Snabb sammanfattning av Discouraged fest

Här kommer en väldigt kort sammanfattning av helgens festival.

Fredag bjöd på 4 band, Lahey, för mig en ny bekantskap, men tydligen Umeåbaserade och helt ok hardcore, visst finns det utrymme för att finslipa lite mer, men helt klart något man bör hålla ögonen på.

Inevitable end lyssnade jag på för drygt 10 år sedan när dom spelade punkig thrash, sedan bytte dom till ganska traditionell dödsmetall för att numera bjuda på hyfsat kaotisk grindcore/hardcore i still med Converge och Dillinger Escape plan. Otroligt kaotiskt, välspelat och underhållande.

Borg 64 bjöd på ångestfylld hardcore uppblandat med Commodore 64 ljud och trummaskin, hårdare än jag trodde och riktigt bra.

Kvällen avslutades med Hate Ammo, adrenalinstinn machothrash med lite för mycket testosteron för min smak.

Tyvärr så var det väldigt lite folk, det påverkar ju trots allt stämningen, även om t.ex. Inevitable end ändå gav allt för de som var där.

Lördag var det lite mer folk, men har svårt att tänka mig att det var tillräckligt många för att festivalen skall gå runt, vilket i så fall är synd, för det är en festival som behövs!

I alla fall, festivalens trevligaste överraskning var Desolation state riot. När jag hörde namnet så trodde jag att det var nåt sydstatsrockband, men det visade sig vara ett ungt lovande post-metal/sludgeband från Umeå. Sångerskan hade en grym röst och gitarristen och basisten byggde snyggt upp fina post-rockstämningar som bröts av med sludgeriff. Riktigt trevligt! Dom vill jag gärna se igen.

System Annihilated gjorde sin sista spelning innan dom läggs på is, hoppas inte att det är för evigt, för det här bandet är ruskigt lovande. Hard-coreintenisv, ibland meshuggahteknisk toksvängig metal, från folk som inte ens har fyllt 20. Hoppas dom bara vilar ett tag för att sedan komma tillbaks med ny kraft.

Nästa band ut på scenen är för mig helt okända Machinae Supremacy, tydligen är dom stora någonstans, i alla fall har dom egen ljud och ljustekniker med crewjackor, dom har t-shirts i fyrfärgstryck och har släppt flera skivor. Tyvärr så imponerar dom inte på mig, tight men tråkigt. Jag har absolut inget emot att folk använder synthar i hårdrockssammanhang, tvärtom, men det finns olika sätt, det här är alldeles för tralligt, tillrättalagt och allt annat sånt för min smak. Men, jag tror faktiskt inget annat band hade så stor och entusiastiskt klappande publik, så det kan vara min musikelitistiska ådra som spökar.

Äran att avsluta festivalen får Daemonicus, ett band som spelar väldigt tradtionell dödsmetall och dom gör det bra. Dom har en hel del liverutin och bjuder på tight och svängig döds.

Sammanfattningsvis en trevlig festival som verkligen skulle behöva få fler besökare, flera av banden är sådana som inte hamnar på "riktiga" metalfestivaler, men ändå är för hårda för popfestivaler, det behövs verkligen ett forum för alternativ musik i den hårdare skolan, men det verkar uppenbarligen inte tillräckligt många ha förstått. Jag håller tummarna för att Discouraged records orkar försöka en gång till!

/Krister

Årets bästa konserter.

Trots att jag inte tycker att jag har hunnit med så mycket konserter så visar det sig vid en lite närmare koll på bloggen och i almanackan att det ändå har blivit en hel del. Inga megastora produktioner med världsartister, men en hel del som har varit bra ändå.

Här kommer ett urval, de flesta av dem med länkar till vad jag skrev om dem när jag precis hade sett dem.

1. Refused på Exel Arena 16/12 Inte bara för att den konserten ligger närmast kvar i minnet. En kombination av en fantastisk liveshow, stor publik i masspsykos och en pepp uppbyggd under flera år. Allt stämde! Låtvalet, framförandet, det visuella!

2. Anna Von Hausswolff -  Sagateatern 12/10. Här var det ingen nostalgi utan bara pur magi! Kan väl redan här avslöja att Anna Von Hausswolffs skiva finns med långt upp på min årsbästalista och live så spelade hon mest låtar från den, men med bandet hon hade med sig så lyfte låtarna ännu en nivå. Otroligt vackert, kraftfullt och egensinnigt.

3. Thåström på Umeå Open 30/3 Precis som alla andra gånger jag har sett Thåström så levererade han en gedigen show, med en bra blandning från sin digra låtskatt. Han har även alltid ett genomtänkt och genomarbetat visuellt koncept som ger det hela en extra dimension. Låtarna på den nya skivan har dessutom ett mörker och en tyngd som gjorde sig otroligt bra live.

4. First Aid Kit på MADE  Jag slogs av hur fantastiska sångerskor båda systrarna är och tillsammans är de helt oslagbara. Kul att det var så pass kraftfullt live, var lite rädd att det skulle bli lite för snällt, men det var mäktigt utan att vara sönderproducerat.

5. Blixa Bargeld på MADE Sångaren från Einstürzende Neubauten gästade MADE. Jag hade ingen större aning om vad jag skulle vänta mig av honom solo, men blev väldigt överraskad, och nöjd! Det var oväntat kul, udda och bra.

6. Moloken på Discouraged fest  14-15/9 Som vanligt så gav Moloken allt och manglade över oss med sin progressiva doom/black-core. Är alltid fascinerad av hur det går att få till så klart ljud samtidigt som det är så otroligt brötigt och disharmoniskt ibland. Gästinhoppet av Fredrik (Totalt Jävla Mörker) på Ulv gav ytterligare ett lyft till det hela.

7. Khoma på Discouraged fest  14-15/9 (samma länk som ovan om du vill läsa mer)
Några år sedan Khoma spelade i Umeå och ett stort sug efter att se dem. Dessutom mycket mer sammansvetsat och välrepat och mindre nervöst än sist jag såg dem. Janne sjuöng bättre än någonsin och tyngden är massiv!

8. the Soundtrack of our lives på Täfteåfestivalen the Soundtrack of our lives är ett säkert livekort och även den här kvällen var det riktigt bra. Låtar från hela karriären spelades och med glöd och energi. Såg dom tyvärr inte när dom gästade Umeå igen i november, inomhus kan ju bli än mer intimt och nära än utomhusscen på en festival, men tillräckligt bra för att komma med på min lista var det.

9. I Break horses på Umeå Open Skön analogt baserad shoegaze. Monotont och meditativt. Precis i min smak. Kanske inte så mycket show, men att stå där längst fram och bara sjunka in i de massiva ljudmattorna var som balsam för själen.

Anat bra som jag har sett är t.ex. Lord Algesten, Loosegoats, Skraeckoedlan, Åbe, Tennis Bafra, Riddarna, Anna Ternheim, Mattias Alkberg, Soldier One och säkert en bunt till som jag inte kommer på just nu.

/Krister