Håller på att försöka bilda mig en tillräckligt konkret bild av nya My Bloody Valentine för att kunna skriva en recension. Det är ju väldigt stort bara att det äntligen har kommit nytt material från dessa shoegazemästare.
Recension kommer snart.
För övrigt så borde jag redan ha skrivit om den fantastiska nyheten som stod att läsa i VK förra veckan, nämligen att Thurston Moore är bokad till U & U festivalen som skall hållas i Umeå under 2014.
Mer info kommer om det också.
På tisdag skall jag på skräckteater med musik av Råd Kjetil Senza Testa, skall bli väldigt intressant.
Berättar väl lite om det också.
Hörs/Krister
söndag 17 februari 2013
lördag 19 januari 2013
Cult of Luna - Vertikal
Efter en lång väntan så är äntligen Cult of lunas nya skiva ute. Även den här gången handlar det om ett konceptalbum. Baserat på Fritz Langs film Metropolis så skapar bandet ett storslaget dystopiskt soundtrack. Jag har själv inte sett filmen (får väl åtgärda det) men det känns inte som att det spelar någon roll. Man kan få ut väldigt mycket av att lyssna ändå. Man behöver inte lyssna länge för att känna igen deras sound, den enorma tyngden men som ändå har ett skimmer och en glans som inte kan jämföras med så mycket annat. Den största skillnaden på Vertikal är att syntharna har fått ta betydligt större plats, nu skapar dom inte bara effekt under intron mm utan finns med som centrala delar på flera ställen, både i melodier och i riff. På en konceptskiva som bygger på en dystopisk film så känns det som ett ganska självklart grepp, men det görs hela tiden med rätt avvägning, det blir inte synth av det hela utan man behåller sludge/post-rock-känslan, men gör det bara lite mer intressant. "Hitlåten" på skivan är nog I: the weapon, men det finns mycket mer att hämta. I den nästan 19 minuter långa Vicarious Redemtion visar Cult of Luna att dom är helt mästerliga på att bygga upp stämningar och även under lång tid, kombinationen av de vackra melankoliska partierna, de olycksbådande bakgrunderna och sedan de svintunga sludgepartierna är en rätt oslagbar kombination. En annan av CoL riktigt starka sidor är att dom kan göra softa vackra partier utan att det känns för glättigt, det finns gott om post-rockband som kan göra bra gitarrmangel men så fort dom försöker spela lite softare så blir det muzak av det hela, men den fällan undviker dom skickligt. Personligen är jag inte nån sån som brukar lyssna specifikt på hur trummisen spelar, men när det handlar om Thomas Hedlund så är det ett måste, det märks att det händer grejer som man inte är van att höra, särskilt inte i den här genren. Det är snygga och intressanta trumrytmer som man inte kan få nog av. Vertikal är inte någon skiva som man kan utantill efter två lyssningar utan det dyker upp nya saker vid varje lyssningstillfälle, det bäddar för att det skall bli en skiva som håller i längden. Är grymt peppad på att se dom live nu och känna tyngden i hela kroppen, jag antar att dom också kommer att ha snyggt ljus och en del annat som höjer liveshowen ytterligare ett snäpp. Dom är ute på turne nu, så spelar dom nånstans i närheten, gå och se dom.
Skivan släpps på fredag, vinyl, cd och antagligen som download också.
/Krister
Etiketter:
Cult of luna,
post-rock,
Recension,
sludge,
vertikal
måndag 31 december 2012
En hyllningskväll till Isolation Years
Igår hölls en hyllningskväll till Isolation Years. Ett av Umeås bästa popband genom tiderna, tyvärr utan att bli så stora som dom har förtjänat. I går så bjöd stora delar av svensk popelit (med rötter i norrland) på en hyllningskväll till bandet. 13 låtar framfördes av ett husband bestående av medlemmar från Säkert!, Deportees, Syket mm samt med ett helt gäng solister, t.ex. Annika Norlin (Säkert!), Mikael Stenberg (Syket), Peder Stenberg (Deportees) Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen), Patrik Backlund, Lisa Miskovsky, Skator (Lina Högström), Lovisa Nyström (Two White horses, Säkert!), Jennie Abrahamsson.
Det var väldigt kul att höra bandets låtar igen, en del valde att göra versioner som var ganska trogna originalen. Mest personliga var nog låtarna av Säkert och av Skator, Skator (kompad av M. Stenberg på orgel gjorde en skön version av Cold Morning, men tyngst och enligt mig allra bäst var det under Talkin´Backwardmaskin´blues med Syketsångaren Mikael Stenberg. Dennis Lyxzen fick ta sig an två låtar, New start och Yellow cross on blue, passade honom att köra två up-tempolåtar.
Avslutningsvis så kom alla upp på scenen för att sjunga med i raj-raj-rajpartiet på Three minute convert.
Man slås av hur många bra låtar dom faktiskt hade, samt hur många begåvade artister som finns här i Umeå. Man kan ju hoppas att en sån här kväll kan få bandmedlemmarna så taggade att dom skulle kunna tänka sig att göra nåt mer tillsammans, dom har väl egentligen aldrig splittrats, utan bara lagts på is.
Här följer en drös halvsuddiga bilder. Svårt att ta bra bilder med mobilen när det är mörkt och det man skall fota rör på sig hela tiden :-)
Henrik Oja och Jennie Abrahamsson i Light the torch
Lisa Miskovsky och Peder Stenberg (Deportees) i Albino Child
Annika Norlin (Säkert!) i Daddy I´m a pilgrim now.
Skator (Lina Högström) i Cold Morning in Minusinsk
Mikael Stnberg (Syket) i Talkin´ Backward masking blues
Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen) i New Start
Lovisa Nyström (Two White Horses) i Say oh say
Hela gänget, med allsång och allt i Three minute convert.
Här den kompletta set-listan, men inte med vem som sjöng vad.
Efteråt på backstageområdet bjöds det till och med på fotosession, bandbild 2012 (well, utan blixt = suddigt, men om man känner medlemmarna väl så ser man att det är dom :-)
Vänster till Höger Mats, Daniel, Jakob N, Jacob M, Anton.
Som sagt, hoppas bandmedlemmarna blev så peppade på sina egna låtar att dom beslutar sig för att spela ihop igen.
/Krister
Etiketter:
Deportees,
Isolation Years,
Ivnasionen,
Jennie Abrahamsson,
lisa miskovsky,
Refused,
Skator,
Syket,
säkert
fredag 28 december 2012
Årets bästa skivor plats 1-5
Plats 1: Anna Von Hausswolff - Ceremony
Jag gillade Singing from the grave, men det här är på en helt annan nivå! jag blev helt brädad redan första gången jag hörde skiva och livekonserten var ju helt makalös. Jag har lyssnat väldigt många varv på skivan och hittar hela tiden nya gjejer att njuta av. Det är ovanligt med en svensk skiva som så fullständigt har struntat i vad som är trendigt och vad som kan sälja, hon har bara gjort det hon vill och det lär löna sig i längden. Jag tror att vi ändå är rätt många som vill lyssna på musik som ger något, som inte bara skall fungera som bakrgrund till alla annat som händer. Här har du chansen att få en tvättäkta musikupplevelse! Låten Sova, måste vara bland det bästa som har spelats in på den här sidan av Atlanten.
Plats 2: Godspeed you black emperor! - Allelujah, don´t bend, ascend.
När jag läste att GYBE skulle släppa nytt så var det med skräckblandad förtjusning. Samtidigt som jag verkligen ville ha mer av detta band så var jag rädd att det inte skulle vara lika bra som för tio år sedan. hela post-rock genren har ju dessutom fyllts upp av massa band som har smörat till det och gjort det till nån sorts muzak, men en del finns det fortfarande som kan bjuda på något äkta. Dom har inte direkt gjort något nyskapande nu (som det var från början) men dom har fortsatt där dom slutade och det är fortfarande riktigt bra. mörk monoton rock med lite mellanösterninfluerade gitarriff, röstsamplingar, fieldrecordings osv. En av årets mest intressanta skivor!
Thåström - Beväpna dig med vingar.
Thåström är tillbaks igen, den här gången har han närmat sig soundet som Sällskapet gav oss för nåt år sen. Det lite mörka, industriella finns där hela men precis lagom mycket. Det tar inte över så att det blir för svårt. De mörka poetiska texterna kompletteras bra av musiken och ljudlandskapen. Thåström visar att det går att åldras med stil.
