Wintergatan åker på turné!

Ett litet tips bara, Wintergatan åker på turne i Maj och dom kommer även norrut! Två spelningar i Umeå, en i Piteå en i Övik! Mer än vad de flesta andra band bjuder på.

Wintergatan är två av medlemmarna från Detektivbyrån som har ett nytt band. Mycket synthar och egenhändigt ihopknåpade instrument, ganska glad pop i samma skola som efterklang, múm m.fl.

För Umeåbornas del så spelar dom dels på Kultur på Campus den 2/5 samt på Scharinska den 4/5. Det blir nog ett Scharinskabesök för mig.

Här kan ni lyssna på en låt och se lite av deras utrustning.

Blir kul!

/Krister

Utbrott!

Jag hade turen att vinna biljetter till Profilteaterns föreställning Utbrott!
Om du har tänkt gå och se den, så läs inte min recension, för det förstör en del av upplevelsen om man vet för mycket!

Så! Ni som har sett, eller inte har tänkt eller har möjlighet kan ju fortsätta att läsa.

Det hela börjar som en ordinär teaterföreställning, kulisser av ett fängelse är uppbyggda, en skådespelare berättar om sin tid i fängelset osv, några minuter in i föreställningen börjar en kvinna i publiken hosta, skådespelarna avbryter och ber henne vänligen att försöka dämpa hostan och om det inte går, prata med dem i foajén om att få återkomma en annan kväll. Teatern fortsätter, det blir strul med ljud och ljus, men fortsätter, kvinnan i publiken börjar hosta igen och reser sig för att lämna lokalen, men längst ner i trappan faller hon och blir liggande på golvet, skådespelarna bryter, springer fram och ser hur hon mår, nån ringer ambulans osv, nu börjar man fundera på vad som ingår i föreställningen och inte. Skådespelarna ber så hemskt mycket om ursäkt och säger sig ha tappat bort sig helt och vill börja om från början. Dom gör så, men hinner ca 1 minut innan tre poliser kommer in genom ytterdörren, dom avbryter och vill prata med någon ansvarig, man hör bara små stycken av vad poliserna säger och det är väldigt luddigt, tillslut får man i alla fall veta att dom har "en situation som dom inte riktigt har kontroll över" och därför måste vi sitta kvar och hålla oss lugna. Nu är en del personer i publiken uppriktigt oroliga (eftersom jag känner en av skådespelarna som agerar polis så förstår jag att det ingår i teatern, men några framför mig undrar mer och mer upprört varför dom inte kan berätta vad det är som händer. Så fortsätter det ett tag och sedan börjar det bli mer tydligt att saker och ting ingår i föreställningen. När den hostande kvinnan rusar in igen och kastar sig över en scenarbetare och biter och klöser honom förstår nog de allra flesta att det ingår, sen byggs den obehagliga stämningen successivt upp. Vi får veta något diffust om en smitta som orsaker aggressivitet och som är ytterst smittsamt, det smittar framförallt genom att de som drabbats bits och klöser. Just efter att vi fått veta det så upptäcker de att en av de smittade personerna (som låg på scenen) plötsligt är försvunnen, vart tog hon vägen? Skådespelarna börjar desperat leta henne, och som på beställning så slocknar både musiken och alla lampor i hela lokalen, på flera olika ställen börjar folk i publiken skrika i panik, DET ÄR NÅGON UNDER LÄKTAREN! Massa, skrik, dunkande, osv, ljuset kommer tillbaks lagom för att vi skall hinna se en man i publiken släpas in under läktaren, han dras helt enkelt ner mellan raderna av stolar och försvinner in. Här är föreställningen på topp, sedan blir det lite segt i mitten, väldigt mycket väntan. Men väldigt nya grepp ändå. Ca halva publiken får ge sig ut på en busstur (i en riktigt buss, dom lämnar lokalen sedan polisen har meddelat att det nu finns en säkrad väg där man kan ta sig ut)

Mot slutet blir det lite väl mycket zombieapokalyps och alla skriker, skjuter, hugger, sprutar teaterblod osv, men man hinner ändå med att få in lite moralfilosofiska frågor, kan det vara rätt att döda någon om den utgör ett hot mot många andra? Kan man döda någon för att rädda någon annan? När upphör man att vara människa och blir ett djur? Osv.

Sammantaget så tycker jag att det var riktigt bra och framförallt så är det kul med lite nytänkande och med publikinteraktion. Det jag personligen förlorade lite på (och som nog är ett utbrett problem i en så pass liten stad) är att jag kände igen flera av skådespelarna (alltså även av de som spelade "vanliga teaterbesökare" Hade man inte gjort det hade det kanske varit svårare att förstå vad som ingick och inte.

Musiken i föreställningen var gjord av Råd Kjetil Senza Testa, oftast var det bara korta stycken innan det avbröts av knaster osv, men det var verkligen bra och aggressiv musik som hjälpte till att bygga upp den obehagliga stämningen.

/Krister

MBV i lurarna!

Håller på att försöka bilda mig en tillräckligt konkret bild av nya My Bloody Valentine för att kunna skriva en recension. Det är ju väldigt stort bara att det äntligen har kommit nytt material från dessa shoegazemästare.

Recension kommer snart.

För övrigt så borde jag redan ha skrivit om den fantastiska nyheten som stod att läsa i VK förra veckan, nämligen att Thurston Moore är bokad till U & U festivalen som skall hållas i Umeå under 2014.

Mer info kommer om det också.

På tisdag skall jag på skräckteater med musik av Råd Kjetil Senza Testa, skall bli väldigt intressant.

Berättar väl lite om det också.

Hörs/Krister

Cult of Luna - Vertikal

Efter en lång väntan så är äntligen Cult of lunas nya skiva ute. Även den här gången handlar det om ett konceptalbum. Baserat på Fritz Langs film Metropolis så skapar bandet ett storslaget dystopiskt soundtrack. Jag har själv inte sett filmen (får väl åtgärda det) men det känns inte som att det spelar någon roll. Man kan få ut väldigt mycket av att lyssna ändå. Man behöver inte lyssna länge för att känna igen deras sound, den enorma tyngden men som ändå har ett skimmer och en glans som inte kan jämföras med så mycket annat. Den största skillnaden på Vertikal är att syntharna har fått ta betydligt större plats, nu skapar dom inte bara effekt under intron mm utan finns med som centrala delar på flera ställen, både i melodier och i riff. På en konceptskiva som bygger på en dystopisk film så känns det som ett ganska självklart grepp, men det görs hela tiden med rätt avvägning, det blir inte synth av det hela utan man behåller sludge/post-rock-känslan, men gör det bara lite mer intressant. "Hitlåten" på skivan är nog I: the weapon, men det finns mycket mer att hämta. I den nästan 19 minuter långa Vicarious Redemtion visar Cult of Luna att dom är helt mästerliga på att bygga upp stämningar och även under lång tid, kombinationen av de vackra melankoliska partierna, de olycksbådande bakgrunderna och sedan de svintunga sludgepartierna är en rätt oslagbar kombination. En annan av CoL riktigt starka sidor är att dom kan göra softa vackra partier utan att det känns för glättigt, det finns gott om post-rockband som kan göra bra gitarrmangel men så fort dom försöker spela lite softare så blir det muzak av det hela, men den fällan undviker dom skickligt. Personligen är jag inte nån sån som brukar lyssna specifikt på hur trummisen spelar, men när det handlar om Thomas Hedlund så är det ett måste, det märks att det händer grejer som man inte är van att höra, särskilt inte i den här genren. Det är snygga och intressanta trumrytmer som man inte kan få nog av. Vertikal är inte någon skiva som man kan utantill efter två lyssningar utan det dyker upp nya saker vid varje lyssningstillfälle, det bäddar för att det skall bli en skiva som håller i längden. Är grymt peppad på att se dom live nu och känna tyngden i hela kroppen, jag antar att dom också kommer att ha snyggt ljus och en del annat som höjer liveshowen ytterligare ett snäpp. Dom är ute på turne nu, så spelar dom nånstans i närheten, gå och se dom.

