Meshuggah, Kongh och Swarm på Idun.

Först ut den här kvällen var Swarm. Jag hade aldrig hört dom innan och det var nog inte så många andra heller som hade gjort det. Väldigt lite folk var det. Men dom spelade sitt set för oss som var där.

Swarms musik är väldigt långt ifrån Meshuggahs, men det är rätt skönt, det skulle bli för mycket att matas med tre band i samma genre. Swarm spelar snarare någon slags punkig rock´roll, ibland med lite post-hardcore-vibbar. Det känns lite spretigt, men i alla fall de två sista låtarna tycker jag är riktigt bra och jag kan tänka mig att det låter bra på skiva. 

Nästa band på scen är Kongh. Jag har sett dom live en gång för några år sedan och har lyssnat rätt mycket på dom på skiva. Nya skivan är lysande, så mina förväntningar är rätt höga, och i stort så infrias dom. 4 långa doomepos avverkar dom, varav två från den nya skivan. Jag gillar deras mix av klassisk doom och lite thrashiga inslag. Växlande doomsång och growl. Sången låter riktigt bra även live.

Jag hör en del prata om att det går för långsamt, och kan väl tänka mig att i Meshuggahs publik så finns det en hel del som vill att det skall gå fort, men jag njuter, gillar när dom vågar hålla kvar samma riff långa stunder. Sista låten är dessutom en, med doom-mått mätt, riktigt snabb låt, så stora delar av publiken verkar i alla fall börja våga röra på sig lite. Det har hänt en hel del sen förra gången jag såg dom, mer säkerhet på scenen, mycket mer attityd och mer samspelt, dessutom gör ju professionellt ljud och ljus sitt.

Kongh´s basist och hans Orange!

Kongh´s gitarrist och hans Orange!

Kongh doomar Umeå!

Meshuggah!

Efter lite omriggning är det dags för Meshuggah. Det är många år sedan jag såg dom nu, men man vet ju vad man får så att säga. Meshuggah är som en maskin, som dessutom fungerar och är välsmord, det är inget som trasslar, haltar eller visar minsta lilla tecken på att vara instabilt. Jag slås av hur otroligt industriellt en del av låtarna låter. Den stora skillnaden mot tidigare gånger jag har sett dom är att det nya materialet faktiskt är lite enklare och svängigare, men kan stå och gunga med i fyrtakt ibland, sedan kan rytmerna ligga lite kors och tvärs över varandra, men grunden är vanlig rocktakt, vilket ökar svängfaktorn. Man måste ju imponeras av Meshuggahs enorma tighthet, det är som att deras hjärnor är sammankopplade via en central enhet, som dessutom är kopplad till ljusbordet, det är en grymt imponerande ljusshow som följer med i alla olika markeringar på ett imponerande sätt.

Snyggt ljus var det gott om!

Skall jag kritisera något i deras musik så är det möjligtvis sången som är lite fantasilös, det är liksom samma läge hela tiden. Man märker också att medlemmarna rör sig mindre på scenen nu än förr, men Jens Kidman (sångaren) bjuder i alla fall på en hel del roliga robotdanssteg och ovanliga sätt att röja på.

Metalgiganter i motljus!

Precis när tonerna från sista låten ringer ut och bandet lämnar scenen, så går brandlarmet, först tror man nästan att det ingår i showen, men en röst uppmanar oss att lämna lokalen. Det tar en stund att utrymma och precis när vi är på väg ut genom huvudentren så får vi veta att vi kan komma in igen. Uppenbarligen hann en del ge sig av, för det är glesare i leden, när Meshuggah efter ca 20 minuters paus får komma in och köra extranummer, det hör väl inte till vanligheten att det är bandet som får ropa in publiken, men nu var det så.

Precis som sig bör så känner man sig lite mörbultad, fascinerad och lite uppgiven (när det gäller sina egna musikaliska färdigheter) efter att man har sett den här maskinen tröska sönder allt i sin väg, men det är ändå med ett stort leende på läpparna som man lämnar stället.

Wintergatan på Scharinska

Trångt på Scenen

Jag såg Wintergatan på Scharinska i lördags. Det var en synnerligen angenäm upplevelse. 4 multiinstrumentalister som verkligen gav allt och bjöd på en fantastisk konsert. Dom hanterade instrumenten med bravur, ibland flera instrument samtidigt och ibland med snabba byten mellan olika instrument. Det lär ha krävts en hel del planering för att få till allt. Men det blir aldrig till någon sorts pretentiös uppvisning utan det är hela tiden lekfullt och med glimten i ögat. Det är enormt underhållande bara att se på alla de olika instrumenten. Dels en hel del akustiska instrument, dragspel, mandolin, dulcimer, xylofon osv, men även analoga synthar och diverse hemmabyggen. Musiken är rätt svår att beskriva, men det är instrumentalt och låter som en blandning av ett soundtrack till en fransk journalfilm och lite efterklang eller múm doftande post-rock, ibland med betydligt mer dansanta inslag. Sista låten för kvällen är den 14 minuter långa Paradis från debutskivan. Här visar dom att dom även kan spela rock. 

Ser dom gärna igen. Väldigt underhållande och nyskapande.

Massa roliga instrument.

Theremin, kanske det mäktigaste instrumentet.

/Krister

Lördag på Umeå Open (dagen när MF/MB för evigt förändrade världen)

The Coathangers

Jag kommer tidigt för att undvika kö och det är tur, för först av allt ikväll spelar the Coathangers nere i Äpplet. Det visar sig vara helt galen punkrock framförd med en enorm dos spelglädje och galna infall. Musikaliskt så är det inget som är krångligt eller svårt, inte särskilt tight heller, men det är ingen som bryr sig. Spelglädjen och attityden sopar bort alla sådan funderingar. Dom byter instrument med varandra, så alla hinner med att spela trummor och gitarr. Gitarrsolon är det inte tal om, men däremot en hel del manglande som tidiga sonic youth. Alla som är där smittas av glädjen och jag lovar att detta band kommer att få massor av folk som skulle vilja spela, men inte tror att dom kan, att våga plocka upp  instrument och starta ett band. Med så mycket attityd behöver man inte kunna spela!

Den grymt coola trummisen i the Coathangers! (dvs, den som oftast spelade trummor)

Sedan är det dags att glida runt lite. Sätter mig för att vila benen en stund där Mando Diao skall spela (dom är visst kvällens stora dragplåster om man ser till publiktillströmningen) men jag fattar ingenting, jag måste gå ut, trots att jag gärna hade vilat benen ett tag till. 

Går sedan förbi Nemis-scenen där de minsta banden spelar. Där fastnar jag för Molotov Jive, från värmland. Dom spelar trevlig gitarrbaserad indie, kanske inget revolutionerande, men en väldigt bra sångare och bra låtar.

 Molotov Jive

Efter en stund är det dags för bandet med det coolaste namnet: And you will know us by the trail of dead. Jag är inget jättefan och har framförallt inte hört någonting alls av deras nya skivor, men det är ändå väldigt kul att se. Det är högintensiv gitarrrock. ibland påminner det lite om At the Drive-in, hela tiden är det fullt med energi, väldigt tight och med en hel del utrymme för kaskader av gitarroljud. Som sista låt kör dom en lång låt somslutar och börjar om massor av gånger och varje gång med vågor av noisegitarrer. En riktigt skön och behövlig noisedusch, när man börjar vara lite trött.

And you will know us by the trail of dead.

MF/MB

MF/MB

Sist ut på min planeringslista är MF/MB. Jag har redan skrivit att jag ser fram mot att se dom. Har lyssnat en del på nya skivan "Colossus" Men än vilka förväntningar jag hade så kunde jag inte förstå hur bra det skulle vara. Med dubbla trumset, trummaskiner, synthar, bas och gitarr så kör dom fullständigt över oss, det är som att malas ner, tröskas sönder i en monotont malande maskin, men samtigt älska varenda sekund av det. Ibland spelar båda trummisar samma sak och ibland kompletterar dom varandra med olika komp. Som grund till många av låtarna ligger hårda monotona synthslingor, som dessutom kompletteras med analoga spaceswisch. Bandet har två sångare, en manlig, som dansar omkring med spasmliknade rörelser, minst lika neurotiskt som Ian Curtis, den kvinnliga sångerskan är lite mer kontrollerad, men väldigt med, hon sköter dessutom syntharna. Ju längre in i spelningen dom kommer ju mer intensivt blir det. Mot slutet är jag och flera andra helt uppe i varv, man kan inte förstå hur man kan få uppleva något så fantastiskt av ett band som inte är världkändisar, det borde dom vara. Dom är som ett rockigare Paper, ett överspeedat Silverbullit eller ett krautigare Joy Division för 2010-talet. Håll utkik i distrot om ett tag, för jag skall göra vad jag kan för att ta in deras skivor, tyvärr hade dom inte med några igår. När det var slut så är jag helt uppspeedad, väldigt mycket känslan av "I´m in love and I want to tell the world" Man vill bara berätta för alla om det fantastiska man just har upplevt. Hela vägen hem ler jag bara fånigt för mig själv. Klockan tre gick jag och la mig och tänkte att jag kommer aldrig att kunna somna, men med Loscil (ambient downtempo electronica) i hörlurarna lyckas jag tillslut få ner pulsen så pass att jag hann sova några timmar innan det var dags för skivmässa, men känslan av att ha sett en fantastisk konsert, den sitter kvar även idag. Tack Umeå Open, tack Popaganda och framförallt tack MF/MB

