Syket.
Först ut är Syket. Det är ganska mycket folk, varmt och trångt i spanska salen, men även på scenen. 7 personer på Scharinskas lilla scen är ingen lek. Syket spelar, av förståeliga skäl, mest låtar från den nya skivan. Eftersom den släpptes i veckan så har jag bara hunnit lyssna typ två varv på den. Men det känns att Syket har försökt göra en uppföljare som inte skall låta likadant som den första, på gott och ont om jag får säga min mening. Jag älskar den shoegaze-inspirerade psykedeliska rocken i låtar som Grillstugan och let it heal på debuten, på den nya skivan får syntharna ta betydligt mer plats, men jag tycker att dom använder lite väl mycket 80-talssmetiga synthljud. På vissa håll finns fortfarande shoegazevibbarna kvar, men det är mer flörtar med manchestersoundet, mer dansant. Jag skall inte döma ut skivan, utan lyssna mer, men när dom avslutar med Grillstugan, så blir det för mig bara en stor uppenbarelse över hur mycket jag har stått och saknat det gamla soundet. Kalla mig bakåsträvare eller vad ni vill, men jag står för det.
Nicole Sabouné
Efter lite paus är det dags för Nicole Sabouné, jag har inte hört mycket av eller om henne tidigare. Bara de två singlarna. Desto roligare då när man får en glad överraskning. Nicole och bandet bjuder på en väldigt energifylld och nervig liveshow. De första låtarna i setet är riktigt bra post-punk, det andas både gamla ikoner som Joy Division och tidiga the Cure, men finns även kopplingar till band som Paper. Den första singeln "Unseen footage from a forthcoming funeral" är en riktig hit. Men det trevligaste är som sagt hur hög kvalitet det är på låtarna som inte finns att lyssna på någonstans än, det bådar gott inför ett kommande album.
Nicole Sabouné
Nicole Sabouné och delar av bandet.
First love, last rites
Sist ut var First love, last rites. Det var betydligt färre människor kvar nu, men jag skyller det på att det var vardagkväll. First love, last rites gör inget nytt eller oväntat. Dom, precis som jag, älskar shoegaze och indierock från första halvan av 90-talet, och det hymlar dom inte med. Jag har inte hört den nya skivan än, men jag gillar bara hela soundet och allt. Det är lite som en ljum sommarkväll och solnedgång, man bara gillar det, inte nån specifik del av det hela. Visst finns det låtar som sticker ut och som jag känner igen och kommer ihåg, men det är de distade gitarrerna, den lågmälda sången och de disharmoniska riffen i sin helhet som plockar fram magin.
First love, Last rites.
Skall försöka hinna med att skriva recensioner från fredag och lördag på Umeå Open också, så håll utkik, när man bara skriver på fritiden så hinner man inte vara lika snabb som de som har det som jobb, men håll ut, det kommer!
/Krister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar