2017 års bästa skivor, plats 11-15

 Plats 11. Beck - Colors   (Capitol)

 Jag vet inte hur Beck gör, men oavsett vilken sorts skiva han gör så blir det bra, förra skivan var mer lågmäld alt.country, här är det up-tempo pop som egentligen är alleles för mainstrem för att fånga mitt intresse, men så klart älskar jag det ändå, årets feel-good skiva!

I don´t know how, but whatever Beck does, it´s great. His last record was more mellow alt.country, this time it´s up-tempo pop that in general would be too mainstream to catch my interest, but of course I love it, feel-good record of the year! 

  Plats 12. Jennie Abrahamson - Reverseries      (how sweet the sound)

Hon har kommit fram till album nr 5 och det blir mer och mer intressant för varje skiva. Eget och storslaget och med en hel del elektronik som hjäler till att skapa fina ljudbakgrunder, rösten har ju alltid varit fantastisk.

This is her  5:th album and everytime it´s more and more interesting. She have really found her own way and it´s epic. Lots of electronics used to create the backgrounds, and her voice has always been fantastic

Plats 13. Do make say think - Stubborn persistent illusions   (constellation) 

9 år har gått sen förra skivan, men det låter bättre än någonsin. Do make say think har skapat en egen nisch i den instrumentala postrocken, svårt att bekriva, men lätt att tycka om.

9 years have past since the last record but it´s better than ever. Do make say think have created their own niche in instrumental postrock, hard to describe, but easy to like.

 Plats 14. Brian Eno - Reflections    (Warp)

Det här är lite som en ny "discreet music" en lång låt (54 minuter)  som bygger på olika sekvenser som vävs ihop till ett vackert stycke musik. 

This is a little bit like a new "discreet music" one long song (54 minutes) It´s built up by sequences that is oven into a beautiful peace of music.

Plats 15.  Den sorte död - Intet kan stoppe den sorte död

(Angst/Offermose split/co-lab)   (Pomperipossa records)

Offermose och Angst kommer båda från Danmark och gör mörk elektronisk musik. Det här är både en split och en samarbetsskiva, på a-sidan så skapar dom musiken tillsammans, b-sidan är två från vardera bandet. Det rör sig om minimal kraut skapad med synthar, i finaste Tangerine dream, Klaus Schulze stil, men lite mörkare och dystrare.

Both Offermose and Angst hails from Denmark and the both do dark electronic music. This record is both a split and a cooperation between the bands. On the a-side the play togehter, and on the b-side they have two tracks each. The music is minimal kraut created with synths, it´s reminding me of Tangerine Dream and Klaus Schulze, but it´s a bit darker 

Cult of Luna och Julie Christmas - Mariner

Cult of Luna had gjort sitt 7:e album och även den här gången är det ett konceptalbum, temat är rymden.

Skivan gästas av amerikanska sångerskan Julie Christmas (som förutom ett soloalbum mest är känd som sångerska i Made out of babies och Battle of mice) Skivan består av 5 ganska långa låtar (mellan 8 och 15 minuter) Som vanligt så bevisar  Cult of Luna att dom är verkliga mästare när det gäller att spela dynamiskt, dom kan konsten att växla mellan det mest lågmälda och det hårdaste mangliga, utan att det ens låter som dom anstränger sig. På Vertikal så var det väldigt mycket synthar och ett väldigt maskinellt sound, nu är det lite mindre av det, men två låtar (The wreck of the S.S. Needle och Cygnus) har fortfarande det maskinella drivet. Förutom första singeln A greater Call så tycker jag dessa två låtar är helt fantastiska mästerverk, de innehåller allt man behöver, förutom det maskinella så är det sköna dynamiska riff, monotoni, skriksång och Julies växlande sång. Den största skillnaden jämfört med övriga skivor är ju så klart sången. Jag har ibland sagt att det enda med Cult of Luna som skulle kunna bli bättre är sången, ibland tycker jag att den är lite enahanda och variationslös, men på den här skivan så kan man inte säga det. Johannes skrik låter väl ungefär som dom brukar, men det är mindre av den varan och ganska mycket av Julie Christmas. Hon har en väldigt spännande och varierande röst, allt från barnsligt ljust viskande till rakbladsvass skriksång, men även bra melodiös sång helt enkelt. Det kommer säkerligen att finnas en del i Cult of Lunas publik som inte riktigt köper Julies sång, sådana som anser att det skall vara mörkt grymtande hela tiden för att det skall vara tillräckligt hårt, men det är i så fall dessa individers förlust, jag tycker helt klart att Julies medverkan höjer Cult of Luna ytterligare ett snäpp. Det enda med skivan som är lite segt är låten Approaching transition, en 13 minuter lång lugn låt med melodiös sång nästan hela vägen, den låten känns lite som en transportsträcka, men i övrigt är det här riktigt bra! Jag är ganska säker på att den här skivan kommer att vara med högt upp på min lista över årets bästa skivor när det blir dags att summera 2016.