 MF/MB

 MF/MB

Syket, Nicole Sabouné och First love, last rites på Scharinska

 Torsdagkväll på Scharinska och det hyllade Umeåbandet Syket har releaseparty för sin andra skiva "Can you keep a secret" Under kvällen spelar även Nicole Sabouné och First love, Last rites.

 

 Syket.

Först ut är Syket. Det är ganska mycket folk, varmt och trångt i spanska salen, men även på scenen. 7 personer på Scharinskas lilla scen är ingen lek. Syket spelar, av förståeliga skäl, mest låtar från den nya skivan. Eftersom den släpptes i veckan så har jag bara hunnit lyssna typ två varv på den. Men det känns att Syket har försökt göra en uppföljare som inte skall låta likadant som den första, på gott och ont om jag får säga min mening. Jag älskar den shoegaze-inspirerade psykedeliska rocken i låtar som Grillstugan och let it heal på debuten, på den nya skivan får syntharna ta betydligt mer plats, men jag tycker att dom använder lite väl mycket 80-talssmetiga synthljud. På vissa håll finns fortfarande shoegazevibbarna kvar, men det är mer flörtar med manchestersoundet, mer dansant. Jag skall inte döma ut skivan, utan lyssna mer, men när dom avslutar med Grillstugan, så blir det för mig bara en stor uppenbarelse över hur mycket jag har stått och saknat det gamla soundet. Kalla mig bakåsträvare eller vad ni vill, men jag står för det.

Nicole Sabouné

Efter lite paus är det dags för Nicole Sabouné, jag har inte hört mycket av eller om henne tidigare. Bara de två singlarna. Desto roligare då när man får en glad överraskning. Nicole och bandet bjuder på en väldigt energifylld och nervig liveshow. De första låtarna i setet är riktigt bra post-punk, det andas både gamla ikoner som Joy Division och tidiga the Cure, men finns även kopplingar till band som Paper. Den första singeln "Unseen footage from a forthcoming funeral" är en riktig hit. Men det trevligaste är som sagt hur hög kvalitet det är på låtarna som inte finns att lyssna på någonstans än, det bådar gott inför ett kommande album.

Nicole Sabouné

                                      

 Nicole Sabouné och delar av bandet.

                                      

 First love, last rites

Sist ut var First love, last rites. Det var betydligt färre människor kvar nu, men jag skyller det på att det var vardagkväll. First love, last rites gör inget nytt eller oväntat. Dom, precis som jag, älskar shoegaze och indierock från första halvan av 90-talet, och det hymlar dom inte med. Jag har inte hört den nya skivan än, men jag gillar bara hela soundet och allt. Det är lite som en ljum sommarkväll och solnedgång, man bara gillar det, inte nån specifik del av det hela. Visst finns det låtar som sticker ut och som jag känner igen och kommer ihåg, men det är de distade gitarrerna, den lågmälda sången och de disharmoniska riffen i sin helhet som plockar fram magin.

First love, Last rites.

Skall försöka hinna med att skriva recensioner från fredag och lördag på Umeå Open också, så håll utkik, när man bara skriver på fritiden så hinner man inte vara lika snabb som de som har det som jobb, men håll ut, det kommer!

