Benea Reach har kommit fram till sin tredje skiva, Possession. Det har gått 5 år sen förra skivan Alleviat. För er som inte känner till detta band så skulle jag beskriva det som ett progressivt metalcore band från Norge. Det finns väldigt mycket influenser från Meshuggah och Dillinger Escape Plan men även en hel del post-rock, framförallt i gitarrslingorna. På Possession så är även keyboards mer framträdande, vilket gör det än mer progressivt. Beneas stora styrka skulle jag nog vilja säga är den väldigt varierande sången. Inom metalcore så är det oftast så att sångaren har ett läge, här så är sången väldigt varierad, dels beroende på att flera personer sjunger, men även för att de har medvetet arbetat med att variera sången. Dels växlar man mellan skriksång, och melodiös sång,den melodiösa sången är ibland och balanserar lite på gränsen till att bli för snäll, (det kan i vissa korta ögonblick låta dead by april, men på det stora hela så kan jag se mellan fingrarna för dessa korta sekunder) men även skriksången är väldigt varierad, allt från mörkt growl till Ilkas unika "grisskrik" med melodi. Musikaliskt så är Benea Reach som en stenhård komplicerad robot som mal ner det mesta i sin väg. Stenhårda komplicerade riff radas upp efter varandra, men de melodiösa post-rock slingorna lättar upp.
Hitlåten är nog singeln som släpptes för ett tag sen, the mountain men jag gillar även Woodland, Nocturnal och Empire väldigt mycket. De ofta komplicerad riffen, taktbytena osv, gör att det inte är någon lättlyssnad skiva, så man får ge den några lyssningar innan det riktigt lossnar.
Precis som många andra band som spelar hård, komplicerad musik så tror jag att man hade tjänat på att stryka en låt och korta ner skivan lite, man orkar inte riktigt igenom hela på en gång, men å andra sidan, om man börjar typ på låt tre nästa gång så räcker ju skivan ännu längre.
Skivan släpps nu på fredag, den 22/3
/Krister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar