Årets bästa skivor 2011 Plats 6-10

Plats 6: Bill Callahan - Apocalypse
Som vanligt så gör Bill Callahan intressant musik. Jag vet inte om han har lagt ner Smog och bara gör skivor i eget namn nu, men det känns som att det kvittar, det är bra i vilket fall. Lite småskruvad folk/lo-fi med humoristiska och tänkvärda texter.

Plats 7: The Decemberists - The King is dead
Jag har inte fastnat för the decemberists tidigare, jag har lyssnat på någon skiva lite, men inte återkommit till dem, men den här föll jag ganska direkt för och det har hållit i sig, trots att skivan kom redan i Januari. Riktigt skön folkrock, antagligen något för Fleet foxes-fans (men fleet foxes skall jag snart börja lyssna på, när dom inte längre hypas överallt :-)

Plats 8: Loney dear - Hall Music
Emil lyckas igen, han har gjort något annat än förra skivan, utan att gå tillbaks till det gamla, men ändå utan att tappa det som är hans signum. Lite mer avskalat och tillbakalutat, men fortfarande lika vackert.

Plats 9: Iron & Wine - Kiss each other clean
Vid första lyssningen var jag lite besviken, jag vill nog egentligen att det skall låta som på "Our endless numbered days" men när man har kommit över det och verkligen börjar lyssna så inser man att det här är ju briljant popmusik. Alltså inte lika mycket akustisk folk som på tidiga skivor, men definitivt bra melodier och arrangemang.

Plats 10: Belong - Common era
Läste kommentarer där trogna Belong-fans var upprörda, dom hade ju förstört den nya skivan, med sång och trummor! Så uppenbarligen finns det puritaner inom alla genrer. Jag gillar Belongs tidigare skira gitarrambientskivor, men jag gillar det här också, kanske nästan ännu mer. Det här är liksom en "loveless" för 2010-talet. Överhuvudtaget är nog My Bloody Valentine en stor influens på den här skivan, så den som längtar efter ringande effektöverstyrda gitarrer kan fortfarande få det i tillräcklig mängd.

Loney Dear i Tegskyrkan

Igår spelade Loney Dear (eller Emil Svanängen som han heter) i Tegskyrkan här i Umeå. Jag har sett Loney Dear ett antal gånger och jag har aldrig varit besviken. Inte heller den här gången. En sak som är väldigt kul med Emil och hans projekt med Loney Dear är att han verkar vilja pröva på att framföra sin musik på många olika sätt. Jag har sett honom med rocksättning, med blås och allt, men även med en Jazztrio Den här gången var det en duo. Emil själv och en tjej som hette Malin Ståhlberg. Dessutom har Emil en hel maskinpark av diverse pedaler (som får det att vattnas i munnen på en effektnörd som mig.) Att spela i en kyrka är ju en ganska perfekt inramning för Loney Dear i den här tappningen. Det är vackert och stämningsfullt, precis som belysningen i kyrkan. Dessutom så slipper man alla öldrickande snacksaliga typer som brukar förstöra konserter när man ser den här typen av konserter på något uteställe. Kommer faktiskt ihåg sist jag såg honom när han bad publiken att vara tyst och visa respekt för de som hade betalat för att lyssna på hans musik. Ofta så är det ju väldigt lågmält och när han gör sina små supertysta gitarrgrejer på den 12-strängade gitarren behövs det inte mycket för att ljudet skall dränkas.


Materialet som framförs är till ganska stor del hämtat från den nya skivan "hall music" men en del gamla låtar bjöds det också på (men inte någon "ignorant boy, beautiful girl" (om inte det var första låten förstås, som jag missade pga att jag hade läst fel om vilken tid det började) Genomgående håller det väldigt hög klass. Emil spelar gitarr, orgel, flygel samt alla sina effekter. Malin sjunger och spelar dragspel. Från början trodde jag att bastonerna som fyllde kyrkan var förinspelade, men mot slutet såg jag att han satt och trampade på baspedaler (typ sådana som brukar sitta på en kyrkorgel) Imponerande att både kunna styra loop-pedalerna och baspedalerna samtidigt som man sjunger och spelar gitarr. Om man skall jämföra Loney Dear med andra artister så är väl kanske senare års Sigur Rós (kanske även Jonsis soloskiva) det jag kommer på som är närmast. Det är väldigt mycket känsla, väldigt mycket variation i sången och framförallt i sångrösten. Alltifrån viskningar till ganska galna skrik. Stämningen är också väldigt avslappnad, familjärt och trevligt. Publiken får vid ett flrtal tillfällen vara med och sjunga, under ledning av Emil. Jag har väldigt svårt att tänka mig att någon som var där gick därifrån besviken, inte jag i alla fall! (min enda besvikelse var att tack vare min sena ankomst så hade vinylen av "hall music" redan tagit slut. Får se om jag kan fixa den från nåt annat håll.)

