Snabb sammanfattning av Discouraged fest

Här kommer en väldigt kort sammanfattning av helgens festival.

Fredag bjöd på 4 band, Lahey, för mig en ny bekantskap, men tydligen Umeåbaserade och helt ok hardcore, visst finns det utrymme för att finslipa lite mer, men helt klart något man bör hålla ögonen på.

Inevitable end lyssnade jag på för drygt 10 år sedan när dom spelade punkig thrash, sedan bytte dom till ganska traditionell dödsmetall för att numera bjuda på hyfsat kaotisk grindcore/hardcore i still med Converge och Dillinger Escape plan. Otroligt kaotiskt, välspelat och underhållande.

Borg 64 bjöd på ångestfylld hardcore uppblandat med Commodore 64 ljud och trummaskin, hårdare än jag trodde och riktigt bra.

Kvällen avslutades med Hate Ammo, adrenalinstinn machothrash med lite för mycket testosteron för min smak.

Tyvärr så var det väldigt lite folk, det påverkar ju trots allt stämningen, även om t.ex. Inevitable end ändå gav allt för de som var där.

Lördag var det lite mer folk, men har svårt att tänka mig att det var tillräckligt många för att festivalen skall gå runt, vilket i så fall är synd, för det är en festival som behövs!

I alla fall, festivalens trevligaste överraskning var Desolation state riot. När jag hörde namnet så trodde jag att det var nåt sydstatsrockband, men det visade sig vara ett ungt lovande post-metal/sludgeband från Umeå. Sångerskan hade en grym röst och gitarristen och basisten byggde snyggt upp fina post-rockstämningar som bröts av med sludgeriff. Riktigt trevligt! Dom vill jag gärna se igen.

System Annihilated gjorde sin sista spelning innan dom läggs på is, hoppas inte att det är för evigt, för det här bandet är ruskigt lovande. Hard-coreintenisv, ibland meshuggahteknisk toksvängig metal, från folk som inte ens har fyllt 20. Hoppas dom bara vilar ett tag för att sedan komma tillbaks med ny kraft.

Nästa band ut på scenen är för mig helt okända Machinae Supremacy, tydligen är dom stora någonstans, i alla fall har dom egen ljud och ljustekniker med crewjackor, dom har t-shirts i fyrfärgstryck och har släppt flera skivor. Tyvärr så imponerar dom inte på mig, tight men tråkigt. Jag har absolut inget emot att folk använder synthar i hårdrockssammanhang, tvärtom, men det finns olika sätt, det här är alldeles för tralligt, tillrättalagt och allt annat sånt för min smak. Men, jag tror faktiskt inget annat band hade så stor och entusiastiskt klappande publik, så det kan vara min musikelitistiska ådra som spökar.

Äran att avsluta festivalen får Daemonicus, ett band som spelar väldigt tradtionell dödsmetall och dom gör det bra. Dom har en hel del liverutin och bjuder på tight och svängig döds.

Sammanfattningsvis en trevlig festival som verkligen skulle behöva få fler besökare, flera av banden är sådana som inte hamnar på "riktiga" metalfestivaler, men ändå är för hårda för popfestivaler, det behövs verkligen ett forum för alternativ musik i den hårdare skolan, men det verkar uppenbarligen inte tillräckligt många ha förstått. Jag håller tummarna för att Discouraged records orkar försöka en gång till!

/Krister

Discouraged fest

Oj, mer än två månader utan inlägg, inte bra för någon blogg. Kände suget att skriva lite igen nu när jag besökte discouraged festivalen i helgen.

Två dagar med fokus på hard core, punk och metal. Mycket DIY i botten = skön stämning. Inga divor utan bara människor, varav en del på scenen, en del nedanför.

Fredagen bjöd på Misantropic, lokala käng/stench/crust hjältar som har lyckats med bedriften att bli släppta av southern lord. Jag diggar deras mix av thrash-gitarrer och kängdriv. Däremot var bandet lite väl stillastående, känns som att dom hade kunnat bjuda på lite mer show. Men helt ok var det.

