Fredag på Umeå open.

Jag börjar med att gå runt lite och kolla in lite olika band som man inte har så stor koll på. Jag blir kvar nere i Studion där Postiljonen spelar. Dom spelar elektronisk väldigt drömsk pop, men ändå dansant, dom har dekorerat med massa ljusslingor och har snygga backdropfilmer. Hela ljudbilden är rätt suggestiv och dränkt i effekter, vilket så klart tilltalar mig. Tror dock att på skiva kan det låta lite för light och poppigt för min smak.

Postiljonen.

Nästa band jag fastnar för är Systerskap. Två tjejer som verkar väldigt kreativa. Dels så hanterar dom flera instrument var, ibland samtidigt, t.ex. spelar den ena kornett och trummor samtidigt. Som grund i musiken ligger ganska mörk programmerad musik som får mig att tänka på Fever Ray, dom använder sig också av Vocoder vilket får Dreijervibbarna att stärkas ännu mer. Väldigt starka röster och överlag kanonbra sång och instrumentinsatser. Det här vill jag definitivt höra mer av, men jag går ändå mot slutet för att vara säker på att komma in på Cult of Luna.

Systerskap

Det visar sig inte vara så svårt, eftersom lokalen inte ens är halvfylld, men innan Cult of Luna börjar har det hunnit strömma till lite mer folk. Setet i kväll är detsamma som i Stockholm men utan Vicarious redemtion. Störst gåshudskänsla är det på Ghost Trail och på In awe of, men Finland är också grymt stark. Cult of lunas stora styrka är deras skicklighet i att skapa stämningar och att spela dynamiskt. Framförallt så är det helt makalöst när dom går från de lugna vackra post-rockpartierna för att gå in i riktiga sludgepartier där hela bandet "fällknivsbangar" Det är fysiskt omöjligt att inte ryckas med, det känns verkligen i hela kroppen. Har för mig att det här är första spelningen den här omgången där Thomas inte var med på trummor (han är på turné med Phoenix) men ersättaren gör ett väldigt bra jobb, kan ju inte vara någon enkel insats att ersätta en av världens duktigaste trummisar, men tight, välspelat och dynamiskt är det i kväll också. En av festivalens höjdpunkter.

 Cult of Luna

 Johannes från Cult of Luna, mitt i det väldigt snygga och effektfulla ljuset.

Cult of Luna.

Sist på fredag ser jag Samling. Deras debut "När mullret dövar våra öron blir vi rädda" har spelats ganska friskt här hemma, den nya "Annanstans" har jag inte hunnit med lika många varv, men ändå så pass att jag känner igen låtarna. Samling spelar pop/rock med rötterna i 70-talet, men utan att låta gammalt. Det är ofta väldigt svängigt, förutom trummis har dom även två killar på percussion och olika slagverk. Stämningen är på topp när dom kör hiten "Stackars lilla värsting", men även en del nya låtar som jag tycker är lite i poppigaste laget på skiva (t.ex. Tio mil bort) får tillräcklig tyngd för att bli riktigt bra. Jag står kvar hela spelningen och med ett allt bredare leende på läpparna. Samling är bland de mer intressanta på den svenska pophimlen.

 Samling

På väg ut hinner jag se tre låtar med Håll det äkta (varav en med gästsång av Fredrik från Totalt Jävla Mörker) Naturligtvis önskar jag att jag hade hunnit se mer, för det var riktigt röj och ganska klassisk UÅHC-stämning. Men man kanske får chansen igen.

/Krister