Snabb sammanfattning av Discouraged fest

Här kommer en väldigt kort sammanfattning av helgens festival.

Fredag bjöd på 4 band, Lahey, för mig en ny bekantskap, men tydligen Umeåbaserade och helt ok hardcore, visst finns det utrymme för att finslipa lite mer, men helt klart något man bör hålla ögonen på.

Inevitable end lyssnade jag på för drygt 10 år sedan när dom spelade punkig thrash, sedan bytte dom till ganska traditionell dödsmetall för att numera bjuda på hyfsat kaotisk grindcore/hardcore i still med Converge och Dillinger Escape plan. Otroligt kaotiskt, välspelat och underhållande.

Borg 64 bjöd på ångestfylld hardcore uppblandat med Commodore 64 ljud och trummaskin, hårdare än jag trodde och riktigt bra.

Kvällen avslutades med Hate Ammo, adrenalinstinn machothrash med lite för mycket testosteron för min smak.

Tyvärr så var det väldigt lite folk, det påverkar ju trots allt stämningen, även om t.ex. Inevitable end ändå gav allt för de som var där.

Lördag var det lite mer folk, men har svårt att tänka mig att det var tillräckligt många för att festivalen skall gå runt, vilket i så fall är synd, för det är en festival som behövs!

I alla fall, festivalens trevligaste överraskning var Desolation state riot. När jag hörde namnet så trodde jag att det var nåt sydstatsrockband, men det visade sig vara ett ungt lovande post-metal/sludgeband från Umeå. Sångerskan hade en grym röst och gitarristen och basisten byggde snyggt upp fina post-rockstämningar som bröts av med sludgeriff. Riktigt trevligt! Dom vill jag gärna se igen.

System Annihilated gjorde sin sista spelning innan dom läggs på is, hoppas inte att det är för evigt, för det här bandet är ruskigt lovande. Hard-coreintenisv, ibland meshuggahteknisk toksvängig metal, från folk som inte ens har fyllt 20. Hoppas dom bara vilar ett tag för att sedan komma tillbaks med ny kraft.

Nästa band ut på scenen är för mig helt okända Machinae Supremacy, tydligen är dom stora någonstans, i alla fall har dom egen ljud och ljustekniker med crewjackor, dom har t-shirts i fyrfärgstryck och har släppt flera skivor. Tyvärr så imponerar dom inte på mig, tight men tråkigt. Jag har absolut inget emot att folk använder synthar i hårdrockssammanhang, tvärtom, men det finns olika sätt, det här är alldeles för tralligt, tillrättalagt och allt annat sånt för min smak. Men, jag tror faktiskt inget annat band hade så stor och entusiastiskt klappande publik, så det kan vara min musikelitistiska ådra som spökar.

Äran att avsluta festivalen får Daemonicus, ett band som spelar väldigt tradtionell dödsmetall och dom gör det bra. Dom har en hel del liverutin och bjuder på tight och svängig döds.

Sammanfattningsvis en trevlig festival som verkligen skulle behöva få fler besökare, flera av banden är sådana som inte hamnar på "riktiga" metalfestivaler, men ändå är för hårda för popfestivaler, det behövs verkligen ett forum för alternativ musik i den hårdare skolan, men det verkar uppenbarligen inte tillräckligt många ha förstått. Jag håller tummarna för att Discouraged records orkar försöka en gång till!

/Krister