Årets bästa skivor plats 11-15

Plats 11: Deafheaven - New Bermuda

Deafheaven fortsätter att utforska och omforma den moderna black-metalscenen. Dom har inte bara gjort samma skiva igen, utan lyckats hålla sig i samma genre men ändå skapat något nytt. Snabba blastbeats, black-metalsång mixas med post-rocksgitarrer och shoegazesound, men här får lite mer vanliga metalriff också mer plats. Det känns även som att shoegazepartierna tar mer utrymme, för min del så tröttnar jag rätt snabbt på blastbeats så det är ingen nackdel.

Plats 12: Samling - Sen glömmer jag hur du ser ut

Samling fortsätter att bjuda på 70-talsinspirerad psych-pop/retrorock. Jag gillar soundet, melodierna, texterna. Pop på svenska är väl inte min starkaste gren, men Samling har jag gillat sen första gången jag hörde dom, och jag lyssnar faktiskt hellre på dom än på Dungen (även om dom också går hem i stugan)

Plats 13: White Hills - Walks for motorists

White hills gör monotone rock, influerade av tysk kraut, brittisk space-rock och säkert också av samtida andra rockband som gillar att köra samma riff länge. Vissa låtar innehåller också en hel del elektroniska prylar, trummaskiner, synthar osv vilket bara ger lite mer blandad lyssning. 

Plats 14: Uncle Acid - The night creeper

Den charmiga ostämda spontana doomrocken från första skivan är som bortblåst, men den har ersatts av tung välproducerad doomrock. Influenserna från Black Sabbath är inget dom försöker dölja, men varför skulle man dölja det?

Plats 15: Thåström - Den morronen

Thåström är som alltid bra, han hämtar influenser från industri och ambient och blandar upp det med tung rock. Hans mörka poetiska texter passar perfekt i den inramningen. Jag har ändå inte fastnat lika mycket för den här skivan som "beväpna dig med vingar". En del låtar känns som upprepningar av låtar från den skivan. Men det är fortfarande en av de bättre svenska skivorna och som liveartist är Thåström ganska oslagbar.

Årsbästalistan plats 1-5

Plats 1: Cult of Luna - Vertikal

Den här skivan är så storslagen så att det är svårt att bara beskriva den med ord, man skulle behöva kunna måla eller fota någon sorts aurafotografering av sitt huvud när man lyssnar på den. Jag har visserligen alltid gillat Cult of Luna och dom har låtit på rätt många olika sätt genom åren, men det här känns som det optimala! De grymma sludgeriffen, de maskinella rytmerna och de industriella ljuden från analogsyntharna skapar precis det mörka, hårda, dystopiska soundtrack som man vill ha. Dom lyckas också med det som många band i den här genren har svårt med, att variera sig. För många finns bara maxläget, men COL är fantastiska på att bygga crescendon, men även på att spela något soft utan att det behöver växa, ibland kan det bara få vara vackert och vemodigt. Som om det inte vore nog bra redan så är ju jag väldigt svag för konceptalbum och det är inte särskilt många som i dessa tider gör sådana. oftast skall man ha en hitlåt eller två och så fylla ut med lite annat, men det här är ett album där tanken är att man skall lyssna på hela, rakt igenom och händer det inte något akut i verkligheten så gör man det när man väl har satt igång skivan.

Plats 2: Deafheaven - Sunbather

Det är alltid roligt när man hör något som inte låter som något annat man har hört. Deafheaven blandar så olika saker som shoegaze, post-rock och black metal. Antar att "trve BM-fans" hatar det här och att man dessutom har ett rosa omslag, ser ut som popsnören och inte har särskilt onda texter gör ju knappast saken bättre, men för mig var det här sommarens stora hit! Spelades väldigt ofta under semestern. Man kan väl säga att det är trummor och sång från black-metal, samtidigt som gitarrerna spelar post-rock och shoegaze och på något mirakulöst sätt så lyckas dom få ihop det till en blandning som inte alls låter splittrad eller konstgjord, utan bara ny, fräsch och intressant.

Plats 3: Danny Paul Grody - Between two worlds

Nygammal bekantskap, lyssnade på den här skivan efter rekommendation, utan att veta att Danny paul Grody var medlem i Tarentel (som jag har lyssnat en hel del på) Nu spelar inte det så stor roll för det här låter inte alls som hans band. Det här är väldigt vacker fingerpicking ofta på 12-strängad gitarr, men naturligtvis med lite brusande synthar och sånt i bakgrunden. Instrumental folk/psych kanske? Väldigt bra är det. Något för er som gillar Jack Rose, James Blackshaw och Mountains t.ex.

Plats 4: INVSN - INVSN

När the Lost Patrol byte namn till Invasionen så spelade dom in en skiva som jag inte hade mycket till övers för. Sedan för två år sedan kom Arvegods, som lät väldigt annorlunda och så pass intressant att den kom med på min lista för 2011, nu har man förändrat stavningen och vidareutvecklat soundet från Arvegods och nu känns det som att man verkligen har hittat hem. Det är energisk post-punk i Joy Divisions fotspår, Dennis sjunger bättre än någonsin och på de flesta låtarna är det grymma gitarrslingor som man önska att man själv hade kommit på.

Plats 5: Mountains - Centralia

Mountains är ytterligare ett band (duo) som jag har upptäckt i år. Electro/akustisk experimentell musik skulle jag vilja kalla det dom gör. Det är vackert, soft och lågmält. De akustiska instrumenten backas upp av klickande, knastrande, swischande elektronik. Med mellan 10 och 20 minuter så förstår man ju att topplistorna inte är målet, men min topplista hamnar dom på i alla fall. En av de skivor som har snurrat mest i höst.