The tallest man on earth

Jag har olika perioder i mitt musik-lyssnande och min stora singer/ songwriter-period var nog i början av 2000-talet, då lyssnade jag på alla ledsna pojkar och flickor med gitarr. Tycker fortfarande att mycket av det är bra,men däremot trodde jag att kvoten av sådan musik var uppfylld och har därför inte letat särskilt aktivt. Men för nån vecka sen så tipsade min lillebror om "the tallest man on earth" Det tog ett par dar innan jag lyssnade på debut ep´n och ytterligare ett par dagar innan debuten "Shallow Grave" avhandlades. Första gången var jag på "helt ok" satdiet. Men nästa gång jag lyssnade så var det en riktig aha-upplevelse. Varenda låt satt klockrent. Trots att det är ganska enkelt så är det ruskigt effektivt. Att skriva om den här skivan utan att nämna Dylans tidiga folkperiod skulle vara tjänstefel. Men trots att det inte är något nyskapande så är det helt magiskt. Kan faktiskt inte sätta fingret på vad som gör att det sticker ut. Säregen röst? Visst, men det finns många singer/songwriters som har det. Skicklig musiker? ja, men samma sak där, finns många andra som är skickliga men utan det där lilla extra. Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag fick en sån här musikalisk kick senast. En del skivor måste ju liksom lyssnas in för att man skall förstå hur bra det är, men här var det kärlek vid första öronkastet! Jag går omkring och nynnar på låtarna och längtar tills nästa gång jag får möjlighet att lyssna på skivan. Låtar som Honey, won´t you let me in, The gardener och The Blizzard´s never seen the desert sands är helt makalösa låtar. Jag är helt enkelt lite småförälskad!

/Krister