Loney, dear ikväll!

Ikväll spelar Loney, Dear på Tegskyrkan i Umeå. Har du inte köpt biljett så kolla upp om det finns kvar. Jag har biljett och kommer även att skriva om konserten sen.
Tror på en fantastisk konsert, dessutom bör risken att fulla personer snackar sönder konserten vara ganska liten i en sådan lokal.

Vi ses där!

/Krister

Mycket som händer nu.

Om man kunde, hann och hade råd att gå på allt man ville så skulle jag ha fullt upp med att gå på konserter och kulturarrangemang nu. T.ex. skulle jag gå på Scharinska imorgon och lyssna på sideshow stringband, det är gratis och dom skall börja spela runt 22.00, på fredag så visar Råd Kjetil Senza Testa en två timmar lång videoinstallation med förinspelad musik på Pub Freja, vet inte om det kostar något. På lördag spelar trummor och orgel på Scharinska. Tyvärr hinns inte allt med, får nog välja en grej och då blir det nog det smalaste, dvs Råd Kjetil.

Redan nästa vecka är det sen dags för Loney, Dear (och veckan efter det Syket) Mycket nu helt enkelt, men det skall man ju inte klaga på!

/Krister

Soundtrack: Son Volt - Straightaways

Vinyl i höstmörkret!

Fick ett paket med en hel del vinyl igår, men hann inte öppna det förrän idag. Kommer att lägga in nyheterna på distrosidan under helgen, just nu lyssnar jag på min förhandsfavorit. Stephen R.Smith onsesided Lp (har visserligen haft den på mp3 typ 2 1/2 år, men det gills inte, det är nu den släpps på riktigt!)

Har även köpt biljett till Loney, Dear, han spelar på Tegskyrkan den 21:a oktober, biljetter finns på tickster.

Det var allt för idag, tar ett varv till med Stephen R.Smith!

/Krister

JAAAA! (del 2) Äntligen kommer Loney, Dear till Umeå

Oktober ser ut att bli en bra månad, synd bara att VAB, dyr bensinräkning mm gör att det verkar bli en snål månad ekonomiskt. Men det får gå på nåt sätt. Fredag 21 oktober kommer Loney, dear till stan och han kommer att spela i Tegskyrkan. Det är Humlan som arrangerar. Det framgår inte om det är Emil solo eller med band, men det lär visa sig. Vill du läsa mer (eller samma sak med andra ord) kan du gå in här.

Sen tidigare har jag ju berättat att Paper gästar Scharinska den 7:e oktober och det är skivmässa på Nolia söndag den 2:a, så det är bara att ladda för en bra månad!

/Krister
Soundtrack: The Clash - London Calling

Loney, dear släpper nytt!

I början av oktober släpper Loney, Dear en ny skiva. Hall music heter den. Det ser jag fram emot. Man vet ju inte riktigt vad man skall vänta sig, är det än mer synthpop?, eller mer pop igen, eller åt vilket håll har han gått? Den som lever får se.
Hoppas även att det nån gång skall komma en skiva (gärna liveskiva) från hans samarbete med Ståhls trio, deras spelning på Umeå Jazzfestival förra hösten är fortfarande en riktig höjdpunkt!

/Krister

(soundtrack: Motorpsycho - Black hole/blank canvas

Årets bästa konserter

Jag börjar med den här listan, den är lite enklare än skivlistan, dels för att jag inte har varit på lika många konserter och dessutom har en del stuckit ut mer och fastnat starkare i minnet än vad skivorna har gjort, man har så att säga upplevt dem med hela kroppen.

Här följer 2010 års bästa konserter enligt mig.

1. Einstürzende Neubauten på Cirkus i Stockholm (November)
Den här konserten liknade ingen annan, varken visuellt eller ljudmässigt. Massor av bra musik skapad med udda prylar. Definitivt en av mina livehöjdpunkter.

2 Mono på Umeå Open (Mars)
Det var länge sedan jag blev så glad som när jag läste att Mono skulle spela på Umeå Open, höga förväntningar kan ju verkligen döda en konsert, men Mono uppfyllde alla! Magiskt gitarrmangel!

3. Totalt Jävla Mörker på Umeå Open (Mars)
Bandets sista spelning och dom gjorde verkligen av med all energi som fanns kvar. Totalt sinnessjukt stenhårt tajt döds/grindrens

4. Loney, Dear och Ståhls Trio Umeå Jazzfestival (Oktober)
Loney, Dear har alltd varit bra live men här var det ändå något helt nytt. Tillsaammans med en jazztrio (vibraphone, ståbas och trummor) så fick låtarna nya och ganska experimentella upplägg, riktigt kul var det.