Plats 4: First Aid Kit - the lion´s roar
Deras countrydoftande folkpop har tagit hela världen med storm, och det finns det god grund för. Båda systrarna sjunger fantastiskt bra och tillsammans är det helt oslagbart. Återstår att se om dom har material till att skapa en värdig uppföljare, men det tror jag. Det känns inte som att dom är några posörer som kommer att försvinna lika snabbt som dom kom. Med dessa sångröster så lär dom vara kvar i toppen ett tag.
Deras countrydoftande folkpop har tagit hela världen med storm, och det finns det god grund för. Båda systrarna sjunger fantastiskt bra och tillsammans är det helt oslagbart. Återstår att se om dom har material till att skapa en värdig uppföljare, men det tror jag. Det känns inte som att dom är några posörer som kommer att försvinna lika snabbt som dom kom. Med dessa sångröster så lär dom vara kvar i toppen ett tag.
Plats 5: Om - Advaitic songs
OM gör ganska minimalistisk riffbaserad drone, de är inte rädda för att hålla på med samma riff länge. De österländska influenserna har fått större plats nu än på tidigare skivor och det passar väldigt bra tillsammans med Als droneiga stonerriff och monotona sång.
OM gör ganska minimalistisk riffbaserad drone, de är inte rädda för att hålla på med samma riff länge. De österländska influenserna har fått större plats nu än på tidigare skivor och det passar väldigt bra tillsammans med Als droneiga stonerriff och monotona sång.
Etiketter:
listor,
årets bästa skivor
Årets bästa skivor: Plats 6-10
Plats 6: PG.lost - Key
Som jag skrevi i Godspeed recensionen så har post-rockgenren i stora delar blivit urvattnad. Men PG.lost försvarar också hedern för genren. Med briljanta melodier och med en aggressivitet som många band saknar så visar dom att det fortfarande går göra instrumentalrocken intressant och farlig.
Plats 7: Loscil - Sketches from New Brighton
Minimalistisk electronica, ibland med dubfeeling. Men gärna också ödsligt och ambient. Jag tror inte att det är Loscils bästa album, men han har sjukt hög lägsta nivå, så den klarar sig bra i årets skörd ändå.
Plats 8: Goat - World Music
Jag blir så glad att man fortfarande 2012 kan få höra något nytt och som inte direkt låter som något annat man har hört. Visst, rötterna från 70 talet finns där, men den unika mixen av 70 talets hårdrock, afropop och funk har jag aldrig hört tidigare, och det är inte bara en udda mix, utan det funkar och är riktigt svängigt och bra. Lyssna t.ex. på hitlåten Run to your mama. Mycket bättre än så blir det inte!
Plats 9: Witchcraft - Legend
Mer retrorock! Det här året har faktiskt Witchcraft gjort en bättre skiva än Graveyard. Man har tagit ett stort steg och verkligen lyckats få till en doomin, svängig 70-talshyllning. Väldigt bra sång är det också hela vägen.
Plats 10: Neurosis - Honor found in decay
Det är inte så ofta Neurosis släpper nytt, men när dom gör det är det en högtidsstund. Den här gången är det mer högtid än på länge! Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad dom gör, men deras mix av monoton mörk metal, folkmusik och ljudcollage tilltalar mig. Soundet är lite mer tillbaks som det var på klassiker som A Sun that never sets och times of grace.
Etiketter:
listor,
årets bästa skivor
Årets bästa skivor plats 11-15

Plats 11: Skator - Vita kalla
Skator är Lina Högström från Umeå. Hon spelar gitarr och sjunger och det är väldigt naket och avskalat. Hennes röst påminner mig om Ane Brun, men hon har ett mer avskalat och experimenterande sätt att sjunga och spela på. Fina texter på svenska och ett väldigt fint omslag. Om jag hade haft olika kategorier så hade det här definitivt varit årets nykomling.
Plats 12: Meshuggah - Koloss
Enligt dem själva så har Meshuggah övergett perfektionismen för att skapa en skiva med mer sväng och liv. Jag hör svänget men märker inte av att man har skurit ner på pefektionismen. det är snortight och som en hel radda knynävsslag i ansiktet. Det som märks däremot är att det är lite fler partier som bara är toksvängiga utan att avbrytas av nån 13/7 dels baktaktsparti med baklängessolo. (men det finns sånt också, bara inte hela tiden) Så jag skulle vilja säga att det är deras bästa skiva sen Destroy, erase, improve.
