counter

lördag 29 september 2012

Stonerrock på Scharinska


Kansas City Shuffle

Igår kväll spelade tre band på Scharinska. Tre väldigt olika band, men ändå med en hel del likheter. Först ut var Kansas City Shuffle, för mig ett helt okänt namn. Det visade sig vara kvällens positiva överraskning. Tung pre-Sabbath-bluesrock i stil med Graveyard, väldigt energifyllt och välspelat och med en duktig sångare. Vissa låtar balanserar farligt mycket på den gubbiga bluesens kant, men dom lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida. Spelglädjen går det inte att missa och den oväntat stora publiken är med på noterna, från början till slut. Tydligen har bandet släppt en skiva och har en till på gång. Måste i alla fall kolla upp den nya när den kommer. (får väl hoppas på ett recensionsex.)

Skraeckoedlan

Som nummer två kliver Skraeckoedlan upp på scenen. Här är det mer 90-tal än 60-tal, men med rötterna på samma ställe. Väldigt svängig riffbaserad stonerrock i stil med Kyuss, men med en egen stil,  snygga gitarrriff som ibland luktar post-rock eller indierock, men hela tiden med stonerrockens tyngd. Sångaren, som ber om ursäkt för att han är hes osv, sjunger trots det hur bra som helst. Bandet bjuder mest på låtar från "Äppelträdet" men även på en helt ny instrumental låt.



Den stora publiken är även här med på noterna och det smittar av sig på bandet. När tonerna från "Haven" har tonat ut och bandet börjar packa ihop, så är det ett stort gäng som klappar och skriker efter mer, och som grädde på moset så får vi "Cactus" med allsång av de 5 första raderna. Underbart, underhållande, välspelat, tight! Länge sen jag hörde ett svenskt stonerband med sådan udd!



Skraeckoedlan

Sen blir det paus för filmvisning, Random Bastards skall ha premiärvisning av sin nya snowboard-film. Först massa krångel med ljudet, men sen drar filmen igång. Stonerpubliken ut, snowboardpubliken in. Jag kollar en stund, och det är massa halsbrytande våghalsiga trix, men efter en stund känns det som att det är samma sak hela tiden, bara på olika ställen.


Mexicoma

Efter filmen drar Mexicoma igång. Med sex man på scenen, varav tre gitarrister, så är det en väldigt massiv och tung ljudvägg som byggs upp. Tyvärr så lyckas inte Mexicoma fånga mitt intresse, de har rätt sound, sångaren sjunger helt ok, men jag hittar inget som gör att det sticker ut. Vanlig bredbent stoner. Skulle nog ha gått efter ett tag om det inte hade varit så att jag skulle köpa lite Skraeckoedlan merch som dom hade i logen (och vi fick vänta tills spelningen var slut för att kunna passera scenen) Men i alla fall så avslutade Mexicoma med en riktigt bra låt. Den skilde sig en hel del från det övriga materialet och var helt överlägset den mest intressanta (alltså sista låten innan extranumret) Den här låten var tyngre långsammare och med ett tillbakalutat gung, som närmast påminde mig om "Tomorrow never knows" av Beatles eller "Bullet the blue sky" av U2. Tydligen har dom en ny vinylskiva ute alldeles strax, om den innehåller mer sånt så kan det vara riktigt intressant.


Kvällens snyggaste topp? Skraeckoedlans.

Köpte lite prylar och snackade lite med Skraeckoedlan, dom hade skrivit material för ett nytt album och även snackat lite med en producent, men inspelningen hade inte börjat, men de planerar för en uppföljare mot slutet av året, eller tidigt nästa år. Enligt sångaren så skulle det nya materialet vara "lite mer retro" Kanske mer 70 än 90? Återstår att se.

Sammanfattningsvis väldigt trevligt och otroligt mycket folk. Kansas City Shuffle var kvällens överraskning och Skraeckoedlan var det som jag diggade mest.

/Krister

Soundtrack till det här inlägget: Meshuggah - Contradictions Collapse




lördag 22 september 2012

Skivmässa i morgon!

I morgon, söndag, är det dags för höstens skivmässa på Nolia här i Umeå. kl 11-16 håller det på. Jag har med gammalt och nytt, både Johan och Christer som jag delar bord med har också fyllt på en del i sina backar. Hopas att ni har sparat lite pengar så ni kan handla trots det värdelösa datumet, (just före folk får lön!)
Observera att mina listor på vad jag har att sälja inte brukar stämma just efter mässan, men jag försöker uppdatera så fort jag kan.
Vi ses där!

Mvh/Krister

fredag 21 september 2012

Discouraged fest

Oj, mer än två månader utan inlägg, inte bra för någon blogg. Kände suget att skriva lite igen nu när jag besökte discouraged festivalen i helgen.