Årets bästa skivor plats 16-20

Plats 16: Williams shift - We were wanderers

Ibland känner jag att jag är färdig med post-rock och kan gå vidare till något annat, men så kommer det någon ljuvlig skiva, som kanske egentligen inte bjuder på något helt nytt, men den har något som fångar mig, det här är en skiva som jag blir glad av. Matt från Saxon Shore och Soporus har ju gjort mycket jag har gillat förut och nu lyckas han igen, den här gången är det dessutom ganska mycket sång på skivan. Sången är flerstämmig och ibland är det nästan lite hockeykörer!, beskrivningen låter hemsk, men det är väldigt fångande. Det är sommar, sol, kärlek och bara en allmänt skön känsla.  (men om man vill så finns en kassett att köpa med instrumentala versioner, det funkar lika bra, på bandcamp finns även en version med bara sång, men den är jag lite mer skeptisk till :-)
Men har man något intresse av post-rock i den lite lättare skolan alltså typ som the album leaf, mogwai, saxon shore mm så tycker jag definitivt att du skall kolla upp den.

Plats 17: Nattavaara Rocks - Ox choral

Med massor av reverb, loopar, gitarr, synthar osv skapar Nattavaara rocks sköna melankoliska melodier som man kan drömma sig bort i. Vissa partier låter post-rock som Sigur rós eller hammock, men ibland blir det lite mer drone också! Vissa låtar innehåller element som får mig att tänka på folkmusik. Rytmerna är stora och bombastiska med ett sound som närmast får mig att tänka på neofolk och dark ambient-bandens sound.

Plats 18: Plats 18:  Godspeed you black emperor - Asunder, sweet and other distress

Godspeed visar att deras återkomst inte bara var en engångsföreteelse, utan dom fortsätter att göra helgjutna album. Musiken har blivit hårdare, mörkare och mer droneinfluerad, inget som stör mig, men dom är inte lika unika som när dom först kom, två av låtarna är mer mörka ljudcollage än låtar, men det passar väl in på skivan. 

Plats 19: José González - Vesitges and Claws

José González är tillbaks efter ett uppehåll (eller i alla fall har det inte kommit någon ny skiva, han har nog spelat rätt mycket) Den här gången är det inte riktigt lika avskalat som på de första skivorna, men det är fortfarande ganska lågmält. De första skivorna var mer folk och nu har det dragit lite mer mot pop, men hans fantastiska gitarrspel och hans sköna röst tilltalar mig fortfarande. 

Plats 20: The revolutionary army of the infant Jesus - Beauty will save the world

Det är med skräckblandad förtjusning man lyssnar på en ny skiva från ett band som man älskade för typ 20 år sen, visst det kom några nya låtar för något år sen och det lät ok, men det var ändå spännande att lyssna, skulle dom lyckas motsvara mina förväntningar? eller har vi vuxit åt olika håll? Revolutionary army… rör sig i samma skola som Current 93 och Dead can dance. Nå hur låter det då? Jo, det hörs tydligt att det är samma band, det är väl inte riktigt lika spännande som gift of tears skivan (från 1987) men jag gillar det, dom har inte spårat ur och gör något helt annat. Fortfarande har percussion och en repetitiv bas stor plats i musiken och röstsamplingarna är lika fina som förut. 

Årets bästa skivor 2014 Plats 11-15

11. Pig Eyes - s/t

Även det här året fick man höra något som lät lite nytt, visserligen med gamla byggstenar, som kraut, doomrock mm, men just den här blandningen har jag inte hört tidigare. Riktigt trevligt.

12. Wovenhand - Refractory obdurate  (deathwish)

Wovenhand fortsätter att göra lite tyngre dyster apokalyptisk rock, gillar den här mer än förra skivan, inte samma wowkänsla som första gången man hörde honom sjunga, men det är fortfarande väldigt mycket bättre än mycket annat som släpps.

13. Thurston Moore - the best day

Inget särskilt nytt här, men det låter som det bästa från Sonic Youth runt Sonic nurse och Murray Street, och något nytt sådant kände jag att jag behövde. Mycket trevligt! Det här är hästlängder bättre än hans akustiska skivor.

14. Killers walk among us - s/t (a tenderversion recordings)

Storslagen episk post-rock i samma skola som Mogwai eller Sigúr Ros, inte här är det särskilt nyskapande, men vad gör det? Det är precis så här man vill att det skall låta, när man är sugen på den här typen av musik.