/Krister

Benea Reach - Possession Recension

Benea Reach har kommit fram till sin tredje skiva, Possession. Det har gått 5 år sen förra skivan Alleviat. För er som inte känner till detta band så skulle jag beskriva det som ett progressivt metalcore band från Norge. Det finns väldigt mycket influenser från Meshuggah och Dillinger Escape Plan men även en hel del post-rock, framförallt i gitarrslingorna. På Possession så är även keyboards mer framträdande, vilket gör det än mer progressivt. Beneas stora styrka skulle jag nog vilja säga är den väldigt varierande sången. Inom metalcore så är det oftast så att sångaren har ett läge, här så är sången väldigt varierad, dels beroende på att flera personer sjunger, men även för att de har medvetet arbetat med att variera sången. Dels växlar man mellan skriksång, och melodiös sång,den melodiösa sången är ibland och balanserar lite på gränsen till att bli för snäll, (det kan i vissa korta ögonblick låta dead by april, men på det stora hela så kan jag se mellan fingrarna för dessa korta sekunder) men även skriksången är väldigt varierad, allt från mörkt growl till Ilkas unika "grisskrik" med melodi. Musikaliskt så är Benea Reach som en stenhård komplicerad robot som mal ner det mesta i sin väg. Stenhårda komplicerade riff radas upp efter varandra, men de melodiösa post-rock slingorna lättar upp.

Hitlåten är nog singeln som släpptes för ett tag sen, the mountain men jag gillar även Woodland, Nocturnal och Empire väldigt mycket. De ofta komplicerad riffen, taktbytena osv, gör att det inte är någon lättlyssnad skiva, så man får ge den några lyssningar innan det riktigt lossnar. 

Precis som många andra band som spelar hård, komplicerad musik så tror jag att man hade tjänat på att stryka en låt och korta ner skivan lite, man orkar inte riktigt igenom hela på en gång, men å andra sidan, om man börjar typ på låt tre nästa gång så räcker ju skivan ännu längre.

Skivan släpps nu på fredag, den 22/3

/Krister

My Bloody Valentine - MBV

Efter 22 år så trodde man väl inte riktigt att det skulle komma något fler album, det har ju pratats om det ibland, men det var nog fler än jag som tänkte att det är nog mest snack och inte så mycket verkstad. Men så en dag i februari spred sig ryktet att en ny skiva fanns och att man kunde ladda ner och förhandsbeställa vinyl och cd. Det var lite med skräckblandad förtjusning som jag slog igång skivan första gången. Man vill ju inte att det skall vara pinsamt dåligt, eller låta som något som man inte alls känner igen. Men man behöver bara höra 5 sekunder så vet man att det är MBV. Det här bandet har nog fler fans som känner igen deras sound än som kan nämna specifika låtar. Att säga att det låter precis som på loveless är kanske inte sant, men det skulle mycket väl kunna vara en uppföljare som kom typ 2 år efter det mästerverket. Tiden har stått ganska stilla och i det här fallet är det enbart bra. De massiva mattorna av effektöverstyrda gitarrer, den närmast dränkta sången och de sockersöta melodierna, allt finns även här (och även det karakteristiska svajandet, som gör att det ibland känns som man lyssnar på ett kasettdäck som inte riktigt orkar dra runt) She found now och New You är de två låtarna som fastnar lättast, kanske hitlåtarna? Men det finns mycket mer som är bra, Is this and yes är en väldigt fin ballad.
De två sista låtarna, Nothing is och Wonder 2 är lite svårare låtar, inget för den som lyssnar för första gången, effekterna i den sistnämnda kan få även den mest uthärdige att bli lite sjösjuk, men det är precis som det skall vara. Jag tror definitivt att den här skivan kommer att vara med på min lista över årets bästa skivor. Länge leve shoegaze!

/Krister

High on Fire Debaser Slussen

I lördags var jag på Debaser Slussen. Fri entré före 21.00 och vi var där runt 20 och det var nog tur för det var rätt mycket folk. De flesta (inklusive undertecknad) var vl här för att se High on Fire, men det var även två förband, båda från Frankrike. Först ut var Jumpin´Jack, som spelade väldigt traditionell doom/stoner. Välspelat men tråkigt och förutsägbart.


Nästa band var mer intressant, men fick jobba i lite motvind. När folk är på plats för att höra High on Fire´s ösiga motörheadrock och de flesta dessutom har fått sig en och annan öl innanför västen så är inte ett franskt progressivt band det som lockar mest. Lizzard, som dom heter, låter väldigt mycket  som Tool, särskilt om sångaren, ibland är det vackra ganska ambienta gitarrpartier och de flesta låtarna går i udda taktarter. Det är otroligt kompetent och basisten och trummisen är grymt samspelta. Mycket bättre än första bandet, tyckte jag, men det var en hel del som tyckte att, "nu får dom väl sluta så High on Fire kan börja nån gång!"

