad och det märks, här är det ganska hård rytmisk industri/noise som gäller, tänker på band som t.ex. Brighter Death Now och In Slaughter Natives, han har ingen backdrop men han rör sig på scenen och man ser att han jobbar på med att skapa en del ljud, det är alltid kul när man ser vad dom gör och när inte allt är förinspelat.


Manifest

Sist ut är Manifest, enligt mig är han även bäst ikväll. Riktigt hård industri, ibland med ambienta inslag, lite som Lustmord, men i ett parti är det värsta dronekänslan också. Han har också backdropfilm, nästan lite för "industriklyschigt" men ändå väldigt passande till musiken. Det är en ohelig blandning av gamla skräckfilmer, tortyrredskap, fallande bomber och svampmoln, mörkt och apokalyptiskt, precis som musiken. Han använder också en hel del andra ljudkällor än datorn.

Publiktillströmningen är oväntat stor och det är riktigt trångt i lokalen ibland, vilket måste betecknas som en succé när det handlar om en så här pass smal genre. Daniel var grymt peppad och förhoppningsvis kan det väl leda till att det inte behöver ta 6-7 år till nästa gång det kan bli en noise/industri/ambient konsert i Umeå.

/Krister

torsdag 17 maj 2012

Megastor rea!

Cd-skivor är svåra att sälja nuförtiden, tyvärr, men jag försöker omvandla mina cd-skivor i distrot till pengar, som kan läggas på att skaffa mer vinyl istället.

Däför så är alla "ordinariepris" cd´s nu till salu för halva priset. Skivorna hittar du här. Det är alltså halva priset av det som står på den här sidan. Jag har även massor av cd-skivor som är ännu billigare (10 kr styck, 30 kr styck osv) på den här sidan. Där hittar du även lite vinyl, men som sagt var är det mest cd-skivor jag säljer ut. Rean gäller hela maj månad och det är först till kvarn som gäller, många av skivorna finns det bara en eller två av. Frakt tillkommer på alla skivor, om du inte bor i närheten av Umeå, då kan vi ses nånstans och överlämna dom.

/Krister

Noisbath på fredag!

Nu på fredag är det dags för Noisebath. 6 stycken artister som bjuder på experimentell musik, noise, ambient osv. Har ingen större koll på de olika banden, men känner att jag borde åka dit bara för att det ordnas en sån här grej, det är ju inte så många gånger per årtionde det förekommer noiskonserter i Umeå. Man håller till på Verket och enligt uppgift skall det vara frivilligt inträde (dvs, bidrag med bensinpengar till artisterna som kommer från andra ställen)

De som skall uppträda är: Foam, Daniel Lund & Sofia Kurkinen, O.M.S- N.M.A., Hjort, Audio Warfare, Manifesto

Ungefärlig starttid verkar vara 19.30

Får bara se nu om jag kan ta mig dit, har lite krångel med bilen och vet inte om man hinner få hjälp imorgon. Annars så kan det ju i bästa fall gå ta sig dit med buss (men det är värre med att ta sig hem :-) Men jag kommer att göra mitt yttersta för att i alla fall kunna va där ett tag.

/Krister

Ps, är förresten snart klar med min genomgång och uppdatering av de olika distrolistorna, så fort det är klar utlovas en stor rea på cd-skivor framförallt, men även en del vinyler. Ds

söndag 13 maj 2012

Lördag på MADE

Lördagkvällen inleder jag med att lyssna på Islaja, en finsk sångerska som gör någon sorts psykedelisk electro, jag tänker närmast på Zola Jesus och Fever Ray, trots att hon sjunger på finska så lyckas hon fånga mig, hon sjunger väldigt bra och varierat, dessutom har hon massa coola effekter på rösten emellanåt. Hon använder sig också av lite olika flöjter, lergök, en liten klocka samt en manick som är nån sorts hemmabyggd oljudsmaskin (circuit-bending)


Mot slutet så ligger hon ner på golvet och sjunger, väldigt mycket inlevelse. Lite strul, med rundgång som följd, förstör en låt i mitten, men hon tar nya tag och är snart tillbaks igen.

Man kommer ihåg att hela festivalen är på operan när man möts av en sån här lapp. Tror inte en sådan behövs på en rockfestival där de flesta brukar gå på rockkonserter. Har aldrig sett nån sån upplysning på House Of Metal i alla fall.

Kvällens nästa inslag var Mattias Alkberg. Jag har sett honom nån gång för länge sen och sen har jag ju sett Bear Quartet några gånger, men jag har egentligen aldrig fastnat för det. (i alla fall inte live, Bear Quartet gillar jag på skiva) Men idag lyckades han (och bandet) fånga mitt intresse. Konserten varvas med diktläsning och sång. Trots att musiken är bra och välspelad så sitter jag och längtar till nästa dikt. Han läser dikter från någon av sina samlingar och jag förstår att det här är något jag måste kolla upp. Det påminner lite om Bruno K.Öijer, i alla fall sättet som han framför dikterna på, han står och gungar lite som om han sjöng och gungade i takt till musiken. Dikterna är både mörka men ändå fyndiga och ibland med glimtar av hopp. Har man inga förväntningar så är det ju lättare att blir nöjd, men det här var faktiskt riktigt bra.

Efter Alkberg gick jag och lyssnade på Fred Frith & Cosa Brava. Fred är avant-garde rockens Jimi Hendrix sägs det. Han har bl.a spelat med Henry Cow. Men jag känner rätt snabbt att det här inte är något för mig. Visst spelar dom otroligt tight och proffsigt, är särskilt imponerad av violinisten. (kul att se en violinist med lika många effektpedaler som en gitarrist) Men musiken är alldeles för mycket funk/fusioninspirerad för att jag skall klara av det. Det förekommer knappt en rak fyrtakt på hela tiden. Jag sitter kvar hela tiden ändå, för det är inte dåligt, men det är definitivt inget jag behöver lyssna på på skiva.

Allra sist skall så Tant Strul spela. Jag har aldrig lyssnat på dom, men tänker att jag måste ge dom en chans. Men jag börjar också vara rätt trött efter att ha varit på mängder av konserter, fyra dagar i rad, så efter tre låtar ger jag upp. Det är väl samma här, det är inte dåligt, men jag orkar inte, det är ganska skränigt, och huvet är överfyllt av intryck. Så jag låter någon som kan mer om dessa damer skriva hur det var. Det jag kan säga är att de verkade väldigt laddade och det kändes inte som några trötta tanter på scenen, utan dom gav allt.

Snabb sammanfattning av festivalen:

Bästa konsert: First Aid Kit
Vanligaste synth: Nord
Vanligaste effekt: Loop och delay
Publik: Väldigt blandad, men högre snittålder än Umeå Open.
Ovanligast: Feeding Frenzy

MADE är så mycket mer än en musikfestival, det är upplevelser för alla sinnen. Dom vågar också ta hit artister som väldigt få har hört talas om, men som ändå håller hög klass, dessutom så verkar MADE ha ett medvetet genustänk. Har inte räknat, men väldigt många kvinnor på scenerna. Det är enormt positivt att även inom så här pass smala genrer lyckas hitta kvinnor som är proffsiga på det dom gör. Ta bara Missy Mazzoli som exempel. Inom modern komposition är det nog oftast män som lyfts fram, men här har vi en kvinnlig kompositör av rang och samtliga musiker hon har med sig är också kvinnor. First Aid Kit är ett annat exempel. Starka tjejer som vågar ta för sig, dom måste ju helt enkelt vara fantastiska föredömen för yngre tjejer som vill hålla på med musik.