15. Råd Kjetil Senza Testa - The turing test (funeral fog records cassette)

RKST fortsätter att utforska de elektroniska inslagen, syntharna men även mer industriella skrapande ljud mm har smugit sig in i musiken, inte mig emot. Den här kassetten innehåller två långa låtar som aldrig släpper greppet om dig.

Nytt i distrot.

Här finns det lite nya skivor som har kommit in.

Mvh/krister

Årsbästalistan plats 16-20

Plats 16: EF - Ceremonies

Jag lyssnade på EF i början av deras karriär sedan har jag tappat bort dem lite, men nu i höst köpte jag på mig tre album som dom har hunnit släppa och det här är släppt i år. Dom är ett post-rockband som spelar musik i samma skola som sigur rós, mogwai och kanske tristeza. Det är inte instrumentalt men känns ändå som sådan musik. Sången är inte i centrum omgiven av ett komp utan sången är mer ett av instrumenten, om man kan säga så. Vackert och vemodigt är det.

Plats 17: Vattnet Viskar - Sky Swallower

Ett amerikanskt post-blackband med svenskt namn. Svårt att inte bli nyfiken! Gillar det här för att det är ganska variationsrikt. Mycket fina melodiösa post-rockpartier, tunga sludgeriff och en hel del ganska traditionellt black-metalrens. Blir spännande att se om dom lyckas göra en till spänna

Plats 18: Benea Reach - Possession

Fem år hade gått och jag trodde att bandet var nedlagt, men det visade sig att dom bara arbetade långsamt men noggrant. En grymt välproducerad historia och som är väldigt variationsrik. Från Meshuggah-riffande, till refused-hard-core men med hela tiden närvarande post-rockslingor på gutarrerna, sången går också från mörkt growlande till grisskrik och vackara melodiösa partier. Gillar allra bäst när Ilka skriker sin ljusa skriksång med melodi, det är något man hör väldigt sällan.

Plats 19: My Bloody Valentine - MBV

Först var det ju lite chockartat att det kom en ny skiva med My bloody Valentine, det har ju snackats om det i åratal, men oftast har det slutat med att man trodde att det var ett rykte, men så helt plötsligt en dag i februari så fanns den bara där! Det var lite som gammal kärlek och det var otroligt uppskattad att få en nostalgikick. Jag tycker fortfarande att det är en bra skiva, men lite av den första euforin har lagt sig. Lyssnar fortfarande hellre på "Loveless" när jag är på MBV-humör. Men har man upptäckt dem nu i år så har man ju så att säga den riktiga godbiten kvar och några av låtarna på den här skivan håller riktigt hög klass.

Plats 20: Boards of Canada - Tomorrow´s Harvest

En helt ok skiva, inte Boards of Canadas bästa, men jag gillar deras sound och det är bättre än mycket annan electronica som släpps. Det känns inte lika nyskapande som första gången man hörde "music has the right to children" men det är en klart njutbar skiva som har snurrat ganska många varv ändå.

Förutom de 20 skivorna som jag valde ut så fanns det ju en hel del annat som ändå är bra. Som vanligt var det inget lätt jobb. De översta skivorna var ganska enkla, men från plats 10 och ner till typ 30 är det ganska svårt, det är lite olika vid olika lyssningar. Totalt hade jag med 42 skivor på min lista och då har jag ändå lämnat en del som jag har upptäckt nu under tiden jag har arbetat med listorna.

Men här är i alla fall lite tips på skivor som var nära att komma med på min lista.

Hammock - Oblivion hymns, Technicolor poets - All that is solid, Pan American - Cloud room, glass room, Black Sabbath - 13, Explosions in the sky - Prince avalanche (soundtrack), Bill Callahan - dream river, Sebadoh - Defend yourself, Loscil & Bvdub - Erebus, Eluvium - Nightmare ending, Pelican - Forever becoming, Stephen R Smith/Ulaan Khol - Ending/returning, Sigur Ros - Kveikur, Aidan Baker -Aneira

Som sagt så finns det ännu mer skivor som garanterat skulle kunna vara med och tävla, men dels hinner man inte lyssna på allt och dels hinner man inte ta reda på allt som har släppts. Vilka tycker ni saknas? Vilka har fått för dålig placering (eller för bra) Tyck gärna till och framförallt, tipsa om sådant jag borde ha hört!

/Krister

Lite nyheter i distrot!

Hittade ett tyskt bolag som har släppt svensk musik (dom har släppt annat också, men kan ju inte ta in allt på en gång)

Här har vi snygga limiterade vinyler från Immanu El och EF

Yrsel är ett svenskt/franskt drone/doom/ambient-band, deras nya skiva, Abraxas finns också i mitt distro nu.

