Plats 11: Deafheaven - New Bermuda
Deafheaven fortsätter att utforska och omforma den moderna black-metalscenen. Dom har inte bara gjort samma skiva igen, utan lyckats hålla sig i samma genre men ändå skapat något nytt. Snabba blastbeats, black-metalsång mixas med post-rocksgitarrer och shoegazesound, men här får lite mer vanliga metalriff också mer plats. Det känns även som att shoegazepartierna tar mer utrymme, för min del så tröttnar jag rätt snabbt på blastbeats så det är ingen nackdel.
Plats 12: Samling - Sen glömmer jag hur du ser ut
Samling fortsätter att bjuda på 70-talsinspirerad psych-pop/retrorock. Jag gillar soundet, melodierna, texterna. Pop på svenska är väl inte min starkaste gren, men Samling har jag gillat sen första gången jag hörde dom, och jag lyssnar faktiskt hellre på dom än på Dungen (även om dom också går hem i stugan)
Plats 13: White Hills - Walks for motorists
White hills gör monotone rock, influerade av tysk kraut, brittisk space-rock och säkert också av samtida andra rockband som gillar att köra samma riff länge. Vissa låtar innehåller också en hel del elektroniska prylar, trummaskiner, synthar osv vilket bara ger lite mer blandad lyssning.
Plats 14: Uncle Acid - The night creeper
Den charmiga ostämda spontana doomrocken från första skivan är som bortblåst, men den har ersatts av tung välproducerad doomrock. Influenserna från Black Sabbath är inget dom försöker dölja, men varför skulle man dölja det?
Plats 15: Thåström - Den morronen
Thåström är som alltid bra, han hämtar influenser från industri och ambient och blandar upp det med tung rock. Hans mörka poetiska texter passar perfekt i den inramningen. Jag har ändå inte fastnat lika mycket för den här skivan som "beväpna dig med vingar". En del låtar känns som upprepningar av låtar från den skivan. Men det är fortfarande en av de bättre svenska skivorna och som liveartist är Thåström ganska oslagbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar