Unknown pleasures på norrlandsoperan

Lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle recensera Unknown Pleasures som jag såg i torsdags.

Jag skall göra det, men känner att det egentligen ligger utanför mitt kompetensområde. Jag har skrivit ganska många recensioner på skivor och livekonserter, men bara att komma fram till vad jag skall kategorisera det här till är tillräckligt komplicerat. Man skulle väl kunna kalla det för en underhållande dystopisk dansföreställning med teater och standupshow.

Reich och Szyber har ju gjort många saker i sin karriär och allt jag har sett har jag gillat. Minns särskilt "the hidden" på rådhustorget i Umeå för xx antal år sen, det var och är fortfarande bland det häftigaste jag har sett.

Men nu till det här. Det börjar med att en ensam dansare kommer in på scenen och dansar runt. Efter ett tag avbryter hon dansen och går fram till mikrofonen, hon berättar att hon känner sig fångad, hur hon än gör så använder hon alltid samma rörelser, hon kombinerar dem bara på olika sätt, inte så mycket till frihet alltså. Efter det så fortsätter hon att dansa, men ropar högt ut numret på sina olika rörelser. Här presenteras grunden för föreställningen, dvs att allt vi gör är invanda mönster, oftast kopierade från andra, väldigt få av oss skapar något nytt och när vi lyckas göra något så är det ändå förgängligt och glömt om ett tag. Dustert och dystopiskt? Ja visst, men presenterat på ett väldigt bissart och humoristiskt sätt. När en av dansarrna (iklädd björndräkt) tillslut får nog av värmen och tar av sig sin björndräkt och med väldig iver börjar berätta och visa Michael Jackson videos och hela tiden upprepar hur nyskapande han var, så ärdet verkligen som att man befann sig i en klunganföreställning, alternativt killinggänget.

När sedan kvällens enda koppling till Joy Division (förutom titeln) dyker upp så är det väldigt surrealistiskt, danstjejen sitter ensam med en akustisk gitarr och framför en långsam sorglig version av "love will tear us apart" samtidigt som en dansare utklädd i en stor plastflaska dansar runt i en bisarr dans och slutligen sjunker ihop på golvet.

Det händer mycket på scenen (och även ute i publiken ibland) och det är verkligen ett konststycke att med så otroligt mycket bisarr humor och surrealistisk rekvisita ändå uttrycka något allvarligt och mana till eftertanke. Jag har svårt att tänka mig att någon som var där var besviken.

/Krister

Soundtrack: Entombed - Inferno

(passar ju bra eftersom Entombed har samarbetat med Reich och Szyber)