Nog om detta, här följer en önskelista på artister som jag skulle vilja se på MADE.
Rhys Chatham ( framföra A Crimson Grail), Eric Chenaux, Björk, Tom Waits, Clogs, Stina Nordenstam, Es (finland), Johánn Johánnson (Island), Max Richter, Bad Sector, Brian Eno, Steve Reich, Patti Smith, Deaf Center, Tim Hecker, Kemialliset Ystävät, Nadja (eller Aidan Baker solo), White Rainbow, Stars of the lid. Listan skulle försåt kunna göras hur lång som helst, men alla dessa band och artister tycker jag skulle passa utmärkt på MADE

/Krister

lördag 12 maj 2012

Magisk fredag med First Aid Kit


Fredagen inledde jag med att se Sound Kitchen. En konsert med Fast Forward, som låg bakom matkonserten/installationen häromdagen. Här spelar han solo på olika köksredskap och en trumma. Det är väldigt Cage-inspirerat, slumpmässigt men ganska underhållande. Han kastar grytor, spelar med slevar, flugsmällor, stekspadar, steker mandlar i olja osv. Som sagt, lekfullt och kul, men inget som kanske etsar sig fast som en stor konsertupplevelse.



Bara minuter efter den konserten är det dags för First Aid Kit. Jag är lite orolig att dom skall överproducera så att det blir för mycket pop, men som tur var så har dom valt att hålla det hela avskalat. En keyboard, akustisk gitarr och trummor är allt som finns på scenen. Dom kör mest material från den senaste skivan, A Lions roar. Det är otroligt samspelt och deras stämsång sitter som gjuten. Båda två har verkligen starka röster och dom vågar ta plats på scenen, dom röjer omkring ganska friskt. Trummisen spelar väldigt smakfullt och hjälper också till med stämsång ibland. Med tanke på hur unga dom är så är det grymt imponerande hur väl komponerade låtarna är och hur genomtänkt allt är. Visst har dom säkert fått hjälp av de olika producenter som har varit inblandade, men ingen kan ta ifrån tjejerna deras storhet, både som sångare, instrumentalister och låtskrivare. Mest gåshud får man av den helt akustiska Ghost Town som dom framför utan mikrofoner, framme på scenkanten. Men även Emmylou och Lions roar är riktigs gåshudsframbringare. Dom är väldigt ödmjuka men utan att verka mesiga.


Efter konserten så signerar dom skivor och säljer tröjor, skivorna tar slut ganska fort, vilket ju måste betecknas som helt fantastiskt idag när folk knappt köper skivor (då hade dom ändå inte med sig vinyl) Även här, utanför scenen är dom väldigt ödmjuka och verkar hur trevliga som helst, inga divafasoner. Kommer definitivt att se dom igen om dom kommer tillbaks (vilket dom lovade från scenen) Jag är ju en ivrig supporter för alla möjliga svåra och smala musikstilar, men måste nog ändå erkänna att den här konserten är höjdpunkten på hela festivalen hittills. Men naturligtvis skulle MADE inte vara den festival det är om inte alla smala grejer fick plats och det har varit många andra bra konserter också.


Hängde kvar ute i foajen och märkte inte att klockan sprang iväg, så jag missade ca 20 minuter av Missy Mazzoli & Victoire, hade ingen aning om vad det var, men det visade sig vara högst intressant musik. En sextett kvinnor från New York som skapade modern klassisk musik, med stråkar, synthar, klarinett och röst. En del tyckte jag kändes väldigt inspirerat av Terry Riley och Steve Reich, ångrar naturligtvis så här i efterhand att jag inte gick in tidigare men hann ändå se drygt hälften. Sånt här lär man ju inte få se nån annanstans är på MADE. Dom skall även ha en eloge för att dom är duktiga på att lyfta fram kvinnliga artister och konstnärer. Inom den experimentella musiken är det precis som inom många andra genrer ett stort överskott på män, så det är verkligen befriande att se kvinnor som vågar ta plats och våga göra annat än att sjunga vackert och spela fint på sina keyboards. (som är det som oftast visas upp när det handlar om kvinnor och musik)