Så ganska precis på utsatt tid så står dom där på scenen. High on Fire, med legenden Matt Pike på gitarr och sång. Spelglädjen lyser och den numer nyktre Matt Pike ger allt. Från början upplever jag att ljudet är lite grötigt och det är svårt att höra sången, men det blir bättre efter ett tag. Först spelar dom två låtar från nya skivan, men redan som tredje låt bjuder dom på den klassiska hiten 10000 years, från första skivan.

På den låten hör man tydligt att Pike har varit med och skapat historia i Sleep, riktigt tunga doomiga riff. Annars är High on Fire nuförtiden ganska långt ifrån Sleep, det är mer klassisk metal nu, Tänk Motörhead eller Manowar. Jag står stora delar av konserten med ett leende på läpparna, det är kul att höra och kul att se, trummisen öser på för fullt med dubbla baskaggar och Matt levererar det ena riffet efter det andra och hela tiden ser han väldigt nöjd ut, han tackar och verkar allmänt uppsluppen.
Efter runt en timme så avslutar dom med Snakes of the Divine, bättre avslutning kan man knappast få.

 High on Fire

 High on Fire hade gott om T-shirts

I väntan på Tunnelbanan blev det sedan några låtar med Rebell-Robert, enligt en lapp i gitarrfodralet så har han varit på turné (i tunnelbanan) sen 1989, starkt jobbat!

/Krister

Switchblade och Cult of Luna på Debaser.

Här kommer recension från torsdagkväll med Switchblade och Cult of Luna, på Debaser på Medborgarplatsen.

Först ut var Switchblade. Snygg backdropfilm innehållande de flesta doomrelaterade ämnen man kan tänka sig (typ explosioner, kärnkraftverk, elledningar, kråkor, likmaskar mm, allt i svartvitt så klart.)

Man gästas även av två sångare, the cuckoo från Terra Tenebrosa, iförd mask och rock, samt sångaren från Kongh. Den förste är helt majestätisk bara med sin närvaro, sången är rätt black metal influerad, medans Kongh sångaren sjunger mer doomigt, det ökade variationen på låtarna. Materialet var mest från den nya skivan och det var grymt tungt och faktiskt också svängigt. Switchblade har på några skivor varit långt ut i dronemarker, men på den senaste är det mycket mer doomiga riff och statiska rytmer. Att man dessutom kör med orgel ger en enorm tyngd åt det hela.

the Cuckoo

Cult Of Luna 

Efter lite omriggning är det dags för Cult of Luna. Bandet har hyllats i stort sett överallt, både i metaltidningar, poppress och dagstidningar, och det finns fog för det.

Cult of Luna har något eget som gör att dom sticker ut och blir extra intressanta. Dom kan verkligen konsten med dynamik, när det skall vara lite så är det lite, vilket måste vara en enormt svår konst när man är tre gitarrister, två trummisar, en basist och en med diverse synthar, och när det skall vara hårt och massivt så är det det, med råge! Cult of Luna skiljer sig också från andra postmetal/sludgeband i sättet dom gör allt på, det finns en lätthet och ett ljus i deras musik som man kan sakna hos många andra. Dom blandar även in andra element och bjuder på en varierad konsert. Det mesta materialet hämtas från Vertikal, men en av kvällens abslouta höjdpunkter är ändå Ghost trail, fråm Eternal kingdom. Vicarious redemption är ett konkret bevis på det jag tidigare sa om dynamiken. Att lyckas hålla en låt intressant i 18 minuter är en konst, men det fungerar hur bra som helst. Alltfrån det mörka ganska ambienta introt till de totala doomriffandet som får hela publiken att "fällknivsheadbanga" via det dubstepliknande mellanspelet.

När bandet kör den lugna låten Passing through, är det nog fler än jag som tror att det är avslutningen, men det visar sig bara vara en liten andhämtningspaus innan den episka avslutningen med In awe of.

Makalöst crescendomangel mot slutet, som dessutom förhöjs genom ljusshowen som också blir mer och mer intensiv och tillslut nästan outhärdlig.

Min gissning är att de flesta som lämnar lokalen efter konserten är väldigt nöjda, jag inräknad!

Recension av lördagen konsert med High on Fire mm kommer under början av veckan.

/Krister

Ps. Passade även på att köpa en Switchblade t-shirt och lite Switchblade-kaffe. 

Utbrott!