Plats 13: Graveyard - Lights out
Lite
hårdare, lite mörkare och kanske en aning mer svårtillgänglig än förra
skivan, men ju mer man lyssnar ju mer förstår man att Graveyard har
gjort en värdig uppföljare. Retrorocken lever och frodas.
Plats 14: The tallest man on earth - There´s no leaving now.
Efter första skivan som var en ren Dylan rip off (fast väldigt bra sådan) så har the tallest man hunnit skaffa sig ett eget uttryck och nu gör han väldigt bra känslosam folkpop. Ganska ensam på den här scenen i Sverige, möjligen tillsammans med José Gonzalez.
Plats 15: The Sword - Apocryphon
Mer retrorock. Svängig rock med rötterna i 70-talet, men med nya influenser. Mixa Black sabbath och mastodon så är du i närheten. Jag har inte lyssnat på the sword tidigare så jhag gör inga jämförelser med deras tidigare skivor.
Etiketter:
listor,
årets bästa skivor
Årets bästa skivor Plats 16-20
Årets bästa skivor plats 16-20
Plats 16: Sigur Rós - Valtari ett med
Sigur rós har en hög lägstanivå. Jag gillar att dom har gått tillbaks till ett mer melankoliskt sound igen, efter förra skivans gladpop. Det är storslaget och episkt, men det är inte direkt så att man hittar några hitlåtar. Men det är en skiva som jag tycker om och som lär få snurra fler varv.
Plats 17: the Soundtrack of our lives - throw it to the universe
Soundtrack lägger ner för att dom nu har nått sitt mål: att bli världens bästa band. Den här skivan är bra, men tycker fortfarande att behind the music är deras bästa skiva.
Plats 18: Mono - For my parents
Mono har gjort en till riktigt bra skiva, det som gör att den inte är högre upp på listan är att det ibland kan bli lite för mycket av det goda. Ibland är det så episkt och filmiskt att man nästan blir fnissig. Det monotona gitarrmanglandet får inte så stor plats, men flera av låtarna är ändå riktigt bra massiv post-rock.
Plats 19: Efterklang - Piramida
På den förra skivan hade Efterklang skurit bort lite experimentlusta för att satsa mer på rena poplåtar. Nu har man tagit tillbaks lite mer experiment igen och därmed också gjort en mer intressant skiva igen. Delvis inspelad i det nedlagda gruvsamhället Piramida, en stark rekommendation är att lyssna i hörlurar, då hör man alla fina småljud tydligare.
Plats 20: Damien Jurado - Maraqopa.
Jag har följt Damien ända sen hans tidiga lo-fi skivor. Har alltid gillat det han har gjort, på den senaste skivan har han för första gången börjat utforska lite blues. Jag tycker fortfarande att det är bra, men det finns andra Damien skivor som jag hellre lyssnar på. Men den här växer för varje gång.
Jag har följt Damien ända sen hans tidiga lo-fi skivor. Har alltid gillat det han har gjort, på den senaste skivan har han för första gången börjat utforska lite blues. Jag tycker fortfarande att det är bra, men det finns andra Damien skivor som jag hellre lyssnar på. Men den här växer för varje gång.
Arbetet med att välja ut de 20 bästa skivorna har som vanligt varit svårt, men i år tror jag att det var svårare än på länge. Jag har haft närmare 50 skivor på listan och att dessa plocka ut 20 som jag gillar mest har krävt en hel del jobb. Det finns många skivor som fortfarande förtjänar att lyssnas på även om de inte är med på min lista. Ni får gärna kommentera och tipsa om vilka skivor ni hellre hade haft på listan, eller vilka ni håller med om. Alltid kul att höra vad andra tycker och kanske även få tips på andra skivor som jag har missat.
Några skivor som definitivt är värda att lyssna på är tex Converge, Baroness, Ulaan Markhor, Loosegoats, A Lanky swede, Swans, Dinosaur Jr, Kingdom of evol och Tennis Bafra.
Här kan du lyssna på en låt från varje skiva (utom två som inte fanns på spotify)
/Krister
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




