Jag avslutade sedan kvällen med en dos livespelad klubbtechno av tyskarna Brandt Brauer Frick. Väldigt dansant och klubborienterat men med tyngd, även kul att så pass mycket var live, synthtrummor och synthar spelades live, sedsan var det naturligtvis förinspelade grejer och sequensers osv, som livemixades på scenen. Men ändå, trots sväng och röj så blir det lite för enformigt med den typiska "tysklandskaggen". Jag vill ha mer variation (tänk autechre) men då blir det å andra sidan svårt att dansa. Här tog stora delar av publiken över scenen och dansade där, till arrangörernas fasa, det var ju i den här lokalen som golvet rasade vid en konsert för några år sen. För att orka med lördagen också så gick jag efter drygt halva konserten.

/Krister

MADE-festivalen sammanfattning Onsdag/Torsdag


Min önskan skulle vara att jag hann skriva efter varje kväll, men så ser det inte ut. SÅ här kommer en kort sammanfattning av de tre dagar som har varit hittills.

Onsdag såg jag följande:
John Cale. Legendarisk man med ett förflutet bl.a i Velvet underground men också som producent och en lång solokarriär. Själv har jag inte lyssnat på hans sologrejer, så jag hade egentligen inga förväntningar alls.
De tre medmusikerna hade lätt kunnat vara hans barn, men det är inget som stör. Dom spelar bra, men ibland lite för mycket, enligt mig. Trots att John har fyllt 70 så finns det inga trötthetstecken i hans sångröst, den är klar och kraftfull, han spelar både gitarr och keyboard med bravur också. Musiken är väldigt blandad, men har man en 40-årig karriär bakom sig så har man väl hunnit prova en del. Mycket material är tydligen ganska nytt och oväntat hårt. En del låtar har ett funkigt driv som får mig att tänka på Faith no more. Sammanfattningsvis så kan jag väl säga att det var en bra konsert men inget som gav mig någon musikalisk wow-känsla.

Direkt efter Cale gick jag och såg Sainkho Namtchylak. En folksångerska/strupsångerska från Tuva-regionen mellan Sibirien och Mongoliet. Här får man verkligen uppleva nåt nytt, hon sjunger omväxlande kraftigt och så svagt så det kanppt hörs, hon spelar mungiga och handtrumma, ibland dansar hon runt i rummet, men oftast sitter hon på en stol. I bland är det mörk guttural strupsång och ibland skärande ljusa toner, man fascineras i alla fall hur en människa kan åstadkomma såna ljud. När hon kompar sig själv med mungigan och samtidigt sjunger är det som allra bäst. "Ancient electronics" kallar hon mungigan för och den har verkligen ett ljud som låter som nån synth körd genom en phaser.





Onsdagkvällen avslutas med "Feeding Frenzy" som är en blandning av installation, konsert och restaurangbesök. Man får sätta sig vid dukade bord, uppe på scenen i Black Box, fyra kockar står uppradade och lagar mat, alltihop filmas och visas på storskärm. Lokala musiker sitter bakom kockarna och spelar improviserad musik, dom har tydligen fått vissa angivelser om att vid vissa tidpunkter skall dom intensifiera, eller dra ner eller andra instruktioner, men på det stora hela är det rätt fritt. Vem som får maten är också slumpmässigt, så fort någon maträtt är färdig så bärs den ut och kyparna väljer vem som skall få maten. Vid mitt bord fick i alla fall alla ta del av maten, men inte så att alla fick lika mycket, fördelningen mellan förätter, varmrätter och efterrätter varierade också. Ett tag in i konserten så upptäckte jag också att det satt folk på läktarplats som tittade på när vi satt där och åt, en högst surrealistisk upplevelse, men ofantligt kul. Vid vårat bord kände vi inte varandra sen tidigare, men nyfikenheten kring de olika maträtterna (som alla var vegetariska) gjorde att vi efter ett tag satt och provsmakade från varandras tallrikar, som en liten familj.

En sån här grej är en av sakerna som gör MADE till så mycket mer än en musikfestival.

Torsdagkväll såg jag:

Wounded Knee, modern folksångare från Scotland som använde enbart sin röst och en loop-pedal. Till en film med landskapsbilder från norra Scotland passade den meditativa musiken väldigt bra.


Efter några minuters paus så var det dags för Råd Kjetil Senza Testa att äntra samma scen. Även dom spelade bakom filmduken. Den här gången var det en betydligt mer vardaglig film, med inredningsdetaljer från någon äldre persons hus, förmodligen i västerbottens inland, det var uppstoppade fåglar, korsstygnstavlor, almanackor från den lokala närbutiken, foton på barn, gamla bröllopsfoton och allt som man känner igen från sin mormors hus. Musiken upplevde jag vara indelad i några olika partier. Det inleddes med ett rätt hårt noiseparti för att sedan gå över i ett lite lugnare parti, kändes lite som att det saknades något där, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Efter det kom ett parti som var riktigt grymt, väldigt krautinfluerat med analoga synthar på apreggio. Ganska mycket Tangerine dreamvibbar fast med snygga gitarrslingor också. Det här var nog konsertenshöjdpunkt. Som avslutning kom ett vackert gitarrbaserat post-rocks parti, i stil med mogwai eller gamla explosions in the sky. Bra var det i alla fall, men gillade förra årets film mer.



Sen var det dags för kvällens stora stjärna Blixa Bargeld, känd som sångare i Einstürzende Neubauten och gitarrist i the Bad seeds. Hit kom han solo och med två looppedaler och en ljudtekniker. Man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig, men han visade snabbt att man inte skulle få se nån gravallvarlig gothpoesi i alla fall. Det liknade snarast ett standup-set men ljudsatt med udda ljudeffekter. Bl.a fick vi vara med att bygga upp en skalenlig modell av vårt solsystem, med bakgrundsstrålning, planeter, asteroider, månar, sol och kometer, allt uppbyggt med Blixas ljudeffekter. Som avslutning (extra nummer) bjöd han på en soloversion av Neubautenlåten Negative Nein från gamla klassikern "kollaps" Jag var väldigt nöjd och många med mig, kan dock tänka mig att det var lite för smalt för en del samt att det även kan vara lite svårt för en del tillräckligt nihilistiska gothare att se sin ungdoms gothindustriidol uppträda som en komisk farbror iklädd kostym och väst.

Avslutade med att se några låtar med Iva Bittova, folksångerska och violinist från Tjeckien. Det här var också bra, hon har en kraftig röst och sjunger väldigt varierat. Påminner mig om Carla Bozulich (Evangelista) som gästade festivalen för några år sen. Men jag börjar känna mig så trött och skall upp och jobba dan efter så jag stannade inte riktigt hela tiden ut.

/Krister

torsdag 3 maj 2012

Lite fullt upp nu!

Går dåligt att skriva nuförtiden, men det händer saker ändå hela tiden. Nu på söndag är det skivmässa, tar med både gammalt och nytt och tänker fortsätta att rea ut cd-skivor. Nästa vecka är det dags för MADE-festivalen. Veckan efter det så är det dags för Noisebath igen, typ 6 år sen sist, så det måste man ju stödja. Noise och industrikonserter är inte direkt vanliga på dessa breddgrader. Som om inte det vore nog så spelar Moloken och This gift is a curse i slutet av månaden. (sen i Juni kommer b.la Soundtrack of out lives till täfteåfestivalen, men det är en senare fråga.)

Just nu ligger fokus på skivmässa och MADE. Men skall försöka hinna med en uppdatering av distrolistorna under veckan efter skivmässan.

I övrigt så missbrukar jag Meshuggah - Koloss

/Krister