Fredagen inledde jag med att se Sound Kitchen. En konsert med Fast Forward, som låg bakom matkonserten/installationen häromdagen. Här spelar han solo på olika köksredskap och en trumma. Det är väldigt Cage-inspirerat, slumpmässigt men ganska underhållande. Han kastar grytor, spelar med slevar, flugsmällor, stekspadar, steker mandlar i olja osv. Som sagt, lekfullt och kul, men inget som kanske etsar sig fast som en stor konsertupplevelse.
Bara minuter efter den konserten är det dags för First Aid Kit. Jag är lite orolig att dom skall överproducera så att det blir för mycket pop, men som tur var så har dom valt att hålla det hela avskalat. En keyboard, akustisk gitarr och trummor är allt som finns på scenen. Dom kör mest material från den senaste skivan, A Lions roar. Det är otroligt samspelt och deras stämsång sitter som gjuten. Båda två har verkligen starka röster och dom vågar ta plats på scenen, dom röjer omkring ganska friskt. Trummisen spelar väldigt smakfullt och hjälper också till med stämsång ibland. Med tanke på hur unga dom är så är det grymt imponerande hur väl komponerade låtarna är och hur genomtänkt allt är. Visst har dom säkert fått hjälp av de olika producenter som har varit inblandade, men ingen kan ta ifrån tjejerna deras storhet, både som sångare, instrumentalister och låtskrivare. Mest gåshud får man av den helt akustiska Ghost Town som dom framför utan mikrofoner, framme på scenkanten. Men även Emmylou och Lions roar är riktigs gåshudsframbringare. Dom är väldigt ödmjuka men utan att verka mesiga.
Efter konserten så signerar dom skivor och säljer tröjor, skivorna tar slut ganska fort, vilket ju måste betecknas som helt fantastiskt idag när folk knappt köper skivor (då hade dom ändå inte med sig vinyl) Även här, utanför scenen är dom väldigt ödmjuka och verkar hur trevliga som helst, inga divafasoner. Kommer definitivt att se dom igen om dom kommer tillbaks (vilket dom lovade från scenen) Jag är ju en ivrig supporter för alla möjliga svåra och smala musikstilar, men måste nog ändå erkänna att den här konserten är höjdpunkten på hela festivalen hittills. Men naturligtvis skulle MADE inte vara den festival det är om inte alla smala grejer fick plats och det har varit många andra bra konserter också.
Hängde kvar ute i foajen och märkte inte att klockan sprang iväg, så jag missade ca 20 minuter av Missy Mazzoli & Victoire, hade ingen aning om vad det var, men det visade sig vara högst intressant musik. En sextett kvinnor från New York som skapade modern klassisk musik, med stråkar, synthar, klarinett och röst. En del tyckte jag kändes väldigt inspirerat av Terry Riley och Steve Reich, ångrar naturligtvis så här i efterhand att jag inte gick in tidigare men hann ändå se drygt hälften. Sånt här lär man ju inte få se nån annanstans är på MADE. Dom skall även ha en eloge för att dom är duktiga på att lyfta fram kvinnliga artister och konstnärer. Inom den experimentella musiken är det precis som inom många andra genrer ett stort överskott på män, så det är verkligen befriande att se kvinnor som vågar ta plats och våga göra annat än att sjunga vackert och spela fint på sina keyboards. (som är det som oftast visas upp när det handlar om kvinnor och musik)
Jag avslutade sedan kvällen med en dos livespelad klubbtechno av tyskarna Brandt Brauer Frick. Väldigt dansant och klubborienterat men med tyngd, även kul att så pass mycket var live, synthtrummor och synthar spelades live, sedsan var det naturligtvis förinspelade grejer och sequensers osv, som livemixades på scenen. Men ändå, trots sväng och röj så blir det lite för enformigt med den typiska "tysklandskaggen". Jag vill ha mer variation (tänk autechre) men då blir det å andra sidan svårt att dansa. Här tog stora delar av publiken över scenen och dansade där, till arrangörernas fasa, det var ju i den här lokalen som golvet rasade vid en konsert för några år sen. För att orka med lördagen också så gick jag efter drygt halva konserten.
/Krister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar