Årets bästa konserter

Jag börjar med den här listan, den är lite enklare än skivlistan, dels för att jag inte har varit på lika många konserter och dessutom har en del stuckit ut mer och fastnat starkare i minnet än vad skivorna har gjort, man har så att säga upplevt dem med hela kroppen.

Här följer 2010 års bästa konserter enligt mig.

1. Einstürzende Neubauten på Cirkus i Stockholm (November)
Den här konserten liknade ingen annan, varken visuellt eller ljudmässigt. Massor av bra musik skapad med udda prylar. Definitivt en av mina livehöjdpunkter.

2 Mono på Umeå Open (Mars)
Det var länge sedan jag blev så glad som när jag läste att Mono skulle spela på Umeå Open, höga förväntningar kan ju verkligen döda en konsert, men Mono uppfyllde alla! Magiskt gitarrmangel!

3. Totalt Jävla Mörker på Umeå Open (Mars)
Bandets sista spelning och dom gjorde verkligen av med all energi som fanns kvar. Totalt sinnessjukt stenhårt tajt döds/grindrens

4. Loney, Dear och Ståhls Trio Umeå Jazzfestival (Oktober)
Loney, Dear har alltd varit bra live men här var det ändå något helt nytt. Tillsaammans med en jazztrio (vibraphone, ståbas och trummor) så fick låtarna nya och ganska experimentella upplägg, riktigt kul var det.

5. Freddie Wadling M.A.D.E. Umeå (Maj)
Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på honom innan det här, men tänkte att det kan vara kul att se. Det var riktigt grymt, både fantastiska insatser av hans muisker men framförallt så var han en varm och rolig person och som gjorde alla låtar till sina egna

6. Retribution Gospel Choir Umeå Open (Mars)
Hade aldrig hört dom innan, men jag har hört allt som Alan Sparhawk har gjort med LOW. Det här visade sig vara ungefär som LOW fast lite snabbare, hårdare och med långa instruemntala slut på låtarna. Stoooort leende på läpparna hela tiden!

7. Efterklang Strand i Stockholm (April)
Danskarna gjorde en riktigt bra spelning och trots att det mest var nytt material så var det verkligen värt varenda öre. Den ganska snälla popkänslan från nya skivan hade en hellt annan tyngd live och deras sånginsatser var helt fantastiska.

8. Thåström M.A.D.E. Umeå (Maj)
Han är ju aldrig dålig, det som imponerade mest på mig var att trots att det bara var ca 7 månader sedan jag hade sett honom så körde han en helt ny setlist och ny backdrop och allt.

9. August Burns Red House of Metal (Februari)
Ett av de bättre banden i NWOAHMgenren gästade stan och bjöd på breakdownpartier, melodiösa refrenger och gitarrslingor i överflöd, allt i sjukt tempo och med energi nog för att stänga ner några kärnkraftverk.

10. Moloken på Scharinska (Februari)
Norrland is doomed, kallades det och Kongh och Moloken skulle fördöma oss, men Kongh lyckades inte skrämma någon, däremot så överraskade Moloken och bjöd på en helt makalös spelning, visserligen brukar dom vara bra live, men den här kvällen hade dom en gnista som jag aldrig hade sett.

Mer utförliga recensioner av alla dessa finns att läsa på bloggen.

Bubblare, som var nära att komma med på listan: Carla Bozulich (M.A.D.E. Maj), Anna von Hausswolff (M.A.D.E. Maj), Köld och Smärta (Stallet Juli)

Nästa lista blir kvartalsrapporten samt årsstatistik för last.fm, sedan skall de tio bästa albumen presenteras. Har 24 stycken som jag nu försöker avgöra vilka som är för bra för att ta bort och om det finns några som är så pass ointressanta så att de går plocka bort.

/Krister

Djupt, vackert och underhållande!

Det blev två konserter i kväll för min del. The sinking of the Titanic, framförd av NorrlandsOperans symfoniorkester och sedan konsert med Freddie Wadling.
The sinking of the Titanic skrevs av Gavin Bryars 1969 och gavs ut på skiva 1975 (som nummer ett i Brian Enos Obscure records serie, som jag har nämnt tidigare)
Ikväll började dessutom konserten redan ute i foajen med ett ljudkollage av Mattias Sköld. Det vävdes snyggt ihop med symfoniorkesterns framförande av verket. Personligen tycker jag att Norrlandsoperan satsa på fler moderna och minimalistiska grejer, som den här.
Några minuters paus innan det är dags för Freddie Wadling. Jag har egentligen inte lyssnat särskilt mycket på nåt av hans projekt tidigare, bara hört lite "strölåtar", men det man har läst och hört om honom är ju intressant och nån gång skall ju vara den första.
Det känns i alla fall som att det spelar ingen roll att man inte har hört allt tidigare, det funkar hur bra som helst ändå. Wadling har en säregen stil och röst och han kan verkligen trollbinda sin publik. Som en svensk variant av Tom Waits, fast med mer visa och jazz i botten och även större variation i röstläget. Mellansnacken är ganska avslappnade och inte särskilt planerade, men det är roligt och familjärt. Musikerna han har med sig på scenen är också enormt duktiga, med en elcello, saxofoner, gitarr, synth och ett litet trumset så skapar dom de mest varierande ljudbilder. Freddie är en sån person som när han gör covers så gör han låten till sin egen, han kopierar inte bara originalet. Många av låtarna är covers, jag känner inte igen allt, men Eno, Captain Beefheart (tack Peter), Radiohead (Creep), Monster Magnet (Space lord mother f**cker (även livecensurerad av Freddie), TuxedoMoon (No tears) (tack Henrik) och Stina Nordenstam får äran att få sina låtar framförda i alla fall. Mot slutet så dyker även en väldigt oväntad cover upp, nämligen en låt från barnserien "svampbob fyrkant" och till och med den låten funkar, vi får dessutom vara med och köra (Wadling säger att om det går bra så kanske vi tillsammans kan ställa upp i körslaget)
Efter stående ovationer kommer han in igen och kör två låtar till innan han stoppar ner sin textpärm i en OK Q8 påse, bockar och stapplar ut med sin käpp och sina mjukisbyxor. Själv är jag väldigt nöjd och har dessutom fått ett konstigt "habegär" efter en elcello, inte för att jag kan spela cello, men alla spaciga ljud som cellisten lyckades skapa med den gjorde att det uppstod ett sug efter en sån :-)

Imorgonkväll blir det fullt upp, Anna Von Hausswolff, Pascal, Lydia Lunch och Carla Bozulich står på mitt program.