Kolla in här för att läsa mer om de olika skivorna. Skall även snart få in två olika kassetter med Råd Kjetil Senza testa. Mer info kommer då.

/Krister  (soundtrack: Afghan Whigs-Black love)

Cult of Luna - Vertikal

Efter en lång väntan så är äntligen Cult of lunas nya skiva ute. Även den här gången handlar det om ett konceptalbum. Baserat på Fritz Langs film Metropolis så skapar bandet ett storslaget dystopiskt soundtrack. Jag har själv inte sett filmen (får väl åtgärda det) men det känns inte som att det spelar någon roll. Man kan få ut väldigt mycket av att lyssna ändå. Man behöver inte lyssna länge för att känna igen deras sound, den enorma tyngden men som ändå har ett skimmer och en glans som inte kan jämföras med så mycket annat. Den största skillnaden på Vertikal är att syntharna har fått ta betydligt större plats, nu skapar dom inte bara effekt under intron mm utan finns med som centrala delar på flera ställen, både i melodier och i riff. På en konceptskiva som bygger på en dystopisk film så känns det som ett ganska självklart grepp, men det görs hela tiden med rätt avvägning, det blir inte synth av det hela utan man behåller sludge/post-rock-känslan, men gör det bara lite mer intressant. "Hitlåten" på skivan är nog I: the weapon, men det finns mycket mer att hämta. I den nästan 19 minuter långa Vicarious Redemtion visar Cult of Luna att dom är helt mästerliga på att bygga upp stämningar och även under lång tid, kombinationen av de vackra melankoliska partierna, de olycksbådande bakgrunderna och sedan de svintunga sludgepartierna är en rätt oslagbar kombination. En annan av CoL riktigt starka sidor är att dom kan göra softa vackra partier utan att det känns för glättigt, det finns gott om post-rockband som kan göra bra gitarrmangel men så fort dom försöker spela lite softare så blir det muzak av det hela, men den fällan undviker dom skickligt. Personligen är jag inte nån sån som brukar lyssna specifikt på hur trummisen spelar, men när det handlar om Thomas Hedlund så är det ett måste, det märks att det händer grejer som man inte är van att höra, särskilt inte i den här genren. Det är snygga och intressanta trumrytmer som man inte kan få nog av. Vertikal är inte någon skiva som man kan utantill efter två lyssningar utan det dyker upp nya saker vid varje lyssningstillfälle, det bäddar för att det skall bli en skiva som håller i längden. Är grymt peppad på att se dom live nu och känna tyngden i hela kroppen, jag antar att dom också kommer att ha snyggt ljus och en del annat som höjer liveshowen ytterligare ett snäpp. Dom är ute på turne nu, så spelar dom nånstans i närheten, gå och se dom.

Skivan släpps på fredag, vinyl, cd och antagligen som download också.

Vet inte än om jag får in den till distrot. Kollar upp det.
/Krister

'Allelujah!

Jag törs andas ut! Den nya Godspeed you! black emperor-skivan är bra. Det känns så fantastiskt skönt. Det hade varit jobbigt om man bara hade känt att det här var inget för mig. Troligtvis kommer det inte att bli samma sak ändå som mede lift your skinny fists... När jag hörde den hade jag aldrig hört något liknande tidigare och jag var helt såld. Nu har det gått 12 år sen den släpptes (och 11 år sen jag såg Godspeed live) och mycket musik som har följt i deras fotspår har passerat mina öron. Den nya skivan påminner nog en hel del om det dom har gjort tidigare, men det känns ändå inte som att dom bara trött har dragit igenom lite gammalt material för att få till en ny skiva. Det episka, filmiska finns där, det monotona, de fantastiska crescendona, allt finns där. Skivan består av fyra låta, två på ca 20 minuter styck och två på ca 6 minuter. Det känns som att krutet har lagts på 20-minuterslåtarna och de kortare passagerna är mer just som passager. Första låten "Mladic" börjar med lite röstsamplingar, ljud mm, för att sedan sakta byggas upp till ett monotont fuzzdränkt rockmonster. Mellanösterninfluerade riff förekommer också, vilket enbart är en fördel. Den andra långa låten "We drift like worried fire" är en monoton rocklåt i udda taktart (i alla fall första halvan) Älskar när man törs hänga kvar länge vid samma riff och bara förändra det med dynamikens hjälp. Nu väntar jag bara på att vinylen skall dyka upp så man får lyssna på riktigt och titta på layouten, allt constellation släpper brukar ju vara fint.

/Krister

Soundtrack till det här inlägget: Godspeed you! black emperor - 'Allelujah, don´t bend, Ascend!