Nya skivor i distrot!

Lite nyheter i distrot. Kolla här för mer info och priser.

Lördag på Umeå Open (dagen när MF/MB för evigt förändrade världen)

The Coathangers

Jag kommer tidigt för att undvika kö och det är tur, för först av allt ikväll spelar the Coathangers nere i Äpplet. Det visar sig vara helt galen punkrock framförd med en enorm dos spelglädje och galna infall. Musikaliskt så är det inget som är krångligt eller svårt, inte särskilt tight heller, men det är ingen som bryr sig. Spelglädjen och attityden sopar bort alla sådan funderingar. Dom byter instrument med varandra, så alla hinner med att spela trummor och gitarr. Gitarrsolon är det inte tal om, men däremot en hel del manglande som tidiga sonic youth. Alla som är där smittas av glädjen och jag lovar att detta band kommer att få massor av folk som skulle vilja spela, men inte tror att dom kan, att våga plocka upp  instrument och starta ett band. Med så mycket attityd behöver man inte kunna spela!

Den grymt coola trummisen i the Coathangers! (dvs, den som oftast spelade trummor)

Sedan är det dags att glida runt lite. Sätter mig för att vila benen en stund där Mando Diao skall spela (dom är visst kvällens stora dragplåster om man ser till publiktillströmningen) men jag fattar ingenting, jag måste gå ut, trots att jag gärna hade vilat benen ett tag till. 

Går sedan förbi Nemis-scenen där de minsta banden spelar. Där fastnar jag för Molotov Jive, från värmland. Dom spelar trevlig gitarrbaserad indie, kanske inget revolutionerande, men en väldigt bra sångare och bra låtar.

 Molotov Jive

Efter en stund är det dags för bandet med det coolaste namnet: And you will know us by the trail of dead. Jag är inget jättefan och har framförallt inte hört någonting alls av deras nya skivor, men det är ändå väldigt kul att se. Det är högintensiv gitarrrock. ibland påminner det lite om At the Drive-in, hela tiden är det fullt med energi, väldigt tight och med en hel del utrymme för kaskader av gitarroljud. Som sista låt kör dom en lång låt somslutar och börjar om massor av gånger och varje gång med vågor av noisegitarrer. En riktigt skön och behövlig noisedusch, när man börjar vara lite trött.

And you will know us by the trail of dead.

MF/MB

MF/MB

Sist ut på min planeringslista är MF/MB. Jag har redan skrivit att jag ser fram mot att se dom. Har lyssnat en del på nya skivan "Colossus" Men än vilka förväntningar jag hade så kunde jag inte förstå hur bra det skulle vara. Med dubbla trumset, trummaskiner, synthar, bas och gitarr så kör dom fullständigt över oss, det är som att malas ner, tröskas sönder i en monotont malande maskin, men samtigt älska varenda sekund av det. Ibland spelar båda trummisar samma sak och ibland kompletterar dom varandra med olika komp. Som grund till många av låtarna ligger hårda monotona synthslingor, som dessutom kompletteras med analoga spaceswisch. Bandet har två sångare, en manlig, som dansar omkring med spasmliknade rörelser, minst lika neurotiskt som Ian Curtis, den kvinnliga sångerskan är lite mer kontrollerad, men väldigt med, hon sköter dessutom syntharna. Ju längre in i spelningen dom kommer ju mer intensivt blir det. Mot slutet är jag och flera andra helt uppe i varv, man kan inte förstå hur man kan få uppleva något så fantastiskt av ett band som inte är världkändisar, det borde dom vara. Dom är som ett rockigare Paper, ett överspeedat Silverbullit eller ett krautigare Joy Division för 2010-talet. Håll utkik i distrot om ett tag, för jag skall göra vad jag kan för att ta in deras skivor, tyvärr hade dom inte med några igår. När det var slut så är jag helt uppspeedad, väldigt mycket känslan av "I´m in love and I want to tell the world" Man vill bara berätta för alla om det fantastiska man just har upplevt. Hela vägen hem ler jag bara fånigt för mig själv. Klockan tre gick jag och la mig och tänkte att jag kommer aldrig att kunna somna, men med Loscil (ambient downtempo electronica) i hörlurarna lyckas jag tillslut få ner pulsen så pass att jag hann sova några timmar innan det var dags för skivmässa, men känslan av att ha sett en fantastisk konsert, den sitter kvar även idag. Tack Umeå Open, tack Popaganda och framförallt tack MF/MB

 MF/MB

 MF/MB

Fredag på Umeå open.

Jag börjar med att gå runt lite och kolla in lite olika band som man inte har så stor koll på. Jag blir kvar nere i Studion där Postiljonen spelar. Dom spelar elektronisk väldigt drömsk pop, men ändå dansant, dom har dekorerat med massa ljusslingor och har snygga backdropfilmer. Hela ljudbilden är rätt suggestiv och dränkt i effekter, vilket så klart tilltalar mig. Tror dock att på skiva kan det låta lite för light och poppigt för min smak.

Postiljonen.

Nästa band jag fastnar för är Systerskap. Två tjejer som verkar väldigt kreativa. Dels så hanterar dom flera instrument var, ibland samtidigt, t.ex. spelar den ena kornett och trummor samtidigt. Som grund i musiken ligger ganska mörk programmerad musik som får mig att tänka på Fever Ray, dom använder sig också av Vocoder vilket får Dreijervibbarna att stärkas ännu mer. Väldigt starka röster och överlag kanonbra sång och instrumentinsatser. Det här vill jag definitivt höra mer av, men jag går ändå mot slutet för att vara säker på att komma in på Cult of Luna.

Systerskap

Det visar sig inte vara så svårt, eftersom lokalen inte ens är halvfylld, men innan Cult of Luna börjar har det hunnit strömma till lite mer folk. Setet i kväll är detsamma som i Stockholm men utan Vicarious redemtion. Störst gåshudskänsla är det på Ghost Trail och på In awe of, men Finland är också grymt stark. Cult of lunas stora styrka är deras skicklighet i att skapa stämningar och att spela dynamiskt. Framförallt så är det helt makalöst när dom går från de lugna vackra post-rockpartierna för att gå in i riktiga sludgepartier där hela bandet "fällknivsbangar" Det är fysiskt omöjligt att inte ryckas med, det känns verkligen i hela kroppen. Har för mig att det här är första spelningen den här omgången där Thomas inte var med på trummor (han är på turné med Phoenix) men ersättaren gör ett väldigt bra jobb, kan ju inte vara någon enkel insats att ersätta en av världens duktigaste trummisar, men tight, välspelat och dynamiskt är det i kväll också. En av festivalens höjdpunkter.

 Cult of Luna

 Johannes från Cult of Luna, mitt i det väldigt snygga och effektfulla ljuset.

Cult of Luna.

Sist på fredag ser jag Samling. Deras debut "När mullret dövar våra öron blir vi rädda" har spelats ganska friskt här hemma, den nya "Annanstans" har jag inte hunnit med lika många varv, men ändå så pass att jag känner igen låtarna. Samling spelar pop/rock med rötterna i 70-talet, men utan att låta gammalt. Det är ofta väldigt svängigt, förutom trummis har dom även två killar på percussion och olika slagverk. Stämningen är på topp när dom kör hiten "Stackars lilla värsting", men även en del nya låtar som jag tycker är lite i poppigaste laget på skiva (t.ex. Tio mil bort) får tillräcklig tyngd för att bli riktigt bra. Jag står kvar hela spelningen och med ett allt bredare leende på läpparna. Samling är bland de mer intressanta på den svenska pophimlen.

 Samling

På väg ut hinner jag se tre låtar med Håll det äkta (varav en med gästsång av Fredrik från Totalt Jävla Mörker) Naturligtvis önskar jag att jag hade hunnit se mer, för det var riktigt röj och ganska klassisk UÅHC-stämning. Men man kanske får chansen igen.