Skivan släpps på fredag, vinyl, cd och antagligen som download också.

Vet inte än om jag får in den till distrot. Kollar upp det.
/Krister

En hyllningskväll till Isolation Years

Igår hölls en hyllningskväll till Isolation Years. Ett av Umeås bästa popband genom tiderna, tyvärr utan att bli så stora som dom har förtjänat. I går så bjöd stora delar av svensk popelit (med rötter i norrland) på en hyllningskväll till bandet. 13 låtar framfördes av ett husband bestående av medlemmar från Säkert!, Deportees, Syket mm samt med ett helt gäng solister, t.ex. Annika Norlin (Säkert!), Mikael Stenberg (Syket), Peder Stenberg (Deportees) Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen), Patrik Backlund, Lisa Miskovsky, Skator (Lina Högström), Lovisa Nyström (Two White horses, Säkert!), Jennie Abrahamsson.

Det var väldigt kul att höra bandets låtar igen, en del valde att göra versioner som var ganska trogna originalen. Mest personliga var nog låtarna av Säkert och av Skator, Skator (kompad av M. Stenberg på orgel gjorde en skön version av Cold Morning, men tyngst och enligt mig allra bäst var det under Talkin´Backwardmaskin´blues med Syketsångaren Mikael Stenberg. Dennis Lyxzen fick ta sig an två låtar, New start och Yellow cross on blue, passade honom att köra två up-tempolåtar.

Avslutningsvis så kom alla upp på scenen för att sjunga med i raj-raj-rajpartiet på Three minute convert.

Man slås av hur många bra låtar dom faktiskt hade, samt hur många begåvade artister som finns här i Umeå. Man kan ju hoppas att en sån här kväll kan få bandmedlemmarna så taggade att dom skulle kunna tänka sig att göra nåt mer tillsammans, dom har väl egentligen aldrig splittrats, utan bara lagts på is.

Här följer en drös halvsuddiga bilder. Svårt att ta bra bilder med mobilen när det är mörkt och det man skall fota rör på sig hela tiden :-)

 Henrik Oja och Jennie Abrahamsson i Light the torch

 Lisa Miskovsky och Peder Stenberg (Deportees) i Albino Child

 Annika Norlin (Säkert!) i Daddy I´m a pilgrim now.

 Skator (Lina Högström)  i Cold Morning in Minusinsk

 Mikael Stnberg (Syket) i Talkin´ Backward masking blues

 Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen) i New Start

 Lovisa Nyström (Two White Horses) i Say oh say

 Hela gänget, med allsång och allt i Three minute convert.

 Här den kompletta set-listan, men inte med vem som sjöng vad.

Efteråt på backstageområdet bjöds det till och med på fotosession, bandbild 2012 (well, utan blixt = suddigt, men om man känner medlemmarna väl så ser man att det är dom :-)

Vänster till Höger Mats, Daniel, Jakob N, Jacob M, Anton.

Som sagt, hoppas bandmedlemmarna blev så peppade på sina egna låtar att dom beslutar sig för att spela ihop igen.

/Krister

Årets bästa skivor plats 1-5

 Plats 1: Anna Von Hausswolff - Ceremony

Jag gillade Singing from the grave, men det här är på en helt annan nivå! jag blev helt brädad redan första gången jag hörde skiva och livekonserten var ju helt makalös. Jag har lyssnat väldigt många varv på skivan och hittar hela tiden nya gjejer att njuta av. Det är ovanligt med en svensk skiva som så fullständigt har struntat i vad som är trendigt och vad som kan sälja, hon har bara gjort det hon vill och det lär löna sig i längden. Jag tror att vi ändå är rätt många som vill lyssna på musik som ger något, som inte bara skall fungera som bakrgrund till alla annat som händer. Här har du chansen att få en tvättäkta musikupplevelse! Låten Sova, måste vara bland det bästa som har spelats in på den här sidan av Atlanten.