Två dagar med fokus på hard core, punk och metal. Mycket DIY i botten = skön stämning. Inga divor utan bara människor, varav en del på scenen, en del nedanför.

Fredagen bjöd på Misantropic, lokala käng/stench/crust hjältar som har lyckats med bedriften att bli släppta av southern lord. Jag diggar deras mix av thrash-gitarrer och kängdriv. Däremot var bandet lite väl stillastående, känns som att dom hade kunnat bjuda på lite mer show. Men helt ok var det.


Misantropic

Efter Misantropic var det dags för Terrortory att äntra scenen. Här är det ganska klassisk 90-tals döds, med influenser från Göteborgsscenen. Här blev jag positivt överraskad, har lyssnat lite på skivan men inte fastnat så mycket för den, men live så var det väldigt tight och välspelat. Skall jag kritisera något så är det väl möjligen de melodiösa sångpartierna som inte alltid håller måttet.



Terrortory

Bandet som har flest fans i publiken (beräknat på antalet t-shirts) är Lesra Bandet har de senaste åren gått från klassisk thrashmetal till mer old-school hard core. Stenhård musik backar upp deras stenhårda politiska budskap. Väldigt mycket energi och en ganska stor publik som verkar vara helt med på noterna.


Lesra

Efter en liten paus och omriggning så är det dags för festivalens mest utstickande band, Hellbound. Har förstått att det skall vara någon sorts "supergrupp" med medlemmar från flera andra hårdrocksband i Umeå. Jag måste säga att jag förstår mig inte riktigt på det här. Det är nån udda mix av tung sydstatsrock men ibland med tunga närmast industriella inslag (bluesrock vs peace love and pitbulls)

         
Skelettmikrofonstativ (Hellbound)
 
                         Sångare med cowboyhatt! (Hellbound)


Lördag inleds med ett fantastiskt inslag. Många är mer eller mindre i chock när Soldier one sätter igång. Två helt vitklädda personer med vita masker för ansiktet kliver upp på scenen. Backdrop filmer visar C-64 pixliga bilder och flimmer och introt låter som hämtat från ett Commodore 64 spel, sedan mixas det upp med stenhård grind-core. Tänker närmast på the locust, men det är mer C-64 ljud och mellanspel här. Riktigt bra och roligt att titta på.


Soldier One

Sen har det blivit dags för Plector att göra sin sista spelning någonsin. Plector spelar ganska schysst dödsmetall, men jag har lite svårt för den här "buskis/folkölshumorn som den mixas med. Men musikaliskt så är det röjig riffstark döds/thrash med rötterna i 90-talet.

 Plector

När plector har slutat äntrar Moloken scenen och än en gång slås jag av hur orättvis världen är. Moloken är lätt ett av Umeås bästa band och borde få släppa feta vinyler och turnera så mycket dom har tid, men dom har valt att göra musik som dom själva gillar utan hänsyn till vad som säljer och då är det tyvärr svårt. Musiken är förmodligen både för hård och för komplicerad för att de vanliga "alternativkidsen" skall fatta grejen. Men deras meckiga doom/death/core med massa taktbyten och monotona gitarrslingor är verkligen mäktig om man ger det chansen. Än en gång slås jag av hur mäktigt det är när dom lyckas bygga upp en kompakt svintung kolsvart vägg av mörker, för att mitt i den skicka ut skira gitarrslingor som skapar en skön kontrast mot mörkret. På låten Ulv (som troligtvis är en av de bästa låtar som har skrivits norr om London) gästas dom av Fredrik från Totalt Jälva Mörker, han tar det hela ytterligare ett snäpp uppåt. Återigen tror jag att jag har sett min bästa spelning med Moloken!

           
Moloken

  
Moloken med gästsång av Fredrik från TJM

Sist ut på hela festivalen är Khoma. Sist jag såg dom var det ett ringrostigt och osäkert Khoma som tog fyra eller fem låtar på sig innan de var inne i gamet. Ikväll är det också länge sen de spelade, men den här gången finns gnistan med från första tonen. Jan skakar tamburinen som en förrymd mentalpatient (fast i takt) och tyngden som bandet bygger upp är kännbar i hela lokalen. Jan sjunger dessutom bättre än någonsin och även stäm-sången sitter precis som den skall. Vi får höra låtar från samtliga skivor samt några låtar från det kommande albumet, "All erodes" som skall släppas i slutet av oktober. Gnistan finns kvar hela spelningen och jag förstår att jag precis har bevittnat min bästa spelning även med Khoma!


                

Khoma

       

    Khoma, med Jan Jämte i spetsen.

Nöjd och glad packar jag ihop skivor och tröjor mm och åker hem. Hoppas verkligen att den här festivalen kan bli återkommande. Jag vet att framförallt fredagen hade lite för lite folk för att det skall kunna gå runt, men jag hoppas på alla sät att det kan bli av igen, då ses vi där!



/Krister