/Krister

Syket, Nicole Sabouné och First love, last rites på Scharinska

 Torsdagkväll på Scharinska och det hyllade Umeåbandet Syket har releaseparty för sin andra skiva "Can you keep a secret" Under kvällen spelar även Nicole Sabouné och First love, Last rites.

 

 Syket.

Först ut är Syket. Det är ganska mycket folk, varmt och trångt i spanska salen, men även på scenen. 7 personer på Scharinskas lilla scen är ingen lek. Syket spelar, av förståeliga skäl, mest låtar från den nya skivan. Eftersom den släpptes i veckan så har jag bara hunnit lyssna typ två varv på den. Men det känns att Syket har försökt göra en uppföljare som inte skall låta likadant som den första, på gott och ont om jag får säga min mening. Jag älskar den shoegaze-inspirerade psykedeliska rocken i låtar som Grillstugan och let it heal på debuten, på den nya skivan får syntharna ta betydligt mer plats, men jag tycker att dom använder lite väl mycket 80-talssmetiga synthljud. På vissa håll finns fortfarande shoegazevibbarna kvar, men det är mer flörtar med manchestersoundet, mer dansant. Jag skall inte döma ut skivan, utan lyssna mer, men när dom avslutar med Grillstugan, så blir det för mig bara en stor uppenbarelse över hur mycket jag har stått och saknat det gamla soundet. Kalla mig bakåsträvare eller vad ni vill, men jag står för det.

Nicole Sabouné

Efter lite paus är det dags för Nicole Sabouné, jag har inte hört mycket av eller om henne tidigare. Bara de två singlarna. Desto roligare då när man får en glad överraskning. Nicole och bandet bjuder på en väldigt energifylld och nervig liveshow. De första låtarna i setet är riktigt bra post-punk, det andas både gamla ikoner som Joy Division och tidiga the Cure, men finns även kopplingar till band som Paper. Den första singeln "Unseen footage from a forthcoming funeral" är en riktig hit. Men det trevligaste är som sagt hur hög kvalitet det är på låtarna som inte finns att lyssna på någonstans än, det bådar gott inför ett kommande album.

Nicole Sabouné

                                      

 Nicole Sabouné och delar av bandet.

                                      

 First love, last rites

Sist ut var First love, last rites. Det var betydligt färre människor kvar nu, men jag skyller det på att det var vardagkväll. First love, last rites gör inget nytt eller oväntat. Dom, precis som jag, älskar shoegaze och indierock från första halvan av 90-talet, och det hymlar dom inte med. Jag har inte hört den nya skivan än, men jag gillar bara hela soundet och allt. Det är lite som en ljum sommarkväll och solnedgång, man bara gillar det, inte nån specifik del av det hela. Visst finns det låtar som sticker ut och som jag känner igen och kommer ihåg, men det är de distade gitarrerna, den lågmälda sången och de disharmoniska riffen i sin helhet som plockar fram magin.

First love, Last rites.

Skall försöka hinna med att skriva recensioner från fredag och lördag på Umeå Open också, så håll utkik, när man bara skriver på fritiden så hinner man inte vara lika snabb som de som har det som jobb, men håll ut, det kommer!

/Krister

Mycket musik nu!

Umeå open torsdag, fredag och lördag och sen Skivmässa på söndag. (Nolia 11-16) Det är mycket nu, som man brukar säga.

Ses där.

/Krister

Umeå Open har kört igång.

Idag började Umeå Open med Plura och Carla i Tegskyrkan. Det fortsätter sedan med spelningar hela veckan. Imorgon spelar bl.a Glesbygd´n på Hamnmagasinet, på torsdag har Syket releaseparty på Scharinska, där spelar även First Love, Last Rites och Nicole Sabouné.

Sedan fredag och lördag är det dom stora dagarna på Idun. Själv är jag grymt peppad på MF/MB, Samling och Cult of luna. Tror även att And you will know us by the trail of dead kommer att bli bra, sen skall man ju alltid upptäcka nåt nytt också, som man inte har hört tidigare, men vad det blir får jag återkomma med senare.

/Krister