Hann bara med ett väldigt kort besök på jazzfestivalen, men det var definitivt värt det.
Loney Dear har varit bra alla gånger jag har sett honom, men det här var nog kanske den bästa.
Fantastiskt lekfullt och proffsigt. Jag vet ingen som kan spela så tyst eller så lite och med så mycket inlevelse. De flesta låtarna som framförs är Loney Dears låtar men i lite andra versioner. Låtarna får delvis annan karaktär när kompet består av kontrabas, trummor och vibrafon. På en del låtar soloduellerar Emil med vibrafonisten, både med sång och med piano. Det bjuds även på allsång, vi får sjunga med på flera olika ställen, häftigaste upplevelsen är nästan när hela publiken under en hel låt skall hålla ut på en och samma ton. Starkt att få med hela (den ganska stora) publiken. Emil stoppar i en låt och ber publiken vara tysta, i respekt för de som har betalat och vill höra och det funkade, det blev tyst. Starkt! hatar när man skall lyssna på vacker lågmäld musik och så är det folk som står i publiken och pratar om annat, skall dom göra det får man gå nån annanstans. Det är sällan manser något som lyckas blanda experimentlust med så otroligt mycket känsla och inlevelse och samtidigt helt bedårande popmelodier. Om min lista över årets bästa konserter hade funnits kvar (försvann när datorn kraschade) så skulle den här konserten ligga väldigt långt upp på den och eftersom året närmar sig slutet så måste jag väl börja försöka återskapa den listan igen. Nu får man bara hoppas det kommer nån skiva från den här konstellationen, det skulle behövas.
/Krister