Jag hade turen att vinna biljetter till Profilteaterns föreställning Utbrott!
Om du har tänkt gå och se den, så läs inte min recension, för det förstör en del av upplevelsen om man vet för mycket!

Så! Ni som har sett, eller inte har tänkt eller har möjlighet kan ju fortsätta att läsa.

Det hela börjar som en ordinär teaterföreställning, kulisser av ett fängelse är uppbyggda, en skådespelare berättar om sin tid i fängelset osv, några minuter in i föreställningen börjar en kvinna i publiken hosta, skådespelarna avbryter och ber henne vänligen att försöka dämpa hostan och om det inte går, prata med dem i foajén om att få återkomma en annan kväll. Teatern fortsätter, det blir strul med ljud och ljus, men fortsätter, kvinnan i publiken börjar hosta igen och reser sig för att lämna lokalen, men längst ner i trappan faller hon och blir liggande på golvet, skådespelarna bryter, springer fram och ser hur hon mår, nån ringer ambulans osv, nu börjar man fundera på vad som ingår i föreställningen och inte. Skådespelarna ber så hemskt mycket om ursäkt och säger sig ha tappat bort sig helt och vill börja om från början. Dom gör så, men hinner ca 1 minut innan tre poliser kommer in genom ytterdörren, dom avbryter och vill prata med någon ansvarig, man hör bara små stycken av vad poliserna säger och det är väldigt luddigt, tillslut får man i alla fall veta att dom har "en situation som dom inte riktigt har kontroll över" och därför måste vi sitta kvar och hålla oss lugna. Nu är en del personer i publiken uppriktigt oroliga (eftersom jag känner en av skådespelarna som agerar polis så förstår jag att det ingår i teatern, men några framför mig undrar mer och mer upprört varför dom inte kan berätta vad det är som händer. Så fortsätter det ett tag och sedan börjar det bli mer tydligt att saker och ting ingår i föreställningen. När den hostande kvinnan rusar in igen och kastar sig över en scenarbetare och biter och klöser honom förstår nog de allra flesta att det ingår, sen byggs den obehagliga stämningen successivt upp. Vi får veta något diffust om en smitta som orsaker aggressivitet och som är ytterst smittsamt, det smittar framförallt genom att de som drabbats bits och klöser. Just efter att vi fått veta det så upptäcker de att en av de smittade personerna (som låg på scenen) plötsligt är försvunnen, vart tog hon vägen? Skådespelarna börjar desperat leta henne, och som på beställning så slocknar både musiken och alla lampor i hela lokalen, på flera olika ställen börjar folk i publiken skrika i panik, DET ÄR NÅGON UNDER LÄKTAREN! Massa, skrik, dunkande, osv, ljuset kommer tillbaks lagom för att vi skall hinna se en man i publiken släpas in under läktaren, han dras helt enkelt ner mellan raderna av stolar och försvinner in. Här är föreställningen på topp, sedan blir det lite segt i mitten, väldigt mycket väntan. Men väldigt nya grepp ändå. Ca halva publiken får ge sig ut på en busstur (i en riktigt buss, dom lämnar lokalen sedan polisen har meddelat att det nu finns en säkrad väg där man kan ta sig ut)

Mot slutet blir det lite väl mycket zombieapokalyps och alla skriker, skjuter, hugger, sprutar teaterblod osv, men man hinner ändå med att få in lite moralfilosofiska frågor, kan det vara rätt att döda någon om den utgör ett hot mot många andra? Kan man döda någon för att rädda någon annan? När upphör man att vara människa och blir ett djur? Osv.

Sammantaget så tycker jag att det var riktigt bra och framförallt så är det kul med lite nytänkande och med publikinteraktion. Det jag personligen förlorade lite på (och som nog är ett utbrett problem i en så pass liten stad) är att jag kände igen flera av skådespelarna (alltså även av de som spelade "vanliga teaterbesökare" Hade man inte gjort det hade det kanske varit svårare att förstå vad som ingick och inte.

Musiken i föreställningen var gjord av Råd Kjetil Senza Testa, oftast var det bara korta stycken innan det avbröts av knaster osv, men det var verkligen bra och aggressiv musik som hjälpte till att bygga upp den obehagliga stämningen.

/Krister

Cult of Luna - Vertikal

Efter en lång väntan så är äntligen Cult of lunas nya skiva ute. Även den här gången handlar det om ett konceptalbum. Baserat på Fritz Langs film Metropolis så skapar bandet ett storslaget dystopiskt soundtrack. Jag har själv inte sett filmen (får väl åtgärda det) men det känns inte som att det spelar någon roll. Man kan få ut väldigt mycket av att lyssna ändå. Man behöver inte lyssna länge för att känna igen deras sound, den enorma tyngden men som ändå har ett skimmer och en glans som inte kan jämföras med så mycket annat. Den största skillnaden på Vertikal är att syntharna har fått ta betydligt större plats, nu skapar dom inte bara effekt under intron mm utan finns med som centrala delar på flera ställen, både i melodier och i riff. På en konceptskiva som bygger på en dystopisk film så känns det som ett ganska självklart grepp, men det görs hela tiden med rätt avvägning, det blir inte synth av det hela utan man behåller sludge/post-rock-känslan, men gör det bara lite mer intressant. "Hitlåten" på skivan är nog I: the weapon, men det finns mycket mer att hämta. I den nästan 19 minuter långa Vicarious Redemtion visar Cult of Luna att dom är helt mästerliga på att bygga upp stämningar och även under lång tid, kombinationen av de vackra melankoliska partierna, de olycksbådande bakgrunderna och sedan de svintunga sludgepartierna är en rätt oslagbar kombination. En annan av CoL riktigt starka sidor är att dom kan göra softa vackra partier utan att det känns för glättigt, det finns gott om post-rockband som kan göra bra gitarrmangel men så fort dom försöker spela lite softare så blir det muzak av det hela, men den fällan undviker dom skickligt. Personligen är jag inte nån sån som brukar lyssna specifikt på hur trummisen spelar, men när det handlar om Thomas Hedlund så är det ett måste, det märks att det händer grejer som man inte är van att höra, särskilt inte i den här genren. Det är snygga och intressanta trumrytmer som man inte kan få nog av. Vertikal är inte någon skiva som man kan utantill efter två lyssningar utan det dyker upp nya saker vid varje lyssningstillfälle, det bäddar för att det skall bli en skiva som håller i längden. Är grymt peppad på att se dom live nu och känna tyngden i hela kroppen, jag antar att dom också kommer att ha snyggt ljus och en del annat som höjer liveshowen ytterligare ett snäpp. Dom är ute på turne nu, så spelar dom nånstans i närheten, gå och se dom.

Skivan släpps på fredag, vinyl, cd och antagligen som download också.

Vet inte än om jag får in den till distrot. Kollar upp det.
/Krister

'Allelujah!

Jag törs andas ut! Den nya Godspeed you! black emperor-skivan är bra. Det känns så fantastiskt skönt. Det hade varit jobbigt om man bara hade känt att det här var inget för mig. Troligtvis kommer det inte att bli samma sak ändå som mede lift your skinny fists... När jag hörde den hade jag aldrig hört något liknande tidigare och jag var helt såld. Nu har det gått 12 år sen den släpptes (och 11 år sen jag såg Godspeed live) och mycket musik som har följt i deras fotspår har passerat mina öron. Den nya skivan påminner nog en hel del om det dom har gjort tidigare, men det känns ändå inte som att dom bara trött har dragit igenom lite gammalt material för att få till en ny skiva. Det episka, filmiska finns där, det monotona, de fantastiska crescendona, allt finns där. Skivan består av fyra låta, två på ca 20 minuter styck och två på ca 6 minuter. Det känns som att krutet har lagts på 20-minuterslåtarna och de kortare passagerna är mer just som passager. Första låten "Mladic" börjar med lite röstsamplingar, ljud mm, för att sedan sakta byggas upp till ett monotont fuzzdränkt rockmonster. Mellanösterninfluerade riff förekommer också, vilket enbart är en fördel. Den andra långa låten "We drift like worried fire" är en monoton rocklåt i udda taktart (i alla fall första halvan) Älskar när man törs hänga kvar länge vid samma riff och bara förändra det med dynamikens hjälp. Nu väntar jag bara på att vinylen skall dyka upp så man får lyssna på riktigt och titta på layouten, allt constellation släpper brukar ju vara fint.

/Krister

Soundtrack till det här inlägget: Godspeed you! black emperor - 'Allelujah, don´t bend, Ascend!