5. Freddie Wadling M.A.D.E. Umeå (Maj)
Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på honom innan det här, men tänkte att det kan vara kul att se. Det var riktigt grymt, både fantastiska insatser av hans muisker men framförallt så var han en varm och rolig person och som gjorde alla låtar till sina egna

6. Retribution Gospel Choir Umeå Open (Mars)
Hade aldrig hört dom innan, men jag har hört allt som Alan Sparhawk har gjort med LOW. Det här visade sig vara ungefär som LOW fast lite snabbare, hårdare och med långa instruemntala slut på låtarna. Stoooort leende på läpparna hela tiden!

7. Efterklang Strand i Stockholm (April)
Danskarna gjorde en riktigt bra spelning och trots att det mest var nytt material så var det verkligen värt varenda öre. Den ganska snälla popkänslan från nya skivan hade en hellt annan tyngd live och deras sånginsatser var helt fantastiska.

8. Thåström M.A.D.E. Umeå (Maj)
Han är ju aldrig dålig, det som imponerade mest på mig var att trots att det bara var ca 7 månader sedan jag hade sett honom så körde han en helt ny setlist och ny backdrop och allt.

9. August Burns Red House of Metal (Februari)
Ett av de bättre banden i NWOAHMgenren gästade stan och bjöd på breakdownpartier, melodiösa refrenger och gitarrslingor i överflöd, allt i sjukt tempo och med energi nog för att stänga ner några kärnkraftverk.

10. Moloken på Scharinska (Februari)
Norrland is doomed, kallades det och Kongh och Moloken skulle fördöma oss, men Kongh lyckades inte skrämma någon, däremot så överraskade Moloken och bjöd på en helt makalös spelning, visserligen brukar dom vara bra live, men den här kvällen hade dom en gnista som jag aldrig hade sett.

Mer utförliga recensioner av alla dessa finns att läsa på bloggen.

Bubblare, som var nära att komma med på listan: Carla Bozulich (M.A.D.E. Maj), Anna von Hausswolff (M.A.D.E. Maj), Köld och Smärta (Stallet Juli)

Nästa lista blir kvartalsrapporten samt årsstatistik för last.fm, sedan skall de tio bästa albumen presenteras. Har 24 stycken som jag nu försöker avgöra vilka som är för bra för att ta bort och om det finns några som är så pass ointressanta så att de går plocka bort.

/Krister

Loney Dear & Ståhls trio

Hann bara med ett väldigt kort besök på jazzfestivalen, men det var definitivt värt det.

Loney Dear har varit bra alla gånger jag har sett honom, men det här var nog kanske den bästa.
Fantastiskt lekfullt och proffsigt. Jag vet ingen som kan spela så tyst eller så lite och med så mycket inlevelse. De flesta låtarna som framförs är Loney Dears låtar men i lite andra versioner. Låtarna får delvis annan karaktär när kompet består av kontrabas, trummor och vibrafon. På en del låtar soloduellerar Emil med vibrafonisten, både med sång och med piano. Det bjuds även på allsång, vi får sjunga med på flera olika ställen, häftigaste upplevelsen är nästan när hela publiken under en hel låt skall hålla ut på en och samma ton. Starkt att få med hela (den ganska stora) publiken. Emil stoppar i en låt och ber publiken vara tysta, i respekt för de som har betalat och vill höra och det funkade, det blev tyst. Starkt! hatar när man skall lyssna på vacker lågmäld musik och så är det folk som står i publiken och pratar om annat, skall dom göra det får man gå nån annanstans. Det är sällan manser något som lyckas blanda experimentlust med så otroligt mycket känsla och inlevelse och samtidigt helt bedårande popmelodier. Om min lista över årets bästa konserter hade funnits kvar (försvann när datorn kraschade) så skulle den här konserten ligga väldigt långt upp på den och eftersom året närmar sig slutet så måste jag väl börja försöka återskapa den listan igen. Nu får man bara hoppas det kommer nån skiva från den här konstellationen, det skulle behövas.



/Krister

Jazz och pop på samma gång

Jazzfestivalen har kört igång. Men för min del blir det endast en kort visit på fredagkväll. Finns säkert annat som skulle vara intressant också, men jag har inte riktigt kommit till jazzstadiet än. Får räcka med att en sån gammal hårdrockare som jag numer lyssnar på country, singer/songwriters, synth, ambient mm. Jazzen lär väl komma i sinom tid. I alla fall tänkte jag gå och se och höra Loney, Dear och Ståhl trio. Du kan läsa mer om konserten här.

Loney, dear är väl utan alltför mycket konkurrens sveriges bästa poporkester. De halvgalna uptempo åtarna och de otroligt vackra balladerna håller allt en klass en bit över det normala i popsverige. Tänk Sufjan Stevens, Flaming Lips och Iron and Wine i en skön mix. Hur det kommer att låta tillsammans med en jazztrio vet jag inte, men det är just därför man helt enkelt måste dit.

Ses där!

/Krister

Obs! Bilden har jag lånat från Loney, Dears myspacesida