Årsbästalistan plats 11-15

Plats 11: Råd Kjetil Senza Testa - Of the Augmented living dead

Råd Kjetil Senza Testa släpper nya grejer hela tiden, det här släppet finns endast på kassett och soundcloud. Två låtar på vardera 25 minuter, men det här är något av det bästa jag har hört med RKST. Här har dom tagit borta alla gitarrer och det är så gott som bara analoga synthar- Det påminner en hel del om Tangerine Dream och Klaus Schulze och jag gillar det skarpt! Inte för att det är något fel med gitarrer, men dom har lyckats väldigt bra den här gången, utan gitarrer.

Plats 12: Yrsel - Abraxas

Svensk/fransk black/doom/droneduo. Ny upptäckt för mig och återigen så blir man förvånad hur mycket bra grejer det finns som man aldrig har upptäckt. Det här är flerdimensionell musik, inte något man slölysnnar på, men den som ger det tid kommer att få många trevliga upplevelser. Ibland rör dom sig mer mot elktronisk dark ambient och ibland mer i dronemetalland, men bra tycker jag att det är hela tiden.

Plats 13: Barn Owl - V

Upptäckte Barn Owl rätt sent, men det gör inte musiken sämre. Tidigare skivor har varit lite i samma stil som Earth´s senare skivor, men med mindre gitarrplock. Här har man tagit bort ännu mer och blivit än mer ambienta/droneiga. Mörkt, vackert och minimalistiskt skulle jag kalla det, enformigt, tråkigt, händelselöst skulle förmodligen en del andra säga, men dom har fel.

Plats 14: Kongh - Sole creation

Kongh har varit ett sådant band som jag har tyckt att det har varit "bra för att vara svenskt" ungefär. Dvs helt ok och man har köpt skivan för att stödja scenen så att säga, men den här skivan är dom riktigt bra, på riktigt! Det hårda har blivit hårdare och doommelodierna har blivit bättre.

Plats 15: Samling - Annanstans

Troligen den poppigaste skivan på min lista. Samlings förra skiva doftade mycket mer 70-tal och retrorock och det var det jag föll för, men den här nya skivan har ändå något som tilltalar mig. Den har melodier som sätter sig och den har texter som man kan sjunga med i, dessutom är det en hel del energi och fortfarande lite 70-talsfeeling, om än inte lika mycket som på första skivan.

Året närmar sig sitt slut.

Från och med i morgon kommer jag att börja publicera min årsbästalista, men redan nu kommer en lista på mina bästa livekonserter under 2013.

Topp 5: 

1. Cult of Luna  - Debaser Medis (28/2)

Väldigt länge sedan jag såg dom live och med en ny fantastisk skiva i bagaget, det hade varit konstigt om det inte hade blivit bra. Dom infriade alla förväntningar! Samma kväll spelade även Switchblade och dom levererade också.

2. MF/MB/ Umeå open (April)

Här hade jag hört nya skivan och tyckte det lät bra, men att det skulle vara så makalöst bra live hade jag inte fattat. Som att bli torktumlad, överkörd, nedslagen och avspolad med brandslang, men njuta av varje sekund!

3. the Coathangers  Umeå Open  (April)

Kanske inte den bästa konserten rent speltekniskt, men deras glädje, utstrålning och ursinniga punk var helt oemotståndlig!

4. Kongh Idun Umeå (Maj)

Tanken var väl att Meshuggah skulle krossa allt motstånd, men den här kvällen så tyckte jag att dom var lite tråkiga och stela, däremot var Kongh bättre än någonsin!

5. INVSN hemlig spelning på engelska Scharinska (oktober?)

INVSN provspelade inför USA-turnen, enda? gången låtarna från nya skivan framfördes med engelska texter (i Sverige) Väldigt laddat band och laddad publik. Releasepartyt var också bra, men betydligt mer splittrat.

Uppenbarligen var våren bättre än hösten.

Finns väl en del andra konserter som jag kan nämna, men utan någon inbördes ordning, men sånt som jag var nöjd med att se i alla fall, även om det inte var världsomvälvande.

T.ex. Converge på Scharinska, High on Fire på Debaser slussen, Wintergatan på Scharinska, Nicole Sabouné på Scharinska, Samling på Umeå Open, First love, last rites på NO-fest, ÅBE2 på NO-fest, 

And You Will know us by the trail of dead på Umeå Open,  Borg 64 oct Inevitable end på Discouraged fest, System Annihilated på Scharinska oct Moloken på Verket. Har säkert glömt en del också, men get bleb väl något i all a fall.

/Krister

Meshuggah, Kongh och Swarm på Idun.

Först ut den här kvällen var Swarm. Jag hade aldrig hört dom innan och det var nog inte så många andra heller som hade gjort det. Väldigt lite folk var det. Men dom spelade sitt set för oss som var där.

Swarms musik är väldigt långt ifrån Meshuggahs, men det är rätt skönt, det skulle bli för mycket att matas med tre band i samma genre. Swarm spelar snarare någon slags punkig rock´roll, ibland med lite post-hardcore-vibbar. Det känns lite spretigt, men i alla fall de två sista låtarna tycker jag är riktigt bra och jag kan tänka mig att det låter bra på skiva. 

Nästa band på scen är Kongh. Jag har sett dom live en gång för några år sedan och har lyssnat rätt mycket på dom på skiva. Nya skivan är lysande, så mina förväntningar är rätt höga, och i stort så infrias dom. 4 långa doomepos avverkar dom, varav två från den nya skivan. Jag gillar deras mix av klassisk doom och lite thrashiga inslag. Växlande doomsång och growl. Sången låter riktigt bra även live.

Jag hör en del prata om att det går för långsamt, och kan väl tänka mig att i Meshuggahs publik så finns det en hel del som vill att det skall gå fort, men jag njuter, gillar när dom vågar hålla kvar samma riff långa stunder. Sista låten är dessutom en, med doom-mått mätt, riktigt snabb låt, så stora delar av publiken verkar i alla fall börja våga röra på sig lite. Det har hänt en hel del sen förra gången jag såg dom, mer säkerhet på scenen, mycket mer attityd och mer samspelt, dessutom gör ju professionellt ljud och ljus sitt.

Kongh´s basist och hans Orange!

Kongh´s gitarrist och hans Orange!

Kongh doomar Umeå!

Meshuggah!

Efter lite omriggning är det dags för Meshuggah. Det är många år sedan jag såg dom nu, men man vet ju vad man får så att säga. Meshuggah är som en maskin, som dessutom fungerar och är välsmord, det är inget som trasslar, haltar eller visar minsta lilla tecken på att vara instabilt. Jag slås av hur otroligt industriellt en del av låtarna låter. Den stora skillnaden mot tidigare gånger jag har sett dom är att det nya materialet faktiskt är lite enklare och svängigare, men kan stå och gunga med i fyrtakt ibland, sedan kan rytmerna ligga lite kors och tvärs över varandra, men grunden är vanlig rocktakt, vilket ökar svängfaktorn. Man måste ju imponeras av Meshuggahs enorma tighthet, det är som att deras hjärnor är sammankopplade via en central enhet, som dessutom är kopplad till ljusbordet, det är en grymt imponerande ljusshow som följer med i alla olika markeringar på ett imponerande sätt.

Snyggt ljus var det gott om!

Skall jag kritisera något i deras musik så är det möjligtvis sången som är lite fantasilös, det är liksom samma läge hela tiden. Man märker också att medlemmarna rör sig mindre på scenen nu än förr, men Jens Kidman (sångaren) bjuder i alla fall på en hel del roliga robotdanssteg och ovanliga sätt att röja på.

Metalgiganter i motljus!

Precis när tonerna från sista låten ringer ut och bandet lämnar scenen, så går brandlarmet, först tror man nästan att det ingår i showen, men en röst uppmanar oss att lämna lokalen. Det tar en stund att utrymma och precis när vi är på väg ut genom huvudentren så får vi veta att vi kan komma in igen. Uppenbarligen hann en del ge sig av, för det är glesare i leden, när Meshuggah efter ca 20 minuters paus får komma in och köra extranummer, det hör väl inte till vanligheten att det är bandet som får ropa in publiken, men nu var det så.

Precis som sig bör så känner man sig lite mörbultad, fascinerad och lite uppgiven (när det gäller sina egna musikaliska färdigheter) efter att man har sett den här maskinen tröska sönder allt i sin väg, men det är ändå med ett stort leende på läpparna som man lämnar stället.

Ute är mörkt och kallt....

....och inne på scharinska är det ganska mörkt och om inte kallt, så i alla fall småkyligt. Runt 50 personer har trotsat mörkret och kylan den här onsdagskvällen. Norrland is doomed, står det på affischerna och det känns verkligen som vi har varit dömda till en lång mörk och kylig vinter. Hursomhelst ikväll skall två band bjuda på lite olika varianter av doominfluerad musik. Först ut är Kongh från småland. Dom inleder med en 13 minuters ganska släpig sludge/doom låt, men det går lite för trögt, ingen direkt gnista. Publiken är också rätt slöa. Andra låten har lite mer fart, en del riktigt sköna black sabbath riff. Kongh avslutar sedan med en gammal låt som innehåller allt från släpig drone till snabba metalriff med dubbeltramp. Tyvärr så var mina förväntningar högre, jag gillar skivorna, där variationen mellan slö, släpig doom, sabbathriff och riktigt snabba partier gör att det känns varierat och intressant. Visst gjorde Kongh en, tekniskt sett, bra spelning men det ville liksom aldrig tända till.

Desto mer imponerad blev jag av Moloken. Såg dom visserligen för inte så länge sen, så jag visste att dom har utvecklats en hel del, men energin som dom lyckades uppbringa trots en slö, stillastående publik, var imponerande. Dessutom så valde dom, trots en ny skiva, att bara spela en låt från den. Två helt nya låtar, som lät mycket lovande också, dessutom spelade man i alla fall ett utdrag av "we all face the dark alone" (debut ep´n) Det märks att dom har spelat en hel del på slutet och dom är både tighta, röjiga och fokuserade. Kristoffers och Nickes sång kompletterar varandra väldigt bra. Jag fascineras av hur Moloken lyckas väva ihop sina väldigt tekniska progressiva rytmer och markeringar med ganska simpla repetitiva gitarrslingor. Jag hade hoppats på att få höra 11"12 från nya skivan, det fick jag inte, men gick ändå hem belåten!