 

 Plats 2: Godspeed you black emperor! - Allelujah, don´t bend, ascend.

När jag läste att GYBE skulle släppa nytt så var det med skräckblandad förtjusning. Samtidigt som jag verkligen ville ha mer av detta band så var jag rädd att det inte skulle vara lika bra som för tio år sedan. hela post-rock genren har ju dessutom fyllts upp av massa band som har smörat till det och gjort det till nån sorts muzak, men en del finns det fortfarande som kan bjuda på  något äkta. Dom har inte direkt gjort något nyskapande nu (som det var från början) men dom har fortsatt där dom slutade och det är fortfarande riktigt bra. mörk monoton rock med lite mellanösterninfluerade gitarriff, röstsamplingar, fieldrecordings osv. En av årets mest intressanta skivor!

 

 Thåström - Beväpna dig med vingar.

Thåström är tillbaks igen, den här gången har han närmat sig soundet som Sällskapet gav oss för nåt år sen. Det lite mörka, industriella finns där hela men precis lagom mycket. Det tar inte över så att det blir för svårt. De mörka poetiska texterna kompletteras bra av musiken och ljudlandskapen. Thåström visar att det går att åldras med stil.

 Plats 4: First Aid Kit - the lion´s roar
Deras countrydoftande folkpop har tagit hela världen med storm, och det finns det god grund för. Båda systrarna sjunger fantastiskt bra och tillsammans är det helt oslagbart. Återstår att se om dom har material till att skapa en värdig uppföljare, men det tror jag. Det känns inte som att dom är några posörer som kommer att försvinna lika snabbt som dom kom. Med dessa sångröster så lär dom vara kvar i toppen ett tag.

Plats 5: Om - Advaitic songs
OM gör ganska minimalistisk riffbaserad drone, de är inte rädda för att hålla på med samma riff länge. De österländska influenserna har fått större plats nu än på tidigare skivor och det passar väldigt bra tillsammans med Als droneiga stonerriff och monotona sång.

Årets bästa skivor: Plats 6-10

 Plats 6: PG.lost - Key

Som jag skrevi i Godspeed recensionen så har post-rockgenren i stora delar blivit urvattnad. Men PG.lost försvarar också hedern för genren. Med briljanta melodier och med en aggressivitet som många band saknar så visar dom att det fortfarande går göra instrumentalrocken intressant och farlig.

 

 Plats 7: Loscil - Sketches from New Brighton

Minimalistisk electronica, ibland med dubfeeling. Men gärna också ödsligt och ambient. Jag tror inte att det är Loscils bästa album, men han har sjukt hög lägsta nivå, så den klarar sig bra i årets skörd ändå.

Plats 8: Goat - World Music

Jag blir så glad att man fortfarande 2012 kan få höra något nytt och som inte direkt låter som något annat man har hört. Visst, rötterna från 70 talet finns där, men den unika mixen av 70 talets hårdrock, afropop och funk har jag aldrig hört tidigare, och det är inte bara en udda mix, utan det funkar och är riktigt svängigt och bra. Lyssna t.ex. på hitlåten Run to your mama. Mycket bättre än så blir det inte!

Plats 9: Witchcraft - Legend

Mer retrorock! Det här året har faktiskt Witchcraft gjort en bättre skiva än Graveyard. Man har tagit ett stort steg och verkligen lyckats få till en doomin, svängig 70-talshyllning. Väldigt bra sång är det också hela vägen.

 Plats 10: Neurosis - Honor found in decay

Det är inte så ofta Neurosis släpper nytt, men när dom gör det är det en högtidsstund. Den här gången är det mer högtid än på länge! Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad dom gör, men deras mix av monoton mörk metal, folkmusik och ljudcollage tilltalar mig. Soundet är lite mer tillbaks som det var på klassiker som A Sun that never sets och times of grace.