Loney Dear i Tegskyrkan

Igår spelade Loney Dear (eller Emil Svanängen som han heter) i Tegskyrkan här i Umeå. Jag har sett Loney Dear ett antal gånger och jag har aldrig varit besviken. Inte heller den här gången. En sak som är väldigt kul med Emil och hans projekt med Loney Dear är att han verkar vilja pröva på att framföra sin musik på många olika sätt. Jag har sett honom med rocksättning, med blås och allt, men även med en Jazztrio Den här gången var det en duo. Emil själv och en tjej som hette Malin Ståhlberg. Dessutom har Emil en hel maskinpark av diverse pedaler (som får det att vattnas i munnen på en effektnörd som mig.) Att spela i en kyrka är ju en ganska perfekt inramning för Loney Dear i den här tappningen. Det är vackert och stämningsfullt, precis som belysningen i kyrkan. Dessutom så slipper man alla öldrickande snacksaliga typer som brukar förstöra konserter när man ser den här typen av konserter på något uteställe. Kommer faktiskt ihåg sist jag såg honom när han bad publiken att vara tyst och visa respekt för de som hade betalat för att lyssna på hans musik. Ofta så är det ju väldigt lågmält och när han gör sina små supertysta gitarrgrejer på den 12-strängade gitarren behövs det inte mycket för att ljudet skall dränkas.


Materialet som framförs är till ganska stor del hämtat från den nya skivan "hall music" men en del gamla låtar bjöds det också på (men inte någon "ignorant boy, beautiful girl" (om inte det var första låten förstås, som jag missade pga att jag hade läst fel om vilken tid det började) Genomgående håller det väldigt hög klass. Emil spelar gitarr, orgel, flygel samt alla sina effekter. Malin sjunger och spelar dragspel. Från början trodde jag att bastonerna som fyllde kyrkan var förinspelade, men mot slutet såg jag att han satt och trampade på baspedaler (typ sådana som brukar sitta på en kyrkorgel) Imponerande att både kunna styra loop-pedalerna och baspedalerna samtidigt som man sjunger och spelar gitarr. Om man skall jämföra Loney Dear med andra artister så är väl kanske senare års Sigur Rós (kanske även Jonsis soloskiva) det jag kommer på som är närmast. Det är väldigt mycket känsla, väldigt mycket variation i sången och framförallt i sångrösten. Alltifrån viskningar till ganska galna skrik. Stämningen är också väldigt avslappnad, familjärt och trevligt. Publiken får vid ett flrtal tillfällen vara med och sjunga, under ledning av Emil. Jag har väldigt svårt att tänka mig att någon som var där gick därifrån besviken, inte jag i alla fall! (min enda besvikelse var att tack vare min sena ankomst så hade vinylen av "hall music" redan tagit slut. Får se om jag kan fixa den från nåt annat håll.)