Loosegoats och Lord Algesten på Scharinska

 Det var med spänd förväntan jag och ganska många andra väntade på att Lord Algesten skulle äntra scenen. Tillslut kom han in, satte sig vid en keyboard och började vrida på lite rattar. Han berättade vad kvällens show hette (tyvärr skrev jag inte upp det, och har glömt det) De första låtarna framför han med hjälp av keyboard och en gammal trummaskin som låter väldigt mycket tyskt 70-tal (Skarpt gillande!)
Vet inte om det bara är trummaskinen eller om det är hela stämningen som blir väldigt krautig. Men låter det så här när han släpper det på skiva så blir det intressant.

 Efter några låtar byter han till gitarr, här är det lite mer americanastuk på låtarna, men inte helt traditionellt. Men väldigt bra, han sjunger bättre än någonsin (och då har han alltid sjungit bra). För er som inte har hört något alls, så finns en av låtarna här.

 Mot slutet tog han upp "Secret Duo" på scenen för att få lite support. Med ytterligare en gitarr och trummor så blev det helt plötsligt indierock av det hela, tänk pavement i mitten av 90-talet. Bra melodier i kombination med rockiga indieriff. Sammanfattningsvis så var det väldigt bra, om än lite spretigt, men det gjorde bara att det inte blev långtråkigt.

 Kvällens huvudakt är Loosegoats, det är typ 12 år sen dom la ner, men har återförenats igen och släppt en ny skiva, men ikväll är det ganska mycket äldre material som framförs (till mångas förtjusning). Jag kan inte min Loosegoats-historia tillräckligt bra för att kunna namnge alla låtar, men jag känner igen många. Dom har ett väldigt bra sväng hela tiden och väldigt snygga lo-fi gitarrslingor.
Det är musik som man blir glad av, men utan att vara glättigt, det finns en melankolisk nerv. Christian Kjellvander sjunger fantastiskt bra och stämsången sitter som den ska.

Däremot är han fortfarande väldigt blyg när det gäller mellansnacken. Mellan de två första låtarna säger han inget, sen blir det ett kort "tack" som senare utvidgas till "tack så mycket" för att alldeles i slutet ha blivit "tack så hemskt mycket", men inget annat, ingenting om att det är kul att vara tillbaks och spela igen efter ett så långt uppehåll, inget fjäskande om att Umeå är bäst, men dom gör det dom skall, spelar väldigt profesionell lo-fi/americana som får de flesta att stampa takten och gå hem med ett stort leende.

Trevligt!

/Krister

En magisk kväll med Anna Von Hausswolff

Till att börja med vill jag bara tala om för alla Umebor som inte var här att vad ni än gjorde så var det fel val! Salongen på Saga var knappt halv, men vi som var här fick uppleva något helt magiskt. Anna Von Hausswolff med band tar oss med på en lika vacker som kraftfull resa. Konserten baseras till stora delar på hennes nya album "Ceremony" Flera av låtarna byggs upp av ganska långa mörka ljudlandskap med kyrkorgel i botten, sedan fylls det på med e-bowgitarrer, rundgångar och en trummis som gör mycket mer än bara håller takten, han är delaktig i ljudskapndet i allra högsta grad. Jag njuter varenda minut, det känns så skönt med artister som vågar ta ut svängarna lite och experimentera även live, inte bara väljer den lättaste vägen. Kontrasten mellan Annas sång och de tunga närmast droneiga instrumentala partierna gör att det aldrig blir långtråkigt.

Jag sitter och försöker komma på vad man kan jämföra med för något, men det är svårt, men jag försöker, tänk er att Earth (runt phase 3) skulle ha Stephen R. Smith på gästgitarr, spela lite tung 70-talsprogg och med sång av Kate Bush (som jag har läst att Anna inte vill bli jämförd med, men jag tror inte det finns nån annan sångerska som man kan jämföra med). Vi bjuds även på några lugnare låtar, där Anna spelar akustisk gitarr.

Mot slutet så spelar hon "Sova" en av mina favoritlåtar från nya skivan och det är så otroligt vackert, alltihop, musiken, ljuset, backdropfilmen med månen som dränks i rök och rött ljus, det känns som att sova och drömma nåt trevligt!

Måste ge hela bandet en eloge för deras förmåga att bygga upp dessa fantastiska ljudlandskap och det är verkligen dynamiskt, från drömska ambienta gitarrpartier till regelrätta post-rock-crescendon.

Efter konserten så köpte jag Ceremony på vinyl och fick den också signerad av hela bandet. Kul för en vinylnörd som jag. Anna visar hur fint omslaget är på insidan!


Här kan ni se resterande turnedatum, missa inte!

/Krister

Soundtrack till det här inlägget: Godflesh - Slateman