MADE-festivalen sammanfattning Onsdag/Torsdag

Min önskan skulle vara att jag hann skriva efter varje kväll, men så ser det inte ut. SÅ här kommer en kort sammanfattning av de tre dagar som har varit hittills.

Onsdag såg jag följande:

John Cale. Legendarisk man med ett förflutet bl.a i Velvet underground men också som producent och en lång solokarriär. Själv har jag inte lyssnat på hans sologrejer, så jag hade egentligen inga förväntningar alls.

De tre medmusikerna hade lätt kunnat vara hans barn, men det är inget som stör. Dom spelar bra, men ibland lite för mycket, enligt mig. Trots att John har fyllt 70 så finns det inga trötthetstecken i hans sångröst, den är klar och kraftfull, han spelar både gitarr och keyboard med bravur också. Musiken är väldigt blandad, men har man en 40-årig karriär bakom sig så har man väl hunnit prova en del. Mycket material är tydligen ganska nytt och oväntat hårt. En del låtar har ett funkigt driv som får mig att tänka på Faith no more. Sammanfattningsvis så kan jag väl säga att det var en bra konsert men inget som gav mig någon musikalisk wow-känsla.

Direkt efter Cale gick jag och såg Sainkho Namtchylak. En folksångerska/strupsångerska från Tuva-regionen mellan Sibirien och Mongoliet. Här får man verkligen uppleva nåt nytt, hon sjunger omväxlande kraftigt och så svagt så det kanppt hörs, hon spelar mungiga och handtrumma, ibland dansar hon runt i rummet, men oftast sitter hon på en stol. I bland är det mörk guttural strupsång och ibland skärande ljusa toner, man fascineras i alla fall hur en människa kan åstadkomma såna ljud. När hon kompar sig själv med mungigan och samtidigt sjunger är det som allra bäst. "Ancient electronics" kallar hon mungigan för och den har verkligen ett ljud som låter som nån synth körd genom en phaser.

Onsdagkvällen avslutas med "Feeding Frenzy" som är en blandning av installation, konsert och restaurangbesök. Man får sätta sig vid dukade bord, uppe på scenen i Black Box, fyra kockar står uppradade och lagar mat, alltihop filmas och visas på storskärm. Lokala musiker sitter bakom kockarna och spelar improviserad musik, dom har tydligen fått vissa angivelser om att vid vissa tidpunkter skall dom intensifiera, eller dra ner eller andra instruktioner, men på det stora hela är det rätt fritt. Vem som får maten är också slumpmässigt, så fort någon maträtt är färdig så bärs den ut och kyparna väljer vem som skall få maten. Vid mitt bord fick i alla fall alla ta del av maten, men inte så att alla fick lika mycket, fördelningen mellan förätter, varmrätter och efterrätter varierade också. Ett tag in i konserten så upptäckte jag också att det satt folk på läktarplats som tittade på när vi satt där och åt, en högst surrealistisk upplevelse, men ofantligt kul. Vid vårat bord kände vi inte varandra sen tidigare, men nyfikenheten kring de olika maträtterna (som alla var vegetariska) gjorde att vi efter ett tag satt och provsmakade från varandras tallrikar, som en liten familj.

En sån här grej är en av sakerna som gör MADE till så mycket mer än en musikfestival.

Torsdagkväll såg jag:

Wounded Knee, modern folksångare från Scotland som använde enbart sin röst och en loop-pedal. Till en film med landskapsbilder från norra Scotland passade den meditativa musiken väldigt bra.


Efter några minuters paus så var det dags för Råd Kjetil Senza Testa att äntra samma scen. Även dom spelade bakom filmduken. Den här gången var det en betydligt mer vardaglig film, med inredningsdetaljer från någon äldre persons hus, förmodligen i västerbottens inland, det var uppstoppade fåglar, korsstygnstavlor, almanackor från den lokala närbutiken, foton på barn, gamla bröllopsfoton och allt som man känner igen från sin mormors hus. Musiken upplevde jag vara indelad i några olika partier. Det inleddes med ett rätt hårt noiseparti för att sedan gå över i ett lite lugnare parti, kändes lite som att det saknades något där, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Efter det kom ett parti som var riktigt grymt, väldigt krautinfluerat med analoga synthar på apreggio. Ganska mycket Tangerine dreamvibbar fast med snygga gitarrslingor också. Det här var nog konsertenshöjdpunkt. Som avslutning kom ett vackert gitarrbaserat post-rocks parti, i stil med mogwai eller gamla explosions in the sky. Bra var det i alla fall, men gillade förra årets film mer.

Sen var det dags för kvällens stora stjärna Blixa Bargeld, känd som sångare i Einstürzende Neubauten och gitarrist i the Bad seeds. Hit kom han solo och med två looppedaler och en ljudtekniker. Man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig, men han visade snabbt att man inte skulle få se nån gravallvarlig gothpoesi i alla fall. Det liknade snarast ett standup-set men ljudsatt med udda ljudeffekter. Bl.a fick vi vara med att bygga upp en skalenlig modell av vårt solsystem, med bakgrundsstrålning, planeter, asteroider, månar, sol och kometer, allt uppbyggt med Blixas ljudeffekter. Som avslutning (extra nummer) bjöd han på en soloversion av Neubautenlåten Negative Nein från gamla klassikern "kollaps" Jag var väldigt nöjd och många med mig, kan dock tänka mig att det var lite för smalt för en del samt att det även kan vara lite svårt för en del tillräckligt nihilistiska gothare att se sin ungdoms gothindustriidol uppträda som en komisk farbror iklädd kostym och väst.

Avslutade med att se några låtar med Iva Bittova, folksångerska och violinist från Tjeckien. Det här var också bra, hon har en kraftig röst och sjunger väldigt varierat. Påminner mig om Carla Bozulich (Evangelista) som gästade festivalen för några år sen. Men jag börjar känna mig så trött och skall upp och jobba dan efter så jag stannade inte riktigt hela tiden ut.

/Krister