Misantropic

Efter Misantropic var det dags för Terrortory att äntra scenen. Här är det ganska klassisk 90-tals döds, med influenser från Göteborgsscenen. Här blev jag positivt överraskad, har lyssnat lite på skivan men inte fastnat så mycket för den, men live så var det väldigt tight och välspelat. Skall jag kritisera något så är det väl möjligen de melodiösa sångpartierna som inte alltid håller måttet.

Terrortory

Bandet som har flest fans i publiken (beräknat på antalet t-shirts) är Lesra Bandet har de senaste åren gått från klassisk thrashmetal till mer old-school hard core. Stenhård musik backar upp deras stenhårda politiska budskap. Väldigt mycket energi och en ganska stor publik som verkar vara helt med på noterna.

Lesra

Efter en liten paus och omriggning så är det dags för festivalens mest utstickande band, Hellbound. Har förstått att det skall vara någon sorts "supergrupp" med medlemmar från flera andra hårdrocksband i Umeå. Jag måste säga att jag förstår mig inte riktigt på det här. Det är nån udda mix av tung sydstatsrock men ibland med tunga närmast industriella inslag (bluesrock vs peace love and pitbulls)

         

Skelettmikrofonstativ (Hellbound)

 

                         Sångare med cowboyhatt! (Hellbound)


Lördag inleds med ett fantastiskt inslag. Många är mer eller mindre i chock när Soldier one sätter igång. Två helt vitklädda personer med vita masker för ansiktet kliver upp på scenen. Backdrop filmer visar C-64 pixliga bilder och flimmer och introt låter som hämtat från ett Commodore 64 spel, sedan mixas det upp med stenhård grind-core. Tänker närmast på the locust, men det är mer C-64 ljud och mellanspel här. Riktigt bra och roligt att titta på.

Soldier One

Sen har det blivit dags för Plector att göra sin sista spelning någonsin. Plector spelar ganska schysst dödsmetall, men jag har lite svårt för den här "buskis/folkölshumorn som den mixas med. Men musikaliskt så är det röjig riffstark döds/thrash med rötterna i 90-talet.

 Plector

När plector har slutat äntrar Moloken scenen och än en gång slås jag av hur orättvis världen är. Moloken är lätt ett av Umeås bästa band och borde få släppa feta vinyler och turnera så mycket dom har tid, men dom har valt att göra musik som dom själva gillar utan hänsyn till vad som säljer och då är det tyvärr svårt. Musiken är förmodligen både för hård och för komplicerad för att de vanliga "alternativkidsen" skall fatta grejen. Men deras meckiga doom/death/core med massa taktbyten och monotona gitarrslingor är verkligen mäktig om man ger det chansen. Än en gång slås jag av hur mäktigt det är när dom lyckas bygga upp en kompakt svintung kolsvart vägg av mörker, för att mitt i den skicka ut skira gitarrslingor som skapar en skön kontrast mot mörkret. På låten Ulv (som troligtvis är en av de bästa låtar som har skrivits norr om London) gästas dom av Fredrik från Totalt Jälva Mörker, han tar det hela ytterligare ett snäpp uppåt. Återigen tror jag att jag har sett min bästa spelning med Moloken!

           

Moloken

  

Moloken med gästsång av Fredrik från TJM

Sist ut på hela festivalen är Khoma. Sist jag såg dom var det ett ringrostigt och osäkert Khoma som tog fyra eller fem låtar på sig innan de var inne i gamet. Ikväll är det också länge sen de spelade, men den här gången finns gnistan med från första tonen. Jan skakar tamburinen som en förrymd mentalpatient (fast i takt) och tyngden som bandet bygger upp är kännbar i hela lokalen. Jan sjunger dessutom bättre än någonsin och även stäm-sången sitter precis som den skall. Vi får höra låtar från samtliga skivor samt några låtar från det kommande albumet, "All erodes" som skall släppas i slutet av oktober. Gnistan finns kvar hela spelningen och jag förstår att jag precis har bevittnat min bästa spelning även med Khoma!

                

Khoma

       

    Khoma, med Jan Jämte i spetsen.

Nöjd och glad packar jag ihop skivor och tröjor mm och åker hem. Hoppas verkligen att den här festivalen kan bli återkommande. Jag vet att framförallt fredagen hade lite för lite folk för att det skall kunna gå runt, men jag hoppas på alla sät att det kan bli av igen, då ses vi